av Håkan Blomqvist

Det är något fult med det sexuella.
Ingen vet vad det är,
men någonting är det.

– Tage Danielsson, Postilla

Ovanstående lilla sentens är hämtad ur Tage Danielssons infamt roliga ”Postilla. 52 profana predikningar och betraktelser”, från 1965. Frågan är om en sådan hädelseskrift hade vunnit genklang i medierna idag. Tage Danielsson var ateist och humanist, inte precis en politiskt korrekt livssyn i vår tid. Tidsandan är en annan. Nu är det religion och nyandlighet som gäller.

Det avspeglar sig även i synen på sexualitet. Jag har alltid förundrats över följande märkliga, men vardagliga situation: en dam kommer in på ett folkbibliotek och fråga efter en våldsam deckare. Den tjänstvillige bibliotekarien finner inget märkligt i frågan utan visar henne till deckarhyllan, som på de flesta bibliotek rymmer åtskilliga hyllmeter. Damen får tips på några lämpliga deckare där människor seriemördas, stympas, torteras eller utsätts för annan grym och omänsklig behandling. Lite senare kommer en annan dam in på samma bibliotek och frågar om det finns någon bra pornografi. Den högröde bibliotekarien avfärdar föraktfullt damens fråga med att biblioteket inte för pornografi. En lite mer vidsynt bibliotekarie kanske försiktigt undrar om inte damen menar en kärleksroman med erotiska inslag. För någon hylla med pornografi – eller med ett finare språk erotika – finns inte på biblioteken.

Vi vantrivs i kulturen kallade Sigmund Freud sin klassiska samhällsanalys från 1930. Jag kan instämma. Det är något grundläggande fel med en kultur där brutala mord, misshandel och tortyr betraktas som legitim underhållning medan litteratur, konst och film som visar människor som njuter av sex med varandra anses fult eller omoraliskt. Den gamle kulturradikalen Ebbe Linde skildrade detta märkliga faktum i ett förord till den numera klassiska serien Kärlek 1 med flera, som redigerades av Bengt Anderberg. Ebbe Linde skriver: ”Överkroppen har sen länge sin erkända pornografi. Hur en man skjuter eller stryper en ung dam och sedan gräver ner liket i en rosenrabatt – det kan berättas och skildras, till och med i bild inför allt folket. Det anses inte sårande för tukt och allmän sedlighet. Men sticker han in sitt könsorgan i den unga damens och utför därmed förknippade rörelser, då tycks det varken kunna nämnas eller skildras utan att det uppstår stort indignerat anskri om att sederna är i fara.” (1)

Nu är förstås situationen inte fullt så enkel som den var på 1960-talet. Det finns en mörk baksida till den sexuella friheten där människor, särskilt kvinnor och barn utnyttjas och far illa i en hårt kommersialiserad sexmarknad. Hur skall man som humanist förhålla sig till den sexuella problematikens alla sidor? Var sätter humaniströrelsen gränsen för sexuell frihet? Hur förena sexualpolitik med en grundläggande sexpositiv inställning?

Denna artikel är ett försök att formulera en helhetssyn på sexualitet och sexualpolitik utifrån en humanistisk värdegrund. Jag har valt att fokusera på några kontroversiella frågor i sexdebatten. Åsikterna kommer kanske av många att betraktas som alltför radikala eller liberala. För somliga till och med stötande eller chockerande. Att offentligt debattera sexualitet är som att trampa omkring i ett minfält. Men som kulturradikal humanist ser jag det som nödvändigt att sticka jag ut hakan i denna känsliga fråga. Vi får inte låta kristdemokrater och kulturkonservativa puritaner sätta agendan och dominera det offentliga samtalet i sexfrågorna.

Som allmän utgångspunkt för den fortsatta diskussionen vill jag framhålla följande humanistiska grundinställning: Sexualiteten är ett naturligt mänskligt behov vilket inte behöver legitimeras med reproduktion, äktenskap, tvåsamhet eller kärlek. Sexualiteten är ett helt legitimt behov i sig för alla män och kvinnor oavsett livssituation.

Religion och sexualpolitik Kristna rörelser varnar ungdomar för onani, kunde man läsa i Expressen den 18 april 2001. I skriften ”Värt att vänta på” får unga människor rådet att ”onani kan bekämpas med vänskap, arbete och bön”. Bakom skriften står bland annat Frälsningsarmén, pingströrelsens ungdomsorganisationer och antiabortorganisationen Ja till livet. Av naturliga skäl blev reaktionerna starka mot denna livsfientliga och psykologiskt ohälsosamma propaganda. Många trodde säkert att onaniskräck tillhörde historien. Men de religiösa gruppernas utspel visar att den sexuella puritanismen inom kristna rörelser lever kvar. Varje generation måste vinnas för demokratin, skrev Herbert Tingsten. Låt oss lägga till att varje generation måste vinnas för den sexuella friheten.

Religion och sex har aldrig gått särskilt väl ihop. Svenska kyrkan och frikyrkorna har i historien konsekvent stått på fel sida när det gäller sexuella reformer och frigörelse. När Elise Ottesen-Jensen bildade RFSU 1933 kallade Tord Ström, sekreterare i Svenska kyrkans diakonistyrelse sexualupplysning för ”den livsförhärjande djävulens händige betjänt” (2) Fyrtio år senare fick Elise Ottesen-Jensen fortfarande försvara RFSU. I en TV-debatt 6 juli 1971 kallade pingströrelsens ledare Lewi Pethrus familjeplanering för barnamord. Med glöd och engagemang försvarade den då 85-åriga Ottesen-Jensen RFSU:s hållning. (3)

Historien visar många exempel på hur religion gått hand i hand med politisk extremism i synen på sexualiteten. Under 1930-talet beundrade många från både stats- och frikyrkligt håll den ”moraliska upprustning” som skedde efter nazisternas maktövertagande. Bo Giertz skrev 1933 att kyrkan och nazismen har en gemensam fiende i nöjeskulturen. Därför var det bra att nazismen spreds bland ungdomen, menade han. (4) Klassisk i sammanhanget är boken ”Jazzen anfaller” av Erik Walles, med följande absurda guilt-by-association: ”Man kan inte förstå jazzen om man inte taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst. Den har skapats av negrer. Den har skapats av berusade negrer. Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö.”

Den nazianstuckne Fredrik Böök tillhörde skaran av svenskar som beundrade Hitler för den moraliska upprustningen. I en lägesrapport publicerad i Svenska dagbladet 21 maj 1933 skriver Böök: ”Det finns mycket att sätta på den nationalsocialistiska revolutionens kreditsida, och bland annat har den med energi och framgång verkar för renligheten. Berlins gator ser helt annorlunda ut i år än i fjor. Knappast någon annan världsstad var så överströmmad av pornografi i ord och bild som den tyska rikshuvudstaden, och den som av gammal vana brukar stanna framför boklådsfönstren kunde under de senaste åren lätt få det beklämmande intrycket, att tyska folket koncentrerade hela sin uppmärksamhet på sexuallivet, och särskilt dess förirringar. På detta område har järnkvasten sopat rent… Det är längesedan en stor politisk rörelse med en sådan lugn och frasfri självklarhet satte sig till beslutsamt motstånd mot den sedliga nihilismen.”

När politiskt extrema rörelser får makten blir ofta bibliotekarier tvingade att censurera enligt maktens anspråk. I de fyra franska städer där Nationella fronten regerar måste varje enskilt bokinköp godkännas av politikerna. Litteratur som handlar om sexualupplysning eller homosexualitet stryks från inköpslistorna. Bibliotekarier som vägrat finna sig i inköpspolitiken har avskedats från sina tjänster. Idag finns ingen bibliotekarie kvar i de fyra städer där Nationella fronten har makten. Biblioteken sköts av tillfällighetsarbetare anställda på tre eller fyra månader. (8) En kulturskandal i Europa. På motsvarande sätt arbetar den religiösa högern i USA hårt från att rensa bibliotek från allt som anses sedlighetssårande.

En oroande tendens i dagens Sverige är en ökad sexuell puritanism från både religiösa och politiska grupper. Kulturkonservativa politiker kräver återgång till religion och traditionella familjevärderingar. Sex har åter blivit fult. Vi har fått en ny skuld- och skamkultur kring sexualiteten med ökad dubbelmoral och hyckleri som följd. Historikern Helene Lööw har i flera sammanhang visat hur puritanismen förenar nynazister, anarkister, syndikalister och fanatiska anti-rasister. Pornografin är den gemensamma fienden. Men även de vanliga politiska partierna har hakat på trenden. I januari 1998 brände SSU porrtidningar på Sergels torg. (5) I valrörelsen 1998 förfasade sig Centerns kvinnoförbund över att partiet försökte locka väljare med en affisch en naken, badande kvinna. (6) I mars 2000 uteslöts kommunpolitikern Göran Eurenius i Härryda från Vänterpartiet sedan det framkommit att han deltagit som skådespelare i porrfilmer. (7) Moralpanik tycks ha drabbat många politiker och folkrörelseföreträdare.

I P1:s morgonprogram den 29 februari 2000 utspann sig en intressant dialog mellan de båda riksdagsmännen, vänsterpartisten Tasso Stafilides och kristdemokraten Rolf Åbjörnsson. Ämnet var sexualundervisningen i skolan. På frågan vilken sexualitet skolan skall stå för svarade Åbjörnsson att bara den normala sexualiteten kunde försvaras. Programledaren undrade då vad som var normal sexualitet. ”Det är det heterosexuella samlaget, som syftar till att alstra barn, svarade Åbjörnsson.

Psykiatern Lars Ullerstam ger i sin sexliberala klassiker ”De erotiska minoriteterna” många tragiska exempel på hur religionen fått människor att offra sina sexuella behov åt mer eller mindre grymma gudar. ”Huvudansvarig för denna förgiftning av sexualsynen är kristendomen – man kan inte komma undan detta faktum”, skriver Ullerstam. (9) Om Rolf Åbjörnsson et consortes får den politiska makten lär vi få se mer av den varan.

De nya viktorianerna Alltför många feminister är moralister, skriver författaren och debattören Petra Östergren. Hon och många andra kvinnor reagerar mot att kvinnorörelsen intagit alltmera puritanska ståndpunkter i synen på sex och i gammaldags sedlighetsiver talar om för andra kvinnor vad som är godkänt sexuellt beteende. Petra Östergren vill istället främja en sexradikal och sexpositiv feminism. (10)

Det finns många olika feministiska riktningar och debatten mellan olika fraktioner är intensiv. Men generellt har en stor del av kvinnorörelsen påverkats av den så kallade radikalfeminismen som har en mycket puritansk sexualsyn. Den har i sin tur inspirerats av två fanatiska, amerikanska censur och antiporrförespråkare, Andrea Dworkin och Catharine MacKinnon. Särskilt Andrea Dworkin är känd för sina våldsamma överdrifter i tal och skrift kopplad med en oerhörd demonisering av män och manlig sexualitet. Inte undra på att Dworkins sambo John Stoltenberg skrivit en bok som heter ”Refusing to be a man”.

I Sverige företräds mycket av dessa idéer av ROKS, Riksföreningen för kvinnojourer. På ROKS hemsida hänvisas till skrifter av Dworkin och MacKinnon. Ideologin resulterar ibland i fullkomligt huvudlösa förslag. Ulla Inezdotter, ordförande för kvinnojouren i Helsingborg förklarade i SVT:s Sydnytt 1999 att inga män skulle få arbeta på förskolor och dagis för att skydda barn mot sexövergrepp. Hon krävde samtidigt förbud för män att använda datorer därför att de där kan hitta pornografi. (11)

Den kulturkonservativa och puritanska trenden inom feministrörelsen har fått många kvinnor att protestera och istället beskriva sig som sexpositiva feminister. Ett exempel är Rene Denfeld, som i sin bok ”The new victorians” ger en svidande kritik av de senaste decenniernas feministrörelse. Hon visar med många exempel hur ledande feminister nu förespråkar nyandlighet och nattstånden moralism i sexfrågor, i flera fall i direkt samarbete med den religiösa högern i USA. (12) Protesterna har också resulterat i bildandet av motrörelser som ”Feminists for free expression” i USA och Feminists against censorship i England. (13) Den 7-8 maj 1993 samlades 170 anticensurfeminister till en konferens i City University, New York. Temat för konferensen var ”The sex panic, a conference on women, censorship and pornography”. Dessa kvinnor, som representerade många olika yrken och organisationer, var alla oroade över den utveckling som feministrörelsen tagit med censur och sexuellt förmynderi på agendan. (14)

Det är tragiskt att en i grunden radikal rörelse som feminismen kommit att domineras av en puritansk ideologi som istället för att låta kvinnor själva bestämma över sina kroppar och sexualitet, nu tvingar dem att ännu en gång bli ”fina flickor”. Nadina Strossen, juridikprofessor och ordförande för American civil liberties union uttrycker situationen så här i sin omtalade bok ”Defending pornography”: ”För kvinnor som värdesätter frihet och jämlikhet är Big Sister lika ovälkommen i våra liv som Big Brother.” (14)

Pornografi och sexuell frihet Få ord är så värdeladdade som pornografi i kultur- och samhällsdebatten. Ytterst få offentliga personer förklarar att de gillar pornografi. Däremot kan de flesta med hedern i behåll säga sig uppskatta erotika, som då anses som lite finare och mera kulturellt. Skillnaden är fiktiv. Båda begreppen innefattar skildringar i text, bild eller film med syfte att verka sexuellt upphetsande och stimulerande.

Det finns en intressant dubbelmoral i synen på porrfilm. Jag blev medveten om det när flera kvinnliga bibliotekariekollegor i min bekantskapskrets förklarade sig uppskatta porrfilm. Men ingen ville stå för det offentligt. Det fick mig att ställa frågan, vem sätter dagordningen, vem bestämmer vad som är det politiskt korrekta? Den frispråkiga feministen och konstnärinnan Channa Bankier chockade Rikskvinnotribunalen i Umeå 1994 när hon satte fingret på denna ömma punkt. Under sitt tal sa hon: ”Ska halva kvinnorörelsen behöva titta på porrfilm i smyg, bara för att det inte är accepterat inom rörelsen?” (15) Några kvinnor lämnade lokalen i protest, andra tackade Channa Bankier för vad hon sagt, för att hon dragit ur en propp.

Ett vanligt argument mot pornografin är att den generellt skulle vara förnedrande och ge en skev bild av sexualiteten. I grunden bygger idén på den gamla kristna föreställningen att sexualiteten är något skamligt, syndigt och fult, något som måste döljas kombinerat med en snäv syn på vad som kan anses normalt. Utgår man istället från den humanistiska inställningen att sex är något positivt och naturligt blir pornografi snarare en fråga om sexuell läggning eller intresse. Förutsatt naturligtvis att det handlar om vuxna människor och att ingen utnyttjas eller skadas.

Porrmotståndare hävdar ofta att pornografin är kvinnoförnedrande och ger uttryck för ojämlika könsförhållanden. Fil.dr. Margreta Rönnberg, film- och barnkulturforskare har i flera artiklar och i sin bok ”Moralbilder” kritiskt granskat porrmotståndarnas debatteknik och argumentering. I tolv välstruktererade punkter visar hon att argumenteringen inte håller utan snarare är uttryck för sexfobi: ”Med ”debattporr” syftade jag 1991 på antiporrörelsens debatt- och argumentationsteknik, som enbart tycktes ha till uppgift att tillfredsställa indignerade och upphetsade känslor – inte medverka till några välgrundade moraliska attityder. Det verkade inte ens som om man var ute efter att söka förstå och upplysa, utan endast ville uppröra, förleda och förbjuda.”(17)

De senaste åren har åtskilliga både unga och gamla feminister gett sig in i porrdebatten i protest mot censurivrarna. Nina Lekander, Channa Bankier, Petra Östergren, Isobel Hadley-Kamptz, Pia Sundberg, Petra Meyer med flera. Gemensamt hävdar de att pornografin är till nytta för den kvinnliga sexualiteten. Pornografin skall ses som feministens vän, inte fiende. Pia Sundberg uttrycker det så här: ”Idag skall en kvinna fortfarande övertalas till intimt umgänge om hon skall anses riktigt ”fin”. Så om kvinnor i pornografin nu framställs som sexuellt villiga – låt oss applådera – äntligen efter flera hundra år av sexuellt förtryck tillåts kvinnor också att vara kåta.” (18)

Pornografin är en del av den sexuella friheten som vi erövrat i väst mycket tack vare 1960-talets kulturradikaler. Men få av de gamla aktivisterna kunde väl ana att det skulle växa fram en så gigantisk marknad för kommersiell pornografi. På 1960-talet såg man frågan huvudsakligen som ett frihetskrav. Givetvis måste det sättas gränser för vad som kan anses förenligt med en humanistisk värdegrund. Om pornografi erkänns som en legitim och respekterad kulturell och konstnärlig genre är det rimligt med en åldersgräns på minst 18 år för deltagande. Lagar och regler måste utformas så att ingen utnyttjas eller skadas. Rimliga gränser för t.ex. sado-masochistisk sex kan utformas i samråd med aktiva inom s/m-rörelsen. Etiska råd och fackföreningar för sexarbetare skulle gemensamt kunna utarbeta regler för branschen. Min förhoppning är att pornografin med tiden kan kliva upp ur källarhålorna, rensas på sina värsta oarter, kopplas fri från organiserad brottslighet och istället bli en respekterad del av kulturutbudet som kan avnjutas utan dubbelmoral och hyckleri.

Sex som yrke För en humanist är frågor om homosexuellas rättigheter, kvinnors jämställdhet, rätt till abort och preventivmedel tämligen okontroversiella. Humaniströrelsen har internationellt sett försvarat dessa friheter under många år. Betydligt mera komplicerat blir det att tackla sex som yrke, speciellt prostitutionen. Här pågår, om man ser det i ett internationellt perspektiv, en gigantisk exploatering där framförallt fattiga kvinnor och barn tvingas leva under omänskliga förhållanden. Den organiserade brottsligheten har här en lukrativ marknad, speciellt med så kallad trafficking, handel med kvinnor över nationsgränser. Ingen humanist kan acceptera denna form av förtryck och förnedring av andra människor.

Å andra sidan står humaniströrelsen för sexuell frihet och friheten att själv bestämma över sin kropp och sexualitet. Hur hitta en balans mellan frihet och förtryck? I Sverige har stiftats en lag mot könsköp. Det är olagligt att köpa sex men inte olagligt att sälja sex. Principiellt anser jag denna lag borde slopas. Det är inte statens uppgift att reglera vuxna människor frivilliga sexuella agerande. Lagen är snarare ett uttryck för en sexuell dubbelmoral och puritanism. Inom EU har flera länder, däribland Holland och Tyskland legaliserat prostitutionen mycket i syfte att förbättra de prostituerades situation, minska kvinnohandeln och försöka frigöra sexhandeln från den organiserade brottsligheten. I stor utsträckning är det kvinnor inom de politiska partierna i respektive länder som drivit frågorna.

För att kunna ta ställning i sakfrågan måste man utgå från följande problemformulering: Är det utifrån en humanistisk värdegrund etiskt försvarbart att sälja eller köpa sexuella tjänster? Mitt svar måste då bli ja, utifrån grundsynen att sexualiteten är ett naturligt och legitimt behov i sig. Men förutsättningen är att det kan ske på ett sätt sådant sätt att ingen skadas eller utnyttjas.

När prostitution debatteras i pressen handlar det oftast om gatuprostitution kombinerad med drogproblem. Att dessa människor behöver hjälp att komma ifrån ett destruktivt liv är självklart. Men enligt forskaren Tomas Söderblom i Lund, som skrivit en avhandling om prostitutionen i Sverige, representerar denna grupp högst 30 procent. Söderblom menar att det finns många fördomar kring prostituerade: ”Alla går inte på gatan. Åtskilliga har egna ateljéer med stamkunder. Här utvecklas ofta starka vänskapsband.” (19)

En fråga i sammanhanget som det talas mycket tyst om är den ”sexhjälp” som både manliga och kvinnliga sjuksköterskor och vårdbiträden ger på svenska sjukhus. De hjälper på olika sätt handikappade och långtidspatienter till sexuell tillfredsställelse, eftersom den sexuella nöden är skriande inom vården. Men det sker dolt och genom mer eller mindre tysta överenskommelser. (20) I Holland kan handikappade och utvecklingsstörda få hjälp av sexsamariter som betalas av kommunen. Verksamheten har utvecklats av SAR, Stiftelsen för alternativa relationer. I tidskriften Kommunalarbetaren kunde man 1999 läsa ett reportage om hur rullstolsbundna Anneke kan ringa på sin sexsamarit Vincent när hon känner för sex. Sedan tjänsten startats mår hon mycket bättre, är gladare och mera utåtriktad. Här kan man tala om en medmänsklig välgärning.

I Sverige har lagen om könsköp drivits igenom utan att politiker lyssnat på dem det berör. Pye Jakobson, strippa sedan 14 år och expert på europeisk sexlagstiftning uttrycker situationen så här: ”I Tyskland tog politikerna kontakt med sexarbetsorganisationen Hydra för att bättre förstå sexarbetarnas situation. I Sverige har våra folkvalda vid ett flertal tillfällen offentligt erkänt att de aldrig träffat en prostituerad, besökt en porrklubb eller tittat på porr, men ”självklart” varit emot både prostitution och pornografi. Om de skulle uttala sig i andra frågor med så dåligt faktaunderlag och ringa kunskap skulle de utsättas för kritik men så fort det gäller sexindustrin är det helt acceptabelt att ha en åsikt utan att egentligen veta speciellt mycket.” (21)

På sikt ser jag bara en rimlig lösning på hela denna komplicerade fråga och det är att sexarbetare inom olika områden respekteras och blir erkända som yrkesgrupp och inte ses som ett samhällsproblem. Det kräver också att sexarbetare bildar nätverk och organisationer för att få en säkrare och bättre arbetsmiljö och samma rättigheter och skyldigheter som andra yrkesgrupper.

Humaniströrelsen i sexdebatten ”De flesta förgrundsfigurer under den sexuella revolutionen har varit humanister, även om de inte uttryckligen har hänvisat till humanismen i sin verksamhet. På sätt och vis kan man säga att humanismen och humanisterna är ansvariga för de stora förändringar som har skett i synen på sex.” (22) Orden kommer från professor Vern Bullough, sexolog och en av USAs mest kända humanistledare. 1996 fick han det prestigefyllda Kinsey-priset för sitt arbete inom sexologi. Vern Bullough har rätt, det är den idétradition som förvaltas av Humanisterna som resulterat i en friare och humanare syn på sexualiteten. I Sverige kan vi följa frigörelsen i linjen från upplysningsidéerna, kulturradikalismen, sekularismen, kort och gott det moderna projektets idéer.

Även idag står humaniströrelsen i sexdebattens frontlinje. 1998 var Vern Bullough en av initiativtagarna till ”World pornography conference: eroticism and the first amendment” som arrangerades av The Center for sex research vid California State University i samarbete med The Free Speech Coalition. Bland de inbjudna talarna märktes förutom en mängd forskare också sexarbetare och producenter inom sexindustrin. Dessutom talade Tim Madigan, chefredaktör för den amerikanska humaniströrelsens stora tidskrift Free Inquiry. Humanist- och skeptikerrörelsen stora förlag i USA, Prometheus Books, ger ut en mängd böcker på temat sexualitet, allt ifrån akademiska debattböcker till sexarbetares memoarer och recensioner av porrfilmer.

En av den amerikanska humaniströrelsens mest kända feminister är Barbara Dority. Hon är ordförande för Humanists of Washington och skriver regelbundet en krönika i The Humanist. Dority är också ordförande för Washington Coalition Against Censorship och en av grundarna av Northwest Feminist Anti-Censorship Taskforce. Hon är ofta anlitad av radio och TV och en regelbunden föreläsare på amerikanska universitet. Hennes tankeväckande föreläsning, Feminist moralism, pornography, and censorship” finns även att tillgå på nätet. (23) Det är en hård vidräkning med dagens feminister som enligt Dority blivit motståndare till sex istället för motståndare till sexism.

Dr. Madeline Weld är andre vice ordförande i Humanist Association of Canada och en flitig skribent och debattör. I ett föredrag 1998 varnade Weld för vad hon kallar ”neofeminismen”. Hon menar att den riktning den moderna feminismen tagit skadar både feminströrelsen och samhället. Neofeminismens idéer definierar hon som: mansfientliga, vetenskapsfientliga och sexfientliga. I sitt föredrag ”Neofeminism – an antihumanist ideology” säger Weld: ”… humanister i allmänhet verkar inte vilja se och förstå neofeministernas agenda och den skada den orsakar, lika lite som katoliker vill höra talas om den skada Vatikanen orsakar.” (24)

I England har humanisten Cherie Matrix debatterat sexfrågor under många år. Hon var en av grundarna av Central London Humanists och är aktiv inom Feminists Against Censorship. Cherie Matrix är redaktör för boken ”Tales from the clit: a female experience of pornography” där 26 sexpositiva feminister diskuterar porr och sexualitet. I boken skriver hon: ”Jag blev aktiv inom Feminists Against Censorship (FAC) och kampen mot antiporr-aktivisterna efter ett ha hört talas om FAC på ett humanistmöte. Jag blev involverad huvudsakligen för att jag alltid gillat pornografi, och vill inte bli klassad som kriminell på grund av denna harmlösa böjelse.” (25)

Humanister har ett ansvar att fortsätta främja den sexuella frihetens idéer. Denna kulturkamp som tidigare utkämpades av upplysningsivrare, kulturradikaler och sekularister. Humanister har också ett stort ansvar att formulera och definiera vad sexuell frihet och ansvar innebär utifrån en humanistisk värdegrund.

En sexpositiv kultur Den sexuella frågan eller sedlighetsfrågan, som den tidigare kallades, är fortfarande långt ifrån sin lösning. Det moderna projektets idéer har till stor del kunnat frigöra sexualiteten från religionens tvångströja. Men ännu återstår många problem. Den sexuella frågan är, enligt min bedömning inte möjlig att få någon ordning på förränn sexualiteten tillåts vara vad den i historien aldrig i egentlig mening fått vara – ett naturligt, legitimt, mänsklig behov i sig. Sexualiteten har alltid underordnats något annat: äktenskap, barnafödande eller kärlek. Visserligen börjar en viss medvetenhet om sambandet mellan sex och hälsa öka. Tidningar som Må bra, I form, Illustrerad vetenskap med flera presenterar artiklar som ”Älska dig frisk” eller ”Orgasmens dolda fördelar”. Till och med Svenska Dagbladet kan på sin förstasida sätta rubriken ”Sex håller dig ung” och hänvisa till diverse vetenskapliga undersökningar. Det visar att en mera naturalistisk syn på sexualiteten börjar växa fram.

Men det som präglat mycket av det sena 1900-talets offentliga debatt i västvärlden är en kulturkonservativ motvåg av nymoralism, sexuell puritanism, censurivrande och sexuellt förmynderi. Denna motvåg har gått hand i hand med religionens ökande makt i samhället. I flera delar av världen har därför skapats organisationer och nätverk för sexuell frihet och mot censur. Vid University of Washington i USA har bildats studentorganisationen ”Society for human sexuality”, en sexpositiv organisation som fått efterföljare på flera andra universitet. (26) Sexpositiva feminister har bildat en mängd olika organisationer.

I Sverige, ett av världens mest sekulariserade länder, har märkligt nog den puritanska vågen kunnat rulla tämligen ostört. I början av 1997 sonderade jag terrängen bland intresserade forskare och journalister för ett sexualpolitiskt nätverk i Sverige. Ett nätverk med syfte att samla personer med en sexpositiv/sexliberal/sexradikal grundsyn. Journalisten och författaren Petra Östergren engagerade sig för idén och resultatet blev mailinglistan 6debatt där hon är ansvarig listmaster. Nätverket omfattar idag över ett hundra personer: politiker, journalister, feminister, sexologer, aktiva inom RFSU och RFSL, humanister, forskare, akademiker, kulturarbetare och sexarbetare. Gemensamt för deltagarna är ett seriöst intresse för sexualpolitiska frågor och en önskan att bidra till ett organiserat försvar för sexuell frihet och en sexpositiv kultur.

Det är svårt att bedöma vad som kommer att hända med den sexuella frågan den närmaste framtiden. En mängd politiska, kulturella och religiösa faktorer samverkar och påverkar utvecklingen. Kulturradikalism och kulturkonservatism har avlöst varandra i vågor under 1900-talet. Vågar vi hoppas på en fjärde våg av kulturradikalism i sexfrågan? Kanske kommer man då att ta till sig följande credo från den internationella humaniströrelsens nestor Paul Kurtz:

”En av livets finaste njutningar är den sexuella passionens och erotikens glädje. Ett aktivt och varierat sexliv är en grundläggande förutsättning för lycka. Därför måste vi vara öppna för sexualitetens alla möjligheter. Vi borde förverkliga våra fantasier så länge dom inte är självdestruktiva eller destruktiva för andra; och vi borde vara fria att uppleva hela skalan av pansexuella njutningar.” (27)

Håkan Blomqvist

Noter:

1. Kärlek 2. Red. Bengt Anderberg. Corniche, Malmö 1965, s. 5.
2. Hans-Erik Olson: Kampen om fritidskulturen. Tvärsnitt, nr. 4, 1989, s. 13.
3. Kampen mellan pingströrelsen och kulturradikalerna i sexualfrågor under 1960-talet finns dokumenterad i Lena Lennerhed: Frihet att njuta: Sexualdebatten i Sverige på 1960-talet., Norstedts, Stockholm, 1994.
4. När kyrkan och nazismen förenades i kampen mot röda läppar. Broderskap, nr. 10, 2000, s. 8.
5. Niklas Svensson. SSU brände porr på Sergels torg. Expressen, 28 jan. 1998.
6. Torsten Jansson. Nakenreklam retar centerns kvinnoförbund, Östgöta Correspondenten 23 feb. 1998.
7. TT. Porrfilmspolitiker utesluten ur (v), Aftonbladet, 23 mars, 2000.
8. Britt Marie Häggström: Sydfranska bibliotek i städer styrda av Nationella fronten: Vitrolles, Toulon, Marignan, Orange… fem år senare. DIK-forum, nr. 16, 2001, s. 16.
9. Lars Ullerstam: De erotiska minoriteterna. Zindermans förlag, 1964, s. 18.
10. Petra Östergren: Alltför många feminister är moralister. Liberal debatt, nr. 6, 1997, s. 28-32.
11. Petter Lidbeck: Är alla karlar snuskhumrar? Aftonbladet 23 april, 1999.
12. Rene Denfeld: The new victorians. A young womans challenge to the old feminist order, Warner books, New York, 1996.
13. Feminists for free expression
14. Feminists against censorship
15. Konferensrapporten kan läsas på: NCAC – Conference: The Sex Panic
16. Nadine Strossen: Defending pornography. Free speech, sex and the fight for womens rights, Anchor/Doubleday, New York, 1996, s. 15.
17. Karolina Andersson: Porrmotståndet är löjligt. Expressen, 7 mars, 1994.
18. Margareta Rönnberg: Moralbilder. Om medieetik, våld och debattporr, Filmförlaget, Uppsala, 1998, s. 166. Se även Margareta Rönnberg: Porrdebatt och debattporr. En kritisk genomgång av 12 upphetsande argument, Filmhäftet, nov. 1991, s. 25-42.
19. Pia Sundberg: Pornografi är feministens vän, Liberal debatt nr. 6, 1997, s. 26.
20. Leif Strömberg: Forskare ger ny bild av prostituerade, Dagen, 26 april 1991. Se även Tomas Söderblom: Horan och batongen. Prostitution och repression i folkhemmet, Gidlunds bokförlag, Stockholm, 1992.
21. Bengt Michanek: Kalla oss gärna sexsamariter, Aftonbladet, 20 juni 1993, s. 6-8.
22. Pye Jakobsson: Pye Jakobsson, strippa och expert på europeisk sexlagstiftning, Expressen 1 nov. 2001.
23. Levi Fragell: Humanister må ta ansvaret for den sekseulle revolusjon, Tri tanke, nr. 2, 1997.
24. Tales from the clit: a female experience of pornography. Ed. Cherie Matrix, AK Press, Edinburgh, Skottland, 1996.
25. http://www.sexuality.org/
26. Paul Kurtz: Where is the good life? Making the humanist choice. 14ht World Congress of the IHEU, Janury 1999, Mumbai, India, Commemorative volume, s. 66.

Tillbaka till Artiklar av gästartister »