Isadora är nersänkt som en padda i ett rykande bad och jag stänker lavendel, geranium och rosenträ i vattnet. Jag masserar sandelträ mot hennes hud och vänder på henne som vore hon en omelett och smörjer in brösten med citronella och magen med frankincense, sen stryker jag en droppe Bergamott över hennes fjälliga giraffhals.
Hon reser sig ur badet och jag står beredd som en glad kerub och virar in henne i en handduk av frotté. Hon biter mig i underläppen och viskar snuskigheter i mitt öra. Jag känner hur jag hårdnar under sidenpyjamasen.
”Gå in och lägg dig på sängen”, befaller jag med gräddig röst. Hon slänger handduken all världens kos och kryper iväg med vickande bakdel.
När hon försvunnit in i sovgemaket och lagt sig under dödsmaskerna rotar jag fram en vitter cd. Jag spelar Haydn, Schubert, Mozart och Rachmaninov och det är stråkar, cellos och flöjter som ger mina planer ett högre syfte.
Inne i badrummet tappar jag varmt plurr i en afrikansk träskål tills speglarna immar igen, plockar ner rakkniv och lödder från skåpet och en vit handduk från kroken. Jag hämtar en svart halsduk i byrålådan och virar den runt ena knogen.
Hon väntar på sängen, en roterande kvinnokraft, Z’otz som måste dyrkas, visaren på sista klockan, damen av halvvärld, Leviatan från urtidens kaos, musernas lilja, sibyllan Aniena, den behornade Seyfried, styvmoder till de demoniska änglarna.
Hon har benen lätt åtskilda och det rufsiga venusberget glittrar av nersmutsat badvatten. Huvudhåret vilar som en lagerkrans på kudden och hennes leende slår piruetter.
Jag binder för tigerögonen med halsduken så att hon inte kan se något, sen löddrar jag in björnbärsbusken och börjar raka till tonerna av Vivaldi. Jag rakar tålmodigt medan hon fnittrar som en babylonisk soterska. Emellanåt viskar hon små ord på ett obegripligt språk. Orden luktar bergamott och blandar djurläten med kinesiska, franska, holländska och norska.
Efter hand som svålen på vulvan avtäcks blir jag riktigt styv och skön. Jag är en mumlande munk utan diadem. Hennes springa öppnar sig av sig själv, som fittblommorna ute i trädgården. Jag rör knappt vid henne, men hon stönar högt.
”Vill du ha fingret, älskade?”
”Ja, Sam”, gnyr hon. ”Tryck in det i mig, snälla Sam.”
”Vi väntar”, säger jag med objektivt tonfall och fortsätter raka. Snart är hon mjuk som en bebisstjärt. Vulvan höjer sig och glänser. Jag torkar bort sista löddret och kysser den lena, kalla huden, en vänskaplig kyss på kinden, ett ryskt möte mellan två pampar.
Medan jag ställer undan skålen och tar av mig pyjamasen börjar hon rappa slidan. Hon kan inte vänta. Jag särar hennes ben hundraåttio grader och slickar ljumskarna. Stången spänner mot sängen. Skötet doftar dask och clementiner. Rachmaninov hamrar på pianot. Jag stryker tungan mot världen. Nu har hon blivit människa på gott och ont. Nu måste hon återvända till havet.
Det är här hon pressar sig mot min törstiga mun, här hon gnuggar hålet mot mina febersjuka läppar, här hon gurglar av åskans begär, här jag fångar hennes opiumpipas rökslinga, här hon kväver min andedräkt.
Det är här jag trycker långfingret långt in. Tills hon kiknar. Tills hon hulkar. Tills hon bölar som en ren. Ljudet är ett strupljud, men det kommer från magen, eller fötterna, eller hjärtat, från vitalkraften, från själva immunförsvaret, från energitappen i själens hals.
Jag har henne i ögonvrån. Jag ser hur hullet spänns och ådrorna sprängs. Håret faller som det vill. Hon andas som om hon ska föda. Bindeln sliter hon av och kastar iväg.
”Kom in i mig, Sam”, bräker hon otåligt. ”Ta mig nu, för helvete!”
Jag lägger kropp på kropp i högar, nosar runt i hennes vattenbestånd, silar maneter och fiskstim mellan framtänderna, juckar mot hennes urtidsenliga yngel, glufsar i mig hennes gälar, slukar sköldpaddans ägg som en rumlande beduin. Hon sätter klorna i min stjärt, rabblar judiska anekdoter tills hon kommer. Jag fortsätter knulla. Jag vrider på henne och tar henne ståendes på knä medan hon ligger platt på sidan, en utomordentlig plätt med lingonsylt. Hennes vackra hängbröst skumpar och ögonen är vinkelräta plintar. Jag ser mig själv glida in och ut i henne. Jag vänder henne helt om, hon behöver brynas på pattar och mage. Sen vill jag ha henne ovanpå. Jag vill att hon rider. Jag vill ha hennes köttiga spenar i mitt ansikte. Bita i dem. Få dem att dallra mot mina kinder.
Vi är änglar. Det finns något världsligt över alla gudar. Isadora förlöste mig. Hon visade mig elden. Det var inget minne från ett tidigare liv, en annan plats, en annan tid. Det var här, på Jorden, efter att raketerna tystnat och ett nytt millennium utropats av tidningspojkarna i varenda slabbigt gathörn.
Vi sitter i sängen. Hon sitter på mig och galopperar slowfox. När jag skjuter av senapsgrädden är det mer smärta än njutning, mer njutning än någonsin. Jag hugger henne i halsen och suger hennes blod. Fan vad jag är törstig! Hon sitter still och låter säden skölja uppåt, som ett vattenfall som faller baklänges, som en baklängesfilm, tjockt, skummande, saltvatten.
Efteråt slumrar vi en stund, sen badar vi. Jag häller konjak i stor kupa och sätter in ett askfat i badrummet. Isadora tänder indisk rökelse och droppar rosenträ i karet. Jag borstar hennes rygg med en sträv borste och hon lockar min snopp över ytan och jagar den med munnen som vore den en ål och hennes mun en fiskhåv.

(Utdrag ur S Whildes roman ”Köttänglar” som utkom hösten 2007 på bokförlaget h:ström – Text & Kultur)

Stefan Whilde, författare
www.stefanwhilde.se

Tillbaka till Noveller av gästartister »