Tillbaka till Sköna grejer »
Tillbaka till Sköna grejer • film »
Recension: Tell Me You Love Me
Cynthia Mort
HBO, The Movie Network 2007-2007
HBO är kända för sina högkvalitativa TV-serier, som t.ex. ROME, The Sopranos, Sex and the City, Extras, Deadwood, Six Feet Under, Oz, Big Love och många, många fler. Jag tittar nuförtiden i praktiken aldrig på TV, men jag köper mycket film på DVD, och emellanåt köper jag också hela TV-serier i DVD-upplaga. Då slipper jag passa tider framför TV:n, och jag slipper vänta en vecka på nästa avsnitt. Man kan då klämma en hel säsong på ett par dagar om man har lust. Just så gjorde jag med HBO-serien Tell Me You Love Me, och nu har jag sett alla 10 avsnitten i DVD-boxen.
Tell Me You Love Me är en serie om mänskliga relationer. Det som har gjort denna serie särskilt omtalad är att när huvudpersonerna ska ha sex, så klipps det inte bort. Kameran panorerar inte plötsligt iväg ut genom fönstret – den stannar kvar. Vi får se sexet också. Och det är väldigt ärligt filmat. Det känns inte porrigt på något sätt – snarare väldigt verkligt. Naket, sårbart, lite taffligt, ibland bättre sex, ibland sämre sex, ibland avbrutet sex. Ibland t.o.m. riktigt dåligt sex. Men under alla omständigheter – sex. Regissören Cynthia Mort har helt enkelt velat skildra relationer på ett så ärligt sätt som möjligt, och det inbegriper förstås även sex. Intrycket är närapå dokumentärt, med blekt, naturligt ljus, och nästan enbart handkamera, vilket ökar känslan av äkthet. Lite dogma-feeling, om man så vill.
Vi får följa fyra par i deras relationer, i deras kriser, men också i deras utveckling. Ett par i 20-nånting-åldern, som står i begrepp att gifta sig, ett par i 30-nånting-åldern, som kämpar för att bli med barn, ett par i 40-nånting-åldern, som kämpar med familjelivet och ett stendött sexliv, och så ett par i 60-nånting-åldern, som är det paret som verkar ha kommit längst i sin utveckling av relationen, och som också har det bästa sexlivet.
Den sammanbindande länken mellan de olika paren är kvinnan i det äldsta paret, som också är äktenskapsrådgivare och samtalsterapeut. De övriga paren besöker henne (ovetande om varandra), och går i terapi för att komma tillrätta med problem i sina respektive relationer. I enstaka scener stöter någon av personerna i ett par på någon av personerna i ett annat par, men de har i övrigt ingen relation sinsemellan. Man förstår att de bor i samma område, men att de i övrigt inte har något gemensamt, förutom just terapeuten.
Allting är väldigt medelklassigt, tillrättalagt, avskalat och välordnat. Alla har vanliga jobb – kock, arkitekt, lärare, säljare, advokat, grafisk formgivare etc. Ingen har några finansiella problem, ingen har drogproblem, ingen har viktproblem, inget våld, scenerna på deras arbetsplatser relaterar alltid på någo sätt till deras relationer. Det är så påtagligt att det uppenbart är ett medvetet val – ALLT fokus ligger på huvudpersonernas relationer. Inget ska få störa detta.
De mest dramatiska ögonblicken är alltid uttryck för rollfigurernas inre liv. Det finns inga biljakter, inga explosioner, inte en enda tappad tallrik. Snarare drivs rollfigurerna av en massa ”inte” – inte visa känslor nu, inte säga det som egentligen vill sägas, inte göra det som vill göras, inte våga kliva ur den neurotiska buren. Några gräl sticker ut, den stackars sexfrustrerade pappan får ett utbrott hos terapeuten som verkligen känns på djupet, och några av sexscenerna är känslomässigt mycket starka. Men det mest dramatiska sker i det osynliga, bakom bortvända blickar, täppta trutar, halvkvävda ord. Alla är SÅ behärskade, så hämmade, så rädda.
Manuset är spännande, på så sätt att det inte är ”snyggt”, med coola one-liners och perfekt formulerade meningar – det är precis så stammande, tvekande, ofokuserat som vi ofta är när vi talar om känsliga ting. Man verkligen känner hur rollgestalterna letar efter orden, hur de söker i sitt ofta förvirrade inre efter verbala uttryck för sina frustrerade känslor och viljor. Skådespelarna gör också ett i mitt tycke bra jobb. Inga Emmy-statyer, kanske, men trovärdigt, respektfullt, nära. Ingen av skådespelarna ”spelar en roll” de känns helt enkelt väldigt äkta i sina roller.
Min främsta kritik mot Tell Me You Love Me är att huvudpersonerna verkar ha det rätt så tråkigt nästan jämt. Alla är så allvarliga och neurotiska att det ibland känns lite frustrerande. Denna serie inbjuder inte till skratt. Det finns faktiskt nästan ingen humor alls i Tell Me You Love Me. Ett och annat igenkännande leende, kanske, men verkligen inga flatskratt. Det tycker jag är seriens största brist, för intima relationer kan verkligen vara gränslöst komiska, och skratt kan vara enormt befriande, riktiga hjärteöppnare. Vi som tittare skulle kunna komma huvudpersonerna mycket närmare om vi också fick delta i det som är roligt. Även miljöerna är ofta extremt avskalade, så att vi som tittar inte ska få minsta möjlighet att distraheras av något bortom relationerna. Men det gränsar ibland till att bli lite pretto, snäppet för allvarligt. Jag tror att hela serien skulle ha kunnat lyftas till långt högre nivåer, om vi bara hade fått skratta med rollfigurerna emellanåt.
När serien hade premiär jämfördes den med relationsdramer av Woody Allen, John Cassavetes och Ingmar Bergman, och särskilt hans Scener ur ett äktenskap, vilket förstås är oerhört smickrande, men samtidigt en orättvis jämförelse – Tell Me You Love Me är klart mer lättviktig och trivial än något av dessa giganters verk, men har stora tillgångar på andra grunder. Och vad gäller jämförelsen med Woody Allen så blir avsaknaden av humor förstås den största skillnaden.
Denna series största tillgång är just ärligheten, och de intima sexscenerna som ett resultat av denna uppriktiga sanningssträvan. Sexscenerna är dock ofta väldigt korta, och gärna lite stereotypa i sin form, med enstaka undantag. Det ska ofta penetreras nästan direkt, och det känns inte helt trovärdigt. Jag blir ändå imponerad av den allmänna autenticitetsnivån, att det t.ex. faktiskt runkas och ejakuleras på riktigt, att det förekommer trovärdigt oralsex, och även knullas rätt så friskt. Och ingenstans känns det spekulativt. Är det sex, så är det för att det tillför något till handlingen, till vår förståelse av rollfigurernas inre resor.
Det är egentligen mycket märkligt att just explicita sexscener ska väcka så mycket uppmärksamhet och kontrovers. Jag upphör aldrig att förundras över hur våld, blod, smärta och död kan betraktas som fullkomligt legitim och normal underhållning, medan sex, erotik och kärlek ses som något mycket farligare, något man måste skydda tittarna från, med varningstexter, 18-årsgränser m.m. Vi tycker att det är O.K. att en 15-åring ser skräckfilmer med tortyr och plågsamma dödsscener, men om det är lekfull sex och nakenhet i filmen, då måste man vara 18 år.
Det är O.K. att sparka en man på kuken, i syfte att orsaka skada och smärta, men det är INTE O.K. att kyssa och smeka en kuk, i syfte att ge njutning. Man får visa litervis med blod, spyor, tårar, spott och avföring i vilken film som helst, men sperma är alltid långt över gränsen – särskilt om den faktiskt levereras på riktigt. Helt obegripligt. Men just därför känns det väldigt befriande att i filmer som Shortbus och serier som Tell Me You Love Me faktiskt få se ”the real thing”.
De flesta relationer i vår västerländska kultursfär bygger trots allt på sexuell attraktion, och sexlivet ses (inom samma kultursfär) med stor sannolikhet som en väldigt viktig ingrediens i varje kärleksrelation. Ur den synvinkeln är det logiskt att även sexlivet skildras i en berättelse om kärleksrelationer.
Jag upplever det som väldigt befriande att få se ett relationsdrama som inte reflexmässigt undviker det centrala i väldigt många relationer – sexlivet. Jag blir inte direkt kåt av att se sexscenerna – de är liksom inte gjorda så – dock kan jag känna mig lite emotionellt upphetsad av att få komma så nära, få vara med hela vägen, få kika in i det allra hemligaste. Och det är förstås lite kittlande att ana att sexet är på riktigt, hela vägen – i alla fall så riktigt det kan bli i en TV-serie.
Att ständigt gå miste om sexet i berättelser om lust, kärlek och relationer är enligt min mening lite som att ständigt undvika en av tårtbitarna i kostcirkeln. Vi försöker äta näringsrikt och allsidigt, men en sak undviker vi jämt. Vi kanske rationellt sett klarar oss utan just den delen av kostcirkeln, men det kommer ändå i längden att bli väldigt frustrerande, och någon slags näringsbrist tvingas vi utstå.
Att konsumera porr som kompensation för denna näringsbrist känns för mig lite som att slänga in de saknade kryddorna i munnen efter måltiden. Eller som att äta bara skräpmat, och kompensera det med allehanda vitaminpiller. Det blir helknasigt. Jag vill ha balanserade måltider. Och det betyder inte att man måste ha med hela kostcirkeln i varje måltid. Ibland går det bra med en sallad, och ibland räcker det alldeles utmärkt med risgrynsgröt. Jag behöver inte se sexscener i varenda film, lika lite som jag behöver actionsekvenser och biljakter i varenda film. Men om jag aldrig någonsin får se äkta sex, passion och lust, men pumpas full med slagsmål, blodpölar, däcksskrik, explosioner och kulsprutesalvor, så blir mitt inre otillfredsställt. Så enkelt är det. För mig.
Så jag rekommenderar gärna Tell Me You Love Me, för dig som vill se en serie som till 100 % fokuserar på relationer, och som inte backar för väldigt intima sexscener. Det behövs mycket mer av den här varan.
Carl Johan Rehbinder 2008
Tillbaka till Sköna grejer »
Tillbaka till Sköna grejer • film »
