Det finns ett stort problem med sexköpslagstiftningen. Eller nja, det finns faktiskt väldigt många problem med sexköpslagstiftningen, men det finns ett primärt problem som ingen av förespråkarna av denna lag har brytt sig om att behandla. Det största problemet är nämligen att lagen inte hjälper de människor lagen sägs vara avsedd att skydda, nämligen de prostituerade. När lagen infördes blev arbetsförhållandena mycket värre för sexarbetarna. Redan detta enkla faktum, kombinerat med det faktum att prostitutionen på intet sätt har minskat i omfattning, är alldeles tillräckligt för att komma fram till den ofrånkomliga slutsatsen att lagen bör skrotas. Den är inte bara värdelös, den är kontraproduktiv.
Sen finns det ett annat stort fel med denna lag, och det är att den bara reglerar frivilliga överenskommelser. Alla de brott som sexköpslagen påstås motverka, som sexuellt tvång, ofrivillig trafficking, slaveri, prostitution av minderåriga eller andra som inte givit sitt uttryckliga medgivande, regleras redan av andra lagar. Det är redan förbjudet. Sexköpslagen reglerar bara en enda sak, och det är frivilliga transaktioner mellan personer som ingått avtal.
Det är fullt lagligt att ha sex med vem man vill, hur många man vill, när man vill och hur man vill. Det som regleras (och moraliseras över) är den finansiella transaktionen. Att pengar förekommer som en faktor i det sexuella mötet. Alltså är det egentligen inte sexet i sig man moraliserar över, utan det faktum att någon får en ekonomisk vinst av det hela. Då blir det moraliskt dåligt, uppenbarligen. Det är mycket märkligt, och tämligen unikt rent juridiskt, att man kan förbjuda enskilda personer att ingå ekonomiska avtal kring en aktivitet som är fullt laglig.
Sexköpslagen är alltså en morallag. Den fördömer ett visst uttryck för sexualitet och fri handel med tjänster, eftersom den anses vara dålig för kvinnor, alldeles oavsett vad dessa kvinnor har för motiv för sitt handlande. Ingen nämner någonsin att manliga prostituerade skulle må dåligt och borde skyddas från sig själva – tydligen kan bara kvinnor göra dåliga val mot sin vilja. Om detta inte är könsdiskriminerande och kraftigt nedvärderande gentemot kvinnor, så vet inte jag vad det är. Ambitionen att rädda de prostituerade ur horträsket har tyvärr bara lett till två onda ting – att horträsket blivit sunkigare, och att paternalistiskt förmynderi, offerstämpling och omyndigförklarande av kvinnor har befästs ytterligare. Ingen bra idé, med andra ord.
I sin iver att förbättra samhället, och avskaffa sådant som ses som dåligt, lyckas makthavare ofta göra saker och ting betydligt sämre. Och ju mer de i sin samhällsförbättrariver kämpar och fixar och trixar, desto värre blir det. Det vore helt enkelt underbart om fler politiker (och andra makthavare) kunde ge fan i att vara så klåfingriga och manipulativa som de så ofta är. Den bästa lösningen är nämligen ofta att göra precis tvärtom – att avreglera.
På Nya Zeeland avkriminaliserades prostitutionen helt 2003, och i en utvärdering från Health Research Council of New Zealand samt justitiedepartemetet, Ministry of Justice, har man kommit fram till att prostitutionen INTE har ökat, men att sexsäljarna känner sig mycket tryggare och säkrare. Liknande resultat har även framkommit i andra länder.
Jag skulle vilja se fler politiker som avskaffar lagar istället för att hela tiden hitta på nya. Det skulle kunna bli en helt ny politisk våg, en trend som befriar människor istället för att förslava och stänga in dem i allt trängre lådor. Det finns en närapå vidskeplig, religiös övertro på lagar som samhällsförbättrande medel. Så fort man inte gillar något, så förbjuder man det. För det är en viktig ”signal”. Men signalpolitik är ofta riktigt dålig politik. Den fungerar helt enkelt inte.
Ett exempel på riktigt dålig signalpolitik gäller förmedlingen av rena sprutor till narkomaner. Vissa (totalt oempatiska) politiker vill att detta ska vara absolut förbjudet, eftersom sprututdelning ”skickar en signal” att det är O.K. att knarka. Det är då bättre att ”skicka signalen” att det INTE är O.K., genom att låta knarkarna dö, utan hjälp.
Själv tycker jag att medkänsla är en bättre signal – att agera utifrån kärlek och empati, utifrån en vilja att hjälpa människor i nöd, kombinerat med att man skaffar sig en helhetsbild av hur samhället (såväl individuellt som kollektivt) skulle kunna minimera skadeverkan. Vill vi faktiskt hjälpa människor, eller vill vi bara straffa syndarna? Det kan vara en bra fråga för många att ta till sitt hjärta.
En annan bra signal från vår lagstiftande församling, de medborgare som vi givit förtroendet att administrera vårt samhälle, vore att sluta omyndigförklara folk. Om man inte tar bort stödhjulen så lär man sig aldrig att cykla. Visst, man kanske ramlar några gånger, men det är så vi människor lär oss. Vi är faktiskt inte så ömtåliga och hjälplösa som vissa verkar tro. Vi är fullt kapabla att välja hur vi vill leva våra liv, och därtill hantera konsekvenserna av våra handlingar. Och om någon tycker att jag gör ett dumt val, så är det faktiskt min ensak, och ingen annans.
Med andra ord – om jag vill knulla runt till höger, vänster och mitten, så är det min ensak. Eller klättra i berg, segla jorden runt, ta en psykedelisk drog, rida på kameler, köra rally, djuphavsdykning, gå på lina eller göra en politisk karriär. Och det är varje enskild persons ensak vad han eller hon vill göra med sin kropp. I alla fall om vi ska betraktas som vuxna, självständiga, självägande människor med egen vilja och ett eget liv. Att då kriminalisera en ekonomisk uppgörelse i samband med sex är helt absurt, och ett omyndigförklarande av individen. Och det är inte acceptabelt i ett fritt samhälle.
Carl Johan Rehbinder 2009
Tillbaka till Artiklar • Politik & debatt »
