Av Morgan A., tidigare publicerad på SAFEBLOGGEN.

Om destruktiva sexualnormer och hur de kan förändras

Nyligen såg jag ett teveprogram om hur man bryter silver och andra dyra metaller i Peru. Arbetarna lever under fruktansvärda förhållanden; gruvorna är fyllda av giftig cyanidgas och lodräta schakt medför stor rasrisk. Ett femtiotal män dog i arbetet bara förra året – jag vet inte om det gällde hela landet eller bara den region man besökte i programmet.

Dessutom var arbetet så hårt att arbetarna tuggade kokablad för att orka.

Silver används mest i tekniska och kemiska tillämpningar; elektronik, fotografi, framställning av mynt – men också i smycken och bestick. När jag såg programmet tänkte jag omedelbart att jag borde försöka hitta rättvisemärkta smycken nästa gång jag köper. Kanske finns det någon ursprungs- eller rättvisemärkning som garanterar att handeln och gruvbrytningen har gått rätt till? I alla fall borde det finnas sådan märkning, så att vi konsumenter kan utöva vår konsumentmakt.

Som andra tanke slog det mig, att om vi alla skulle göra så, så skulle det gå ganska illa för de familjer som lever av att männen jobbar i de peruanska silvergruvorna – i alla fall på kort sikt. På längre sikt så kanske konsumentinflytande skulle göra att de stora silverhandelsbolagen (om de nu finns) blir tvungna att investera i bättre utrustning och säkerhet för arbetarna. Jag vill gärna att just mina pengar ska gå till en bra silverproduktion – inte sådan som gör att människor lider och förolyckas.

Kommer ni ihåg debatten om hur barn syr fotbollar i Kina och i fattiga länder i sydostasien? Har ni sett debatten om leksaksproduktion som sker under ganska hemska arbetsförhållanden i samma länder? Ikeas rottingmöbler? Äkta handknutna mattor från ”Persien” – de där som vanligen kommer från Pakistan? Kaffe och bananer och afrikanska arbetare som skadas av bekämpningsmedel?

I alla dessa fall, så har vi medvetna konsumenter och våra handgångna politiker reagerat genom att ställa krav på att länder och företag ska börja ta bättre hand om sina anställda. Folk ska kunna få en skälig lön. De ska inte tvingas till arbete genom att låsas in. De ska inte löpa onödig risk för skada eller sjukdom. De ska inte behöva ta droger för att stå ut med arbetsförhållandena. Vi har också agerat som konsumenter genom att fråga efter rättvisemärkning, fair-trade, miljömärkt, kravmärkt, etc.

Men notera nu ett par saker: Vi har inte ställt krav på att köp av kaffe, bananer, fotbollar eller leksaker ska kriminaliseras. Vi låter inte det faktum att vissa ”bananarbetare” får svåra skador av frätande och giftigt bekämpningsmedel – eller det faktum att vissa leksakstillverkare hålls inlåsta – eller det faktum att vissa gruvarbetare tar droger för att orka sitt tunga och farliga arbete – påverka oss att tycka att det är någonting inneboende fel i att köpa bananer, leksaker eller silverprodukter. Vi klarar av att se nyanserat på ”bananindustrin, leksaksindustrin och silverindustrin” och betecknar dem inte kollektivt som ondskefulla industrier som måste bekämpas. Vi stigmatiserar inte arbetarna, och vi stigmatiserar inte köparna.

Nu anar ni förstås varthän jag vill komma, men innan jag börjar tala om sexarbete så ska jag göra ett par påpekanden till:

Vi lever i en värld där man är tvungen att arbeta för att överleva. Det är ett ganska okontroversiellt påstående. Vissa jobb är dessutom så beskaffade att de är äckliga, trista, farliga, psykiskt påfrestande, stressiga, slitiga för ryggen, och så vidare. Jag jobbar exempelvis som lärare – ett av de yrken där flest anställda löper risk för stressrelaterade besvär; och jag har jobbat som städare – ett ohyggligt trist och ensamt arbete; och inom äldre- och handikappomsorgen – ett arbete där jag ibland utsattes för våld och hot av psykiskt sjuka personer, där jag tvingades torka upp allehanda kroppsvätskor och umgås mycket med dåliga lukter, samt såg stort lidande på nära håll, vilket var psykiskt krävande. Likväl tycker jag inte att mina klienter eller arbetsgivare i dessa serviceyrken gjorde något fel mot mig. Jag erbjöd mina tjänster, både fysiskt och psykiskt, på en marknad där arbetsgivare och kunder betalar för dem. Inget konstigt med det. Jag skulle givetvis hellre suttit hemma och surfat på internet än att jobba, och jag skulle helt klart hellre haft andra yrken om det hade erbjudits mig på arbetsmarknaden, men detta till trots var det inget moraliskt fel någonstans i denna beskrivning av mitt yrkesliv. Ingen ifrågasätter ifall jag ”frivilligt” valt att jobba som städare, i vården eller som lärare. Mycket få personer jobbar nämligen helt frivilligt med sitt yrke. Man gör det för att tjäna pengar, och det räcker så. Gott nog!

Varför resonerar man i Sverige inte likadant när det gäller sexarbete? Varför tänker man genast, när man ser den som jobbar med erotisk dans, sexuell posering, säljande av sexuella tjänster, porrfilmsproduktion eller andra former av sexarbete, på offer, exploatering, ofrivillighet, ”könsmaktordning”, trafficking, en ond sexindustri, och så vidare? Varför ser man inte saken lika nyktert som när man betraktar andra yrken och företeelser, där vi kan se hela komplexiteten?

Givetvis är det fel att köpa sex av minderåriga. Givetvis är det fel att köpa sexuella tjänster av någon som säljer sex mot sin vilja, någon som hålls inlåst i främmande land, någon som blir utsatt för utpressning eller våld, eller någon som bara mår så dåligt av att sälja sex att den måste ta droger för att orka med.

Men på samma sätt som inte alla leksaksköp blir fel för att vissa leksaker tillverkas av barn eller av arbetare som får oskäligt lite betalt och hålls inlåsta, så blir inte alla sexköp fel bara för att vissa som säljer sex är minderåriga, eller förslavade eller får oskäligt lite betalt. På samma sätt som inte all användning av varor som innehåller silver blir fel bara för att vissa som arbetar i silverindustrin tvingas tugga kokablad för att orka och löper stora risker, blir inte all användning av pornografi fel för att vissa porrstjärnor mår dåligt av att medverka eller missbrukar kokain. På samma sätt som hela omsorgsbranschen inte är fel för att där jobbar fler kvinnor än män, att man löper risk att bli utsatt för våld och hot i yrket, att det ibland är stressigt eller äckligt och att de flesta som jobbar med det nog hellre hade jobbat med något annat om de haft möjlighet, eller att de flesta nog skulle avråda sina döttrar från att söka sig till branschen, är inte hela den kommersiella sexbranschen suspekt bara för att samma saker eventuellt gäller i vissa delar av den.

Nej, jag tycker att den svenska debatten om den kommersiella sexbranschen präglas av moralism och en oförmåga från många politikers och debattörers håll att se nyktert och utan fördömande på saker som de inte själva känslomässigt kan relatera till. Och jag vet förstås varför det är så; det handlar om vissa normer om och värderingar av ”det sexuella”: mononormativitet, heteronormativitet, en hierarkisk värdeskala för sexuella handlingar, sexnegativitet, föreställningar om mäns och kvinnors olika sexualiteter, och en dominoteori om sexuell fara. Den som läst sin Petra Östergren vet förstås redan varthän jag är på väg:

Tage Danielsson formulerade det fyndigt i sin Postilla: 52 profana predikningar och betraktelser:
”Det är någonting fult med det sexuella. Ingen vet vad det är, men någonting är det”.

I vår kultur har vi ett mycket kluvet förhållande till det sexuella; dels är vi fixerade vid det; dels skäms vi över det. Sex är samtidigt någonting heligt, underbart, vackert och någonting suspekt, hotfullt och smutsigt: Det är vackert när det sker mellan en man och en kvinna som lever tillsammans i en monogam kärleksbaserad relation av längre varaktighet. Helst bör det vara sex av ”fortplantningstyp”, dvs. penetrerande penis-vaginalt samlag, men nu för tiden har också oralsex börjat uppfattas som ”normalt”. Helst bör båda parter njuta lika mycket och höjden av lycka är när båda parter får simultan orgasm (en tanke som lanserades av 1800-talssexologen Richard von Krafft-Ebing och som sedan dess upprepats av oräkneliga sexrådgivare). Sex är å andra sidan dåligt om det involverar stor åldersskillnad mellan parterna, parter av samma kön, fler eller färre deltagare än bara två, sådant sex som sker utan kärlek, sådant som sker mot ekonomisk ersättning, som involverar fetischer av exempelvis sadomasochistisk typ, eller där någon part är ful eller fet, eller när penetrerationen sker analt – listan på suspekt, hotfullt eller smutsigt sex kan göras lång!

I själva verket kan man göra en slags sexuell värdeskala eller hierarki där man högst upp hittar ett gift par som har fortplantningssex av vaniljtyp, och under dessa finner vi andra heterosexuella par och möjligen det senaste decenniet också homosexuella par som lever i varaktiga relationer. Där under hittar man dem som har promiskuösa eller tillfälliga sexuella kontakter, fetischister, sexarbetare, transsexuella och dem vars sexuella attraktion bryter generationsbarriärer.

Denna sexuella värdeskala har inte sett likadan ut i alla tider, men dess kärna går tillbaka på två föreställningar vill jag hävda. För det första tanken om ”det kroppsliga” som någonting fult, och för det andra tanken om ”det naturliga” som kriterium för vad som är bra:

Tanken om att ”det kroppsliga” är dåligt kan man spåra ända tillbaka till antikens högkulturer kring medelhavet. Där betraktade man kroppsarbete som slavgöra på samma sätt som man i Indien idag betraktar vissa yrken som smutsiga bara för att de har med våra kroppsliga funktioner att göra. Att vara frisör, varvid man tvingas röra vid andra människors hår, ses i Indien som ett mycket förnedrande yrke som uteslutande kan innehas av Shudra-kasten och de kastlösa. Denna föreställning har levt kvar i den västerländska kulturen, men allra starkast förknippar vi nu det kroppsliga stigmat med våra könsorgan. Att beröra en annan människas könsorgan mot betalning är höjden av förnedring, medan det inte är alls lika illa att syssla med fotvård eller ens att torka andra människor i baken!

Tanken om ”det naturliga” som värdekriterium behöver man inte se längre än till reklamen för att få syn på; tänk bara på alla schampon med naturliga oljor och aromer! Även denna tanke går tillbaka ända till de gamla antika högkulturerna och den har förvaltats av kristen tradition, där man har betraktat skapelsen som mycket ändamålsenligt inrättad. Syftet med våra könsorgan är att de skall användas för att alstra barn, och när de används i enlighet med detta syfte så ”felanvänds” de inte. Vid onani, oralsex eller anal penetration används de däremot på fel sätt och det är omoraliskt eller på annat vis (estetiskt kanske?) felaktigt.

Under tidigt 1800-tal gick skiljelinjen mellan bra och dåligt sex mellan fertilt sex och sterilt sex. Det fångar kärnan i uppdelningen mellan naturligt och onaturligt sex: Fertilt sex, alltså heterosexuella penis-vaginala samlag, var det enda som ansågs bra. Och inte förbehållslöst bra, för om man hade för många barn redan, eller om man inte var äkta makar, då dög det inte! Endast ”kärnfamiljssex” var tolerabelt! Sterilt sex, exempelvis oral- och analsex, homosexuellt sex, preventivmedelsanvändning eller sex utanför kärnfamiljens ramar, det sågs som rent samhällsskadligt! Men i takt med att samhällets mer privilegierade medborgare började använda sig av preventivmedel så suddades distinktionen mellan fertilt sex och sterilt sex ut, och ersattes av en ny uppdelning: heterosex och homosex (eller helt enkelt bara: normalt sex och perversioner). Ovan nämnda Richard von Krafft-Ebing var en av de sexologer som lärde oss att göra den nya uppdelningen: heterosexuellt fortplantningshärmande sex är naturligt och friskt, medan homosex och andra så kallade perversioner är onaturliga och skall betraktas som sjuka.

Det här är kärnan i den dolda norm, det tankedrag, som kallas för ”sexnegativitet”: Alla sexuella yttringar som går utanför den snäva ram av ”normalitet och naturlighet” som vår kultur sätter upp betraktas som syndiga, skadliga eller negativa. Normbrytande sex beskrivs ständigt utifrån sitt värsta möjliga uttryck. När media skriver om att allt fler ungdomar nu för tiden provar att ha analsex (inspirerade av porrfilm, förstås), så är det i termer av att detta är ett sexuellt riskbeteende, att unga kvinnor utsätts för påtryckningar av de påverkbara unga männen, att det är en negativ trend. Vaför väljer man inte att skriva att allt fler ungdomar nu för tiden, inspirerade av porrfilmer, vågar prova på nya sätt att ha skönt sex och utforskar sina kroppars sexuella möjligheter? Varför exemplifierar man trenden bara med personer som upplevt smärta eller obehag av analsex? Varför berättar man inte också om alla som upplevt det som positivt, och förklarar hur man ska gå till väga för att undvika obehag? Svaret: Sexnegativitet! Man reagerar med ryggmärgen; allt normbrytande sex skall misstänkliggöras.

Sexnegativiteten gör att prostitution diskuteras utifrån helt andra premisser än andra branscher. Man väljer de värsta formerna som exempel. Tänk om man skulle göra detsamma med bananbranschen, leksaksbranschen, smyckesbranschen?

Också pornografi diskuteras utifrån de ”värsta” exemplen man kan finna. Sadomasochistiskt sex med inslag av verbal förnedring får visa hur porren är kvinnoförnedrande. Att det finns en hel flora med porrfilmer där män blir verbalt och fysiskt förnedrade av kvinnor eller andra män väljer man att bortse ifrån – och man kommer undan med det! Man kommer också undan med en läsning av porrfilmens inslag av förnedring, som helt bortser från att sexologer mycket länge känt till att teman av dominans och underkastelse, maktspel och förnedring, är vanliga sexuella fantasier hos båda könen. Många av oss tänder på att fantisera om sexuella maktrelationer. Det gör inte att vi är dåliga feminister i vardagen – snarare tvärtom! Varför kommer man undan med dessa missförstånd och tendentiösa illustrationer? Svaret: Sexnegativitet!

Alla har vi mycket att förlora på denna kulturella sexnegativitet, men fastän männen är de som mest blir stigmatiserade är nog ändå kvinnorna de största förlorarna. Kvinnor förväntas nämligen i vår kultur vara lite renare, oskuldsfullare, mer passiva än män. Män drabbas inte av horstigma om de har promiskuöst sex. Om män haft analsex (med en kvinna, lägger jag för säkerhets skull till) och berättar om det i positiva ordalag, så ses de inte som könsförrädare. Om män berättar att de tycker om att se på porrfilm så ses de bara som äckliga och misogyna, inte som rent avvikande och konstiga. En man som berättar att han säljer sex på krogen hamnar inte omedelbart i offerställning. Hans ord kan fortfarande tas på allvar, medan detsamma omöjligt skulle gälla en kvinna. ”Ingen kvinna kan vilja…” brukar det heta både om analsex, medverkande i porrfilm och om att sälja sexuella tjänster. Men så formulerar man sig inte om män. För män får lov att känna lust, att vara kåta, att tänja lite på normerna.

Hur kan vi då förändra denna mycket destruktiva sexnegativa attityd i vårt samhälle? Jo, lösningen heter öppenhet och skambefriad kommunikation. Vad vi sysslar med är nämligen så kallad preferensförfalskning: Vi vet vad normen säger att vi får lov att yttra om sexuella ämnen utan att drabbas av sociala konsekvenser. Den som själv har en normbrytande sexuell preferens – exempelvis gillar porr, köper eller säljer sexuella tjänster, gillar analsex, bdsm, sex med äldre eller yngre partner, har en stark fetisch eller liknande, drar sig för att säga en sådan sak offentligt. Sex är ju dels så väldigt privat (ett resultat av sexnegativiteten), dels så stigmatiserat för den som är normbrytande (också sexnegativiteten), att väldigt få har modet att komma ut ur garderoben.

Men se hur utvecklingen har varit för homosexuellas rättigheter under de senaste 100 åren! Från att ha varit både straffbart och sjukdomsförklarat har homosexualitet först blivit avkriminaliserat, sedan friskförklarat, sedan allt mer accepterat, och är nu på väg att bli helt likställt inför lagen. Denna långsamma förändring av värderingar har skett genom att först några få och sedan allt fler personer har ”kommit ut” och berättat om att de är normbrytande, pekat på heteronormens skadlighet, visat på det sjuka i de hierarkiska sexuella värderingarna. Samma komma ut-process måste ske också på andra sexuella territorier, och det håller på att ske. Häng på och kom ut som sexpositiv du också, kära läsare! Say it loud, I’m queer and I’m proud!

I förlängningen hoppas jag att en sådan förändring av våra sexuella värderingar ska kunna leda till att vi får fackföreningar för sexarbetare; likställer sexarbete med allt annat förvärvsarbete enligt lagen, likställer köp av sexuella tjänster med köp av andra liknande tjänster (som aromaterapi, massage eller fotvård); får till en vettig konsumentmärkning av porrfilm så att porrkonsumenter kan informera sig om att porren producerats på ett bra sätt; får till en likadan konsumentmärkning av andra sexuella tjänster (strip-tease, erotisk posering, prostitution); och kanske viktigast: Jag hoppas att en förändring av de sexuella värderingarna kan göra att man oavsett kön kan få lov att arbeta med eller köpa sex utan att stigmatiseras, offergöras, reduceras till sitt kön, kallas könsförädare eller bli betraktad som anti-feminist. Om kvinnor ska få samma sexuella rättigheter som män, så krävs det att vi gör upp med hela det sexnegativa idékomplexet!

Lösningen är i sin kärna denna: Sluta upp med att själv betrakta sex som ett ”specialfall” – som någonting heligt och speciellt som kräver kärlek och monogami för att vara okej. Börja snacka mer om normbrytande sex i positiva ordalag. Var så öppen du någonsin vågar. Förutsätt inte att alla du möter lever efter de sexuella normerna. Kom ut som normbrytare, så att andra normbrytare ser att det går. Först då kan normerna förändras. Say it loud, I’m queer and I’m proud!

Morgan A., 2009-09-22

Tillbaka till Artiklar av gästartister »