av Myra Åhbeck Öhman

Det finns många inneboende problem i hur vi ser på kvinnlig sexualitet. En paradox i sättet på vilket samhället tillbringar en kvinnas hela fertila liv med att sexualisera henne, samtidigt som hon kritiseras och slås ned om hon gör för mycket vinning på det eller försöker kontrollera den roll hon satts i.

En kvinna som pratar om sex är skamlig. En kvinna som har mycket sex, oavsett om det är för eller utan ersättning eller motprestation, är en andra klassens medborgare. En kvinna som väljer att ha sex med fel personer sänker sig automatiskt till deras sociala nivå.

Historiskt sett har sex varit kvinnans enda maktmedel. Fråntagen det ekonomiska och politiska inflytandet har hennes betydelse begränsats till de män hon på något sätt lyckats påverka. Därför lär sig kvinnor att behaga männen. Att vara medgörliga, tillåtande, lyssnande och kanske framför allt: tilldragande.

Det är trots detta ett misstag att underskatta kraften hos den kvinnliga sexualiteten som maktutjämnande. Det illustreras redan i den grekiska komedin “Lysistrate” som skrevs år 411 f.Kr av Aristofanes. I pjäsen, som var kontroversiell för sin tid, organiserar sig kvinnorna från Aten och Sparta och sexstrejkar för att få slut på det peloponnesiska kriget som varat i tjugo år när pjäsen skrevs.

Samtidigt som kvinnor anpassade sig för att använda de medel de gavs, så skapades strukturer som straffade dem som allt för tydligt visade sina intentioner. Sträva gärna efter att gifta dig med en inflytelserik man, men uttryck aldrig att det är det som är ditt mål. Lev ut din sexualitet, men bara inom hemmets fyra väggar. Visa urringning, men inte för mycket. Den ständiga balansgången mellan belöning och straff inom samhällets snäva och godtyckliga ramar är något kvinnor än idag förhåller sig till och tampas med.

Varför? För att en kvinna som kontrollerar sin sexualitet är ett hot.

I ett system som ger kvinnor sin kropp och sexualitet som främsta vapen är den sexuellt frigjorda kvinnan en osäkrad revolver. Hon hotar inte bara de män hon kan påverka utan också de kvinnor som kan påverkas av få sin egen maktposition underminerad. Inte bara män har tjänat på att avväpna dessa kvinnor genom stigmatisering. Därför upprätthåller deras skenbara medsystrar, i samma utsträckning som män, ofta de mönster som beskrivs ovan.

Vi har kommit långt sedan Lysistrate skrevs. Kvinnor har fått möjligheter att göra saker förr förunnat enbart till män. Normen för vad som är accepterat och hur mycket makt en kvinna kan tillgodogöra sig är inte lika snäv. Trots det betraktas kvinnor som lever ut sin sexualitet inte sällan med misstänksamhet eller avsmak.

Sådana som har mycket sex, pratar frispråkigt om det eller som visar sig nakna för främlingar avfärdas på en mängd olika sätt. Det antyds att de inte mår bra, att de har “daddy issues” eller är svaga offer för patriarkala strukturer. De ses som cyniska och manipulativa, eller anklagas för att förråda sitt eget kön. Deras person blir plötsligt villebråd för alla typer av förolämpningar och till och med våld på ett sätt vi aldrig hade accepterat om kvinnan i fråga sågs som ärbar av samhället.

Den andra sidan av myntet är den ständigt reproducerade myten om att bra sex är mannens ansvar. Vare sig det handlar om att män “måste lära sig knulla för att de är värdelösa” eller att de skambeläggs för att kvinnor ställer upp på saker de egentligen inte är bekväma med så cementerar den här typen av samtal egentligen bara en situation där kvinnor fråntas allt ansvar och egen agens.

Vi borde aldrig acceptera att kvinnor pressas till sex eller att de mår dåligt efter sex. Men något annat är omöjligt så länge de inte tillåts äga sin egen sexualitet. Först när du känner att du äger något kan du ta ansvar för det fullt ut, och det är ditt eget ansvar att se till att du äger din kropp. Samhället i stort kan hjälpa till genom att inte se kvinnors kroppar som allmän egendom, de som ligger med kvinnor kan hjälpa till genom att vara lyhörda och respektfulla, men poängen blir ändå till slut att du måste sätta gränserna. Ingen annan tjänar på det lika mycket som du.

När du tar kontrollen över din sexualitet så kommer det med ett ansvar. Ansvaret består i att sätta dessa gränser, att våga vara obekväm, pragmatisk och osexig när det krävs. Kan du inte ta ansvaret att säga ifrån när du är i en sexuell situation du inte trivs i, och om du vet att det kommer att ha en menlig inverkan på ditt mående, ska du verkligen ha sex med andra till att börja med? Människor med dåligt ölsinne dricker mindre eller slutar dricka helt för att inte skada sig själva och andra förrän de avhjälpt problemet som ligger till grund för det.

En del av problemet ligger här i den samtida förväntningen på att sex på något sätt ska vara “magiskt”. Att bra sex kommer av sig självt med rätt person, i rätt situation, eller om du kopierar något du sett i en porrfilm. Det funkar inte riktigt så. Sex är fan inte magiskt. Det är kladdigt och svettigt och ibland är det till och med dåligt. Och det gör absolut ingenting.

Sex är inte en femrätters Michelinmiddag, det är den där skräpmaten du sätter i dig på väg hem från krogen klockan tre en lördagkväll. Flottigt, lite skamfyllt, kanske inte hälsosamt alla gånger. Ibland är det ett antiklimax eller till och med något du ångrar, men ibland är det det absolut bästa du någonsin ätit i hela ditt liv upp till den stunden. Därför är det också helt okej att prova saker, att stanna mitt i och säga “nä du, det här tyckte inte jag var så kul”. Och det är okej att ha dåligt sex, utan att du behöver känna att du eller den du ligger med misslyckats.

Vi kan fortsätta att vara offer under förtryckande strukturer som alltid begränsat oss, eller så kan vi vända revolvern åt andra hållet, ta både makten och ansvaret och sluta begränsa oss själva och andra. Jag vet vilket jag föredrar.

© Myra Åhbeck Öhman 2018

Myra är sexpositiv feminist och skribent.
Läs fler av hennes texter på hennes egen blogg!

Tillbaka till Artiklar av gästartister »