av Petra Östergren

Om samkönad partnermisshandel.
Publicerad i Bleck augusti 2000.

Detta var vad jag lärde mig:
Vi lever i en könshierarki där männen är överst och kvinnorna är underst. Männen har makten överallt; inom politiken, religionen, ekonomin, juridiken, kulturen, relationerna, sexualiteten – överallt. Och eftersom männen har makten överallt misshandlar och våldtar de kvinnorna. Det är själva makten som får dem att slå, och det är även genom våldet som deras makt bibehålls.

Men samtidigt visste jag:
Att mödrar slog och utsatte sina barn för sexuella övergrepp. Att misshandel och våldtäkt även fanns bland lesbiska, och att även män blev misshandlade av sina fruar. Det här visste jag eftersom jag undervisade i självförsvar för många olika grupper av människor. Genom Stödcentrum mot Incest kom jag i kontakt med vuxna kvinnor som berättade om hur deras mödrar utövat sexuellt, fysiskt och psykiskt våld mot dem. En del mödrar hade ”bara” varit ”medhjälpare” till fädernas övergrepp, andra hade varit de mest aktiva, eller de enda aktiva. När jag höll kurser för lesbiska berättade de om den misshandel de hade varit utsatta för av sina kvinnliga partners, senare fick jag lära mig att mellan 25-30 av alla lesbiska någon gång misshandlats av sin partner. Det som till en början förvånade mig var att det inte fanns någon skillnad i dessa kvinnors berättelser och de kvinnor som hade blivit slagna av sina manliga partners. De beskrev samma mönster av kontroll, hot, övervakning, bestraffningar, oresonlighet, svartsjuka – och fysiskt våld. Lesbiska berättade för mig om sexuella trakasserier från andra kvinnor, sexuella övergrepp och våldtäkter. Det fanns helt enkelt ingen skillnad mellan män och kvinnor.

Men det som ständigt återkommer till mig när jag tänker på detta är hur jag svarade på det brev jag en gång fick av en man misshandlades av sin fru. För det var så här, att även om jag visste att det inte bara var män som slog och våldtog så talade jag inte om det. Jag tog inte den kunskap jag hade, den information jag fick, och gjorde det till en del av min analys av våld. Jag upprepade istället, år efter år, samma ramsa som jag fick lära mig av radikalfeministern: ”Männen slår och våldtar för att de är män, de har makten i samhället, de bibehåller makten genom att slå och våldta.” Och även om jag hjälpte och gav stöd åt kvinnor som blivit utsatta för kvinnors våld, så talade jag inte om det öppet, och när jag fick veta att även kvinnor misshandlar sina män så teg jag om det.

Jag teg för att jag visste inte vad jag skulle göra av informationen. Jag gillade analysen och teorin som jag hade fått lära mig om varför männen slog. Den var så enkel. Och den utgjorde ett effektivt vapen mot manssamhället. Den gav mig, och oss, en känsla av kontroll och makt. För allt det våld som kvinnors utsätts för som kom till vår kännedom, allt våld och alla trakasserier vi själva blev utsatta för, all den rädsla som detta skapade, alla känslor av vanmakt och frustration, ilska och sorg. Allt det där gick lättare att handskas med när det fanns en enkel, i det närmaste simpel, analys som vi kunde falla tillbaka på. Ett slags mantra (”mäns slår och våldtar för att de är män”) som invaggade oss i trygghet och säkerhet. Det placerade dels våldet utanför oss själva. Det här speciella våldet fanns inte i alla människor, bara i männen. Och våldet fanns där eftersom de var män, och ännu bättre; inte för att det var födda sådana, det var inte biologiskt föregivet – utan de hade lärt sig det här beteendet. Det var socialt konstruerat. Och om det är socialt konstruerat så kunde det naturligtvis omkonstrueras socialt. Teorin gav oss hopp; vi kan få en bättre, mer fredlig, värld genom att ändra maktbalansen i samhället. Genom att skapa ett jämställt samhälle, genom att ge kvinnor lika mycket makt inom politiken, religionen, ekonomin, juridiken, kulturen, relationerna och sexualiteten så skulle männens våld mot kvinnorna komma att upphöra. Så naturligtvis var det mycket investerat, även för mig, i denna specifika teori och analys.

Mitt svar till mannen som skrev till mig, i desperation, för han visst inte var han skulle vända sig, i hopp om en dialog och utvidgning om min förståelse av partnermisshandel, var kallt. Jag skrev bara att visst kan det hända att enstaka kvinnor slår män, men det är för det första så ovanligt att det inte kan räknas som samma sak, och för det andra så arbetar jag med kvinnor som blir utsatta för mäns våld – det han var utsatt för fick han vända sig någon annan stans med. Det där var inte min sak, inte mitt bord.

Jag har tänkt mycket på det här de senaste åren, nu när jag har lämnat den här typen av simplistiska radikalfeministiska analysen av mäns våld mot kvinnor. Den här betoningen på kvinnan som enbart offer för mäns våld, och aldrig som utövare av våld, ignorerandet av misshandeln och sexuella våldet mellan homosexuella – den betoningen och det ignorerandet är ett utslag för en form av selektiv solidaritet som jag inte gillar. Jag menar, det gör inte mindre ont för en man som blir slagen. Homosexuella kvinnor är precis lika rädda som heterosexuella kvinnor när de har lämnat sina misshandlare. De behöver också någonstans att gömma sig, få skydd och hjälp. Samma sak gäller männen som blir slagna och våldtagna av sina partners, manliga som kvinnliga.

Jag undrar nu; varför skall enbart heterosexuella kvinnor få ta del av alla de miljoner som stat och kommun lägger ut på jourer? Varför skall enbart heterosexuella kvinnor, och inga andra människor, skyddas genom specifik lagstiftning, få ta del av det betalda och ideella arbete som utförs på de nästan 150 kvinnojourer som utförs? Varför skall enbart heterosexuella kvinnors erfarenhet höras och inkorporeras i analyser? Dessutom, och detta är nästan det viktigast för mig; om vi inte tar in fler kategorier människors erfarenhet från ett sådant allmängiltigt problem som partnermisshandel och sexuellt våld – hur skall vi då någonsin kunna analysera detta på ett sätt som går till botten med problemet? För om vi inte går till botten med problemet så kan vi aldrig komma fram till en adekvat lösning. Ökad jämställdhet mellan könen vad gäller lika löner, politisk representation etc. kommer inte att leda till att män slår och våldtar kvinnor i mindre. Att tro så kanske är känns bra, men det är naivt, och ingen tjänar på det i det långa loppet.

Så vad skall vi då med feminismen till när det kommer till det interpersonella våldet (våld mellan individer)? 1960-70-talets radikalfeminism var den politiska rörelse som först adresserade problemet i västvärlden. Det var radikalfeminister som började tala om våldtäkt, incest och misshandel. Det var främst radikalfeminister som startade kvinnorjourer och våldtäktsjourer, som lobbade gentemot politiker för att få till stånd lagändringar och uppbyggnanden av olika hjälpinstanser. De andra stora feministiska ideologierna; den liberala feminismen, den marxistiska, psykoanalytiska, socialistiska, existensialistiska och postmoderna, har föga brytt sig om frågan. Jag tror dock att det är dags att börja lämna den radikalfeministiska analysen av ”männens” våld – samtidigt som vi ger credit åt den radikalfeministiska rörelsen och individerna. De har tagit sig an ett gigantiskt problem, de har lagt ned hundratusentals ideella arbetstimmar. De har ofta arbetat i motvind, fått utstå mycket förakt från samhället samtidigt som de har lyssnat på fruktansvärda historier om våld och övergrepp från de kvinnor som de har hjälpt.

Jag tror att vi nu skall börja använda oss av feministiskt perspektiv när vi betraktar det interpersonella våldet, men inte använda feminismen som det huvudsakliga analytiska redskapet. Vi kan genom att ha ett feministiskt/kvinnor perspektiv undersöka hur t.ex. partnermisshandel påverkar män och kvinnor olika. Om en kvinna blir misshandlad av en man, hur blir hon uppfattad? Söker hon hjälp? Kommer någon till hennes hjälp? På vilket sätt? Vilka råd får hon? Hur påverkar misshandeln hennes självbild? Detta måste dock ses i kontrast till, eller komplemetteras med, andra perspektiv baserat på kön. Om det är en man som blir misshandlad av en kvinna – hur uppfattas han? Är det någon som överhuvudtaget uppfattar att han blir misshandlad? Uppfattar han det själv, eller är vår kulturs förnekandet av mannen som offer och kvinnan som förövare så starkt att han lever i en fruktansvärd situation, år efter år – utan att ens kunna namnge och tillstå vad det är han blir utsatt för? Hur behandlar omgivningen honom? Ses han inte längre som en ”riktig” karl? Hur reagerar polisen som kommer in i lägenheten? Reagerar de överhuvudtaget?

Kanske vi inte ens borde använda oss av ordet ”feministiskt”, ”kvinno” eller ”mans” perspektiv utan istället använda termen genus perspektiv och på sätt även inkluderar den i samhällets ögon ”könsöverskridande” personen – den manhaftiga kvinnan och den feminina mannen – och även personer som är transsexuella. Var skall dessa personer söka hjälp? Hur blir de behandlade? Hur påverkas deras självkänsla och självbild av misshandel och sexuellt våld?

Jag skulle även föreslå att vi använder oss av olika sexuella perspektiv. Om misshandeln sker i ett heterosexuellt sammanhang, hur påverkar detta offer och förövare, möjlighet att skaffa och få hjälp? Vilken situation hamnar eventuella barn i? Om den däremot sker i ett homosexuellt sammanhang, hur reagerar homosexuella vänner? Om homosexuell misshandeln inte ”finns”, blir den slagna lesbiska kvinnan trodd av sina vänner? Vad gör de homosexuella föreningarna och brottofferjourerna med den kunskap de får om homosexuell partnermisshandel? Förtigs den? Varför? Handlar det om en PR fråga – vikten av att skapa bilden av homosexuella som enbart ”goda” människor för att på så sätt få samhällets acceptans? Varför accepterar inte kvinnojourernas riksföreningar lesbiska som har blivit misshandlade? Och även om de skulle göra det, var skall den slagna lesbiska kvinnan gå om hennes partner arbetar på jouren? Mer – använder misshandlaren samhällets homofobi för att få parten att stanna? Hotar hon eller han att ”avslöja” den misshandlades sexuella läggning inför arbetskamrater, familj, etc. som inte vet om det?

Allt det här kan komplicerats ytterligare om parternas sexualitet är sado-masochistisk. Hur skall man särskilja den sexuella dynamiken från misshandels dynamiken? Om det är den som är sexuellt dominant som blir slagen – blir den personen trodd? Om det är en man? Om det är en lesbisk ”butchig” dominant kvinna som blir misshandlad – blir hon trodd? Och i dessa mindre grupper, där medlemmarna är mer beroende av varandra, där båda parters ”familj” nu är själva gruppen (den homosexuella, den sadomasochisktiska), hur skall gruppen handskas med problemet? Skall den som misshandlar bara uteslutas, stötas bort, ut ur gemenskapen? Skall man tala med henne eller honom? Skall en eventuell ny partner varnas?

Samma typ av frågor kan ställas genom ytterligare andra skiften i perspektiv, de som kan handla om ras, klass, etnicitet, fysisk och mental förmåga. Men om nu radikalfeministiska förklaringsmodeller till mäns våld skall omvandlas till ett perspektiv skifte bland andra – vilka andra förklaringsmodeller skall istället användas? Pat Califia, sexradikal författare och terapeut i San Francisco, misstänker att rötterna till det interpersonella våldet bl.a. finns i uppfattningen om att barn ägs av sina föräldrar. Vi utgår ifrån att föräldrar har rätt att göra nästan vad som helst med sina barn, och vi växer därför upp med erfarenheten att vår fysiska och psykiska integritet kränks. Det är därför lätt att fortsätta göra samma sak mot andra när vi växer upp. Hon menar även att vi lever under olika sociala hierarkier som lär oss att det är ok att utöva våld mot någon som står under en själv; någon som är mindre, svagare, sexuellt annorlunda, som inte anpassar sig till en könsroll, kvinnor, barn. Dessutom menar hon att människan är en våldsam art, och att inte kränka eller förgripa sig på andra kräver medveten ansträngning och träning.

Jag tror även att vi måste titta på, eller utveckla nya, psykologiska förklaringmodeller för att förstå det interpersonella och sexuella våldet. Personerna som misshandlar sin partners har t.ex., har flera gemensamma drag, oavsett kön, klass, sexuell läggning etc. De beskrivs ofta som charmiga, på gränsen till ”perfekta” i början av en relation, eller utåt gentemot andra som de vill imponera på. De växlar mellan misshandel, svåra övergrepp och kränkningar gentemot sin partner och däremellan oerhörd ånger och ruelse för vad de har gjort – samtidigt som de har svårt att känna verklig empati med andra. Deras beteende och personlighet har starka drag av psykopati, något de som inte är investerade i den radikalfeministiska analysen uppmärksammat.

Jag är inte längre intresserad av enkla lösningar på svåra, komplicerade problem. Jag tror att vi måste acceptera att människor helt enkelt inte alltid är goda och snälla mot varandra, att kvinnor inte är det, eller att det inte finns någon väsenskild skillnad mellan män och kvinnor. Framförallt är jag inte längre intresserad av den typen av selektiv solidaritet som idag bedrivs av kvinnoföreningar och stat vad gäller frågor kring misshandel och sexuella övergrepp. Jag förstår och tycker att det är riktigt att marginaliserade och utsatta grupper har separata utrymmen, får tillfälle att utveckla och skapa sina egna analyser och teorier, men detta får inte ske på bekostnad av att andra människor inte får tillgång till den hjälp de är berättigade till. Eller att radikalfeminismen tagit patent på ”sanningen” om det interpersonella våldet genom att osynliggöra grupper av människor vars erfarenhet skulle kunna leda till att vi fick verkligt fungerande redskap för att motverka misshandel och sexuella övergrepp.

© Petra Östergren 2003

Petra Östergren är författare och debattör. Hon har bland annat skrivit boken ”Porr, horor och feminister”.
Besök gärna Petras egen hemsida!

Tillbaka till Artiklar av gästartister »