I folkmun kallas sex för ”snusk”. Och könsord används flitigt som skällsord.

Förutom att skuld- och skamkänslor är högst påtagliga i förbindelse med sex är vi utsatta för en särskilt tragisk omständighet: sex är starkt förknippat med förnedring och våld.

Huruvida det här sambandet har förstärkts, eller om det har mildrats, råder det delade meningar om. På sistone har debattvågorna svallat intensivt, och ”våldsporr” har blivit ett centralt begrepp. Påståenden om att mediaexplosionen är boven i dramat duggar tätt.

Våldsskildringar har sedan såväl Homeros som Eddans dagar varit ett framträdande motiv i fiktiva berättelser av alla slag. Hur situationen ser ut nu för tiden kan enklast fastställas genom ett par genombläddringar av det vardagliga utbudet av kvällsunderhållning i våra TV-kanaler. Där pågår ett evigt skjutande och mördande.

Det förefaller mig som att det i media under senare decennier skett en förskjutning från ett motivområde till ett annat. För femtio år sedan var kampen mellan ”hjälten” och ”skurken” – båda män – ett grundtema.

Min bild av läget är att ”våld mot kvinnor” nu kommit att bli generallinjen. Ett sällsamt undantagen från denna förmodade huvudtendens inom populärkulturen är emellertid porren.

Jämfört med massmediautbudet i övrigt utgör porren något som närmast kan beskrivas som en fredad zon vad gäller våld mot kvinnor. Detta betyder givetvis inte att porren är fri från våld – absolut inte. Man behöver inte anstränga sig för att hitta exempel på porrfilmer med våldsinslag.

Ska man däremot försöka leta fram filmer i sådana genrer som polisserier, thrillers eller s k actionfilmer som inte fokuserar på våld mot kvinnor, då tror jag man tvingas lägga ner åtskillig möda.Så den som i sin TV-soffa söker lämplig förströelse, men vill undvika våld mot kvinnor, bör antagligen hellre välja en porrfilm än någon av de mest populära polisserierna.

Min bedömning grundar sig på att jag (till skillnad från många andra som tar del i debatten) sett hundratals porrfilmer – för valfrihetens skull förmedlade på annat sätt än via TV.

Uttolkare av porr brukar beskriva denna som något som är gjort av män för män. ”Det manliga perspektivet” är vad som främst kännetecknar porren. Och visst är det så. Men vad handlar porren oftast om? Jo, detta: mannens dröm om den sexuellt omåttliga och omättliga kvinnan. Hon som aldrig får nog. Men nog av vad?

De erotiska drömbilder som framträder i porren utgörs av en organiserad torftighet. Men denna torftighet har inte alls åstadkommits av porren. Denna torftighet har en historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Långt innan TV- och videoapparaternas tillkomst. Ända tillbaka till Hedenhös. Den är en del av det manssamhälle vi alla lever i – kvinnor såväl som män.

Porrmotståndaren hävdar att porren ger ”fel bild” av vad sex är. Jag skulle istället vilja säga att porren ger en förfärligt sanningsenlig bild av en viss form av sex. Dvs, vilka idéer, vanor och medel som är aktuella vid sexuell självstimulering. Bland män.

En annan fråga gäller det från alla håll samstämmiga påpekandet att porrens sexskildringar har väldigt lite gemensamt med hur det går till i den s k verkligheten. Men är egentligen bristande verklighetsförankring så särskilt graverande? Fiktionsberättelser har ofta den karaktären. Något som i andra sammanhang inte är det minsta kontroversiellt. Det är sällan det riktas kritik mot att Rödluvan eller Stålmannen kan ge unga människor en förvriden verklighetsuppfattning gällande sådant som vargars matsmältningsapparat respektive aerodynamik och hållfasthetslära.

Nej, dröm och verklighet brukar oftast samsas gott. Och mitt förslag är att denna typ av kluvenhet ska tillåtas råda även på erotikens område. Jag gillar sagor – särskilt sådana som gör mig kåt.

De flesta typer av sexskildringar är, mer eller mindre dolt, förknippade med skuld- och skamkänslor – hos såväl producenter som konsumenter. Ett eventuellt deltagande i en porrfilm är inget man berättar om på släktmiddagen. Och porrbetraktaren förvarar helst sitt förråd av massmediala sinnesretningar ett gott stycke in i garderoben.

Mot bakgrund av denna mentalitet är det inte annat att vänta än att de aktörer som rekryteras till porrbranschen i många fall är människor med smärtsamma sexuella upplevelser bakom sig. När en människa som varit utsatt för sexuella övergrepp inlåter sig med den form av porrproduktion, som är den förhärskande, är risken överhängande att han eller hon förs in i en situation som innebär ett upprepat sexuellt utnyttjande. Här kan man verkligen tala om en ond cirkel.

Men hur kan denna kretsgång brytas? Sker det bäst genom att produktionen av erotiska drömbilder upphör? För porrmotståndare är svaret givet. De drar förbehållslöst alla porraktörer över en kam, och ser dem som viljelösa, förskrämda eller försåtligt förledda människor som gått med på något de egentligen ville bli förskonade från. Porraktörer ses undantagslöst som offer för ett exploaterande och förnedrande sexistiskt system.

Den vämjelse de protesterande själva känner inför tanken att agera i en porrfilm planterar de utan minsta tvekan in i porrskådisens hjärta och hjärna. Följaktligen ser de själva inspelningssituationen, åtminstone för kvinnors del, som ett tveklöst övergrepp.

Men är då inte sex något som är för fint för att få lov att bli till en vara på marknaden?

Det är inte min mening. Och absolut inte min praktik – jag är gärna åskådare till sexskildringar i en rad olika genrer. Jag har inga betänkligheter mot att se sex fungera som en vara, ett levebröd – och varför inte ett yrke? En sådan ”profanering” betraktar jag inte som det minsta riskabel. Tvärtom. Att göra sex till något heligt tror jag däremot kan vara mycket farligt. Lika farligt som allt annat heliggörande.

Att det skulle kunna finnas människor som mår väl av att uppträda som erotikartister i ett eller annat medium, och kanske också ”live” (något som sedan flera år är förbjudet i Sverige), är en främmande tanke för de allra flesta. De tar för givet att en sådan syssla måste vara skadlig för utövaren; att den skadar vederbörandes innersta och mest ömtåliga kärna.

Det är själva grunden för en sådan uppfattning jag vill ifrågasätta. Kanske är jag något av en missionär för den ”opersonliga”, eller som jag hellre uttrycker det, ”överpersonliga” sexualiteten. Dels för att jag själv finner nytta och glädje med olika varianter av sex, dels för att jag har den tron att den ”privata” sexualiteten i de flesta fall inte mäktar med att uppbära trycket av all vår längtan efter njutning, ömhet, skönhet, stimulans, energi, spänning, utlevelse, rus, extas, äventyr, avspänning, stillhet, vila, trygghet, självhävdelse, självbekräftelse, identitetsutveckling, tillhörighet, gemenskap – name it!

Säkerligen kommer det så småningom att uppstå en socialt etablerad profession som tillhandahåller fiktiv erotik till glädje för entusiastiska åskådarskaror; en publik som ser utövarna som hedervärda, till och med beundransvärda yrkesmänniskor.

För mig är porrens vara eller icke vara minst av allt en fråga om yttrande- och tryckfrihet – det rör en närmast existentiell fråga. Om den moralism som avtecknat sig i den senaste tidens porrdebatt åter skulle få regera vår tillvaro, så som den gjort i århundraden, då skulle jag känna mig oerhört förnedrad. Lyckligtvis bedömer jag sannolikheten för att detta ska inträffa som minimal; helt försumbar.

För mig är det ett tecken på en optimistisk livsinställning att räkna med att vi är inne i en utveckling där rädslan för offentliga erotiska utspel är i avtagande – även vad gäller sådana utan ”konstnärliga” anspråk eller förevändningar, dvs rent erotiska.

 

© Ulf Wideström, sexolog

Tillbaka till Artiklar av gästartister »