Jag sitter i ett rökigt kök hemma hos en vän som bjudit mig och en massa människor jag inte känner på fest. Festen börjar övergå i efterfest och jag hamnar i diskussion med en rödhårig medelålders dam med kulturella ambitioner om nyttan av att kriminalisera prostitution.

Damen i köket har läst Louise Eeks självbiografiska bok ”Spelat liv” som handlar om hur författaren, efter en uppväxt kantad av sexuella övergrepp, söker sig till strippklubbar och så småningom börjar prostituera sig. Det är en bok man tidvis måste lägga ifrån sig en stund för att orka fortsätta läsa. Louise Eek beskriver en skam och en känsla av äckel inför den egna kroppen på ett sätt som inte borde kunna lämna någon oberörd. Jag och den rödhåriga är ense om att sexköpslagen förmodligen bidragit till att den här boken blivit så omdiskuterad som den är. Lagen har, om inget annat, i alla fall lett till att prostitution numera diskuteras väldigt ofta, och att prostitutionen har ett annat medialt utrymme nu än förr.

Jag inflikar att den mediala hanteringen av ämnet tyvärr oftast utgår från vad alla utom just de som jobbar i branschen har att säga. Att jag tycker det är bra att prostituerade själva får utrymme att berätta om sina erfarenheter – och att det är tragiskt att de enda berättelser som ges detta utrymme är de som liknar Louise Eeks. Kunde det inte ge lite perspektiv på saken om man för omväxlings skull fick höra vad en prostituerad som uppskattar sitt arbete har att säga?
– Jo, säger kulturtanten med en lätt docerande ton.
– Men ingen prostituerad tycker egentligen om att sälja sig. Den lyckliga horan är inget annat än en myt.

Nu skulle jag såklart kunna börja mässa om att variation är en grundläggande egenskap hos människosläktet. Att det är fel att utgå från att ens egna sexuella gränser måste gälla för alla andra. Att man i stället måste utgå från att det man själv avskyr mest kan vara någon annans högsta dröm. Jag skulle kunna säga att jag aldrig träffat en lycklig sjuksköterska, men att det inte ger mig rätt att avfärda föreställningen om den lyckliga sjuksköterskan som en myt. Men jag håller tyst. Den rödhåriga driver uppenbarligen tesen att eftersom hon skulle känna sig förnedrad och olycklig av att ta betalt för sex måste hela resten av världens befolkning också göra det. Hon kommer aldrig att fatta att hon därigenom tar på sig en enorm bevisbörda. Däremot kommer hon att vältra över den på mig om jag ifrågasätter henne, och vad jag än säger kommer det inte vara bevis nog, så jag tackar för mig och går hem.

Några dagar senare söker jag på Internet och hittar några sidor där svenska kvinnor marknadsför sina sexuella tjänster. De flesta ger intryck av att vara egna företagare snarare än ”anställda” av hallickar. Så småningom får jag kontakt med Caroline som är 25 år och studerar vid Lunds universitet. Hon har sålt sexuella tjänster till män i olika omgångar sedan hon var 20 år. Den senaste omgången inledde hon för ett drygt år sedan genom att börja annonsera på Internet. Jag berättar för Caroline om mitt diskussionsdilemma och frågar om hon vill låta mig intervjua henne. Det vill hon. Vi bestämmer en tid och efter några dagar sitter jag och Caroline i mitt vardagsrum och dricker sherry.

Jesper: Vad har du för sexuell identitet?
Caroline: Jag är heterosexuell. Jag knullar i och för sig lika gärna med kvinnor som med män, men jag blir inte kär i kvinnor. Enligt just mina definitioner gör det inte mig bisexuell. Andra kan såklart ha andra definitioner av det, men jag personligen har en heterosexuell identitet.

Varför började du sälja sex?
Första gången var det inte alls genomtänkt. Det var en kille som stötte på mig ute på en klubb, och jag tyckte att om han vill göra något får han väl betala. Och så gjorde han det. Jag var kanske 20 år då. Efter det gjorde jag inget på ett tag, men efterhand insåg jag att det var ett bra sätt att tjäna pengar på. Jag lägger överhuvud taget inte så mycket värderingar i sex. Dels får jag knulla, vilket jag tycker om, dels tjänar jag pengar på det under tiden. Då finns det ju ingen anledning att låta bli, så jag började igen för ett år sedan ungefär.

Vad menar du med att du inte lägger så mycket värderingar i sex?
Det är inte så laddat för mig som det kanske är för många andra. I vissa situationer kan det ju vara väldigt passionerat och känslofyllt, men det kan lika gärna vara ren och skär kåthet, eller att man bara vill ha ett litet behov tillfredsställt. Sex är ju lika mångfasetterat som allt annat – det behöver inte vara knutet till just kärlek. Jag kan tänka mig att en del tycker att jag har problem, att jag är en kall människa som kan knulla med okända män utan att känna mig blottad eller sårbar. Men jag ser det inte så. Jag ser det som lika blottande som… tja… att äta mat. Det betyder inte att sex inte engagerar mig. Om jag har en kund som inte attraherar mig hittar jag ändå något hos honom som hetsar upp mig. Det kan vara att han har en härlig mun eller luktar gott… vad som helst. Jag blir alltid våt med mina kunder, jag har hittills inte behövt något glidmedel – för vaginalsex i alla fall.

Hetsar du upp dig för att det blir uthärdligare då, och lättare att genomföra, eller för att du vill det?
Jag vill ju vara upphetsad när jag har sex, annars är det inte roligt. Och jag tycker inte att det är jobbigt. Jag njuter själv av att kunden njuter. Det är precis som när jag knullar med vem som helst annars. Det är väl inte bara jag som raggat upp folk på krogen som inte varit alldeles fulländade. Det är ju kul att ha sex med dem ändå, men man får fokusera på rätt saker.

Men pengarna är onekligen en del av anledningen till att du gör det. Hjälper de till att göra dig upphetsad?
Pengarna i sig? Nej. Jag är ju inte beroende av det här. Jag förbehåller mig rätten att säga nej till kunder. Nu har jag till exempel inte jobbat på nästan två veckor. Är man beroende av det jobbar man såklart mer, då är pengarna viktigare. Men jag känner aldrig att jag måste fokusera på pengarna. Många gånger känns pengarna som en bonus, med mina stammisar i alla fall. Jag har ju utvecklat en relation till dem. Man lär känna varandra och bryr sig om hur de mår. Det är inte pengarna som står i centrum. När jag har vanliga lönearbeten tänker jag ju inte på pengarna jag får den 25:e ifall jag har svårt att motivera mig någon dag.

Många skulle inte gå till jobbet om de inte fick betalt för det. Men det hindrar ju inte att man kan tycka om sitt arbete och känna att det utvecklar en, fastän det är en plikt.
Precis. Jag personligen ser det här som ett jobb som vilket annat som helst, just för att sex inte är så laddat för mig. Tycker man att sex är laddat, att man blottar sig själv när man har sex, då blir det såklart konstigt att ta betalt för det. Då känner man sig förr eller senare utnyttjad. Men jag har aldrig känt mig utnyttjad. De allra flesta kunderna bemöter mig med en oerhörd respekt.

Din verksamhet är helt nätbaserad. Hade du kunnat tänka dig att gå på gatan?
Nej, aldrig. Det är en alldeles för utsatt situation. När jag är hemma bakom skärmen eller svarar i telefon är jag trygg och kan säga nej om jag vill. Men på gatan är det andra villkor som gäller. Man kan liksom inte ha affär och neka dem som går in service.

Den avtalssituation du beskriver, den att man sitter hemma var för sig och kommer överens med främmande människor om på vilka villkor man ska träffas, det är ju en erfarenhet många har. Fråga vilken bög som helst som raggar över nätet. Och när du sen kommer hem till dem verkar den enda skillnaden vara att det utväxlas pengar. Det sexuella mötet i sig verkar vara som vilket annat som helst.
Ja. Och därför har jag inte någon större anledning att identifiera mig som prostituerad. För att våga ställa sig på horgatan och vänta på att bli upplockad måste man nog intala sig att man är en hora för att kunna känna en mening i att man står där. Men jag har ju alltid varit promiskuös, träffat okända män över nätet bara för att ha sex med dem. Skillnaden för mig är minimal. När jag gjorde det första gången den här omgången rannsakade jag verkligen mig själv efteråt. Men det kändes inte fel någonstans. Det var en i högsta grad ömsesidig överenskommelse. Vi var ju överens om att utväxla pengar. Det blir för övrigt inte mer kliniskt för det. Det kan vara lika passionerat i alla fall. När pengarna har utväxlats tänker jag inte mer på det. Jag pratade med en kompis som hade köpt sex av prostituerade i Köpenhamn. Han tyckte att ömsesidigheten var det bästa med det. Hon får vad hon vill ha, och han får vad han vill ha. Det är så tydligt, inget hycklande. Och jag håller med. Jag känner mig inte utnyttjad.

Känner du dig inte överlägsen heller?
Jo. På ett sätt. När överenskommelsen väl är träffad är vi ju på lika fot. Men innan dess tycker jag att jag har makten, för att jag har något som de vill ha. Konsum har makt genom att de förmår dig att betala för deras mat. Jag är ju inte beroende av det här, jag har hela tiden friheten att välja. Därför har jag makt. En sekreterare som hatar sitt jobb och sin chef men står på bar backe om hon säger upp sig, hon har ingen makt. Hon måste ta den skiten. Det är beroendet som skapar maktlösheten.

Hur mycket jobbar du?
Det är olika. Ibland en kund under en vecka. Ibland flera kunder på en dag. Det händer att jag bokar ett hotellrum i Stockholm eller Göteborg för några dagar och åker upp. Då har jag såklart ganska många kunder på en dag.

Om vi fortsätter med identiteterna. Jag, till exempel, har ju sex med män. Nu är jag ju bög också, men det finns ju massor med män som har sex med andra män utan att vara bögar eller bi…
… och jag ser inte mitt yrke som en del av min identitet heller. Eller nja. Det har ju påverkat mig på många sätt. Jag får ju göra en massa saker jag inte gjort förut. Och jag får träffa så många olika människor som jag aldrig skulle ha träffat annars. Jag kan bli så engagerad i dem som personer. Jag träffar uppfinnare, forskare, lastbilschaufförer, ingenjörer, pensionärer, före detta maratonlöpare, politiker… det är enormt givande. Det låter kanske klyschigt men jag menar det. Jag får inblick i så många andra sammanhang, det är väldigt spännande.

Så det är inte det här kliniska mötet då, stoppa pengarna i BH:n, sug, skölj munnen och gå igen?
Nej nej. Kanske någon gång. Nu lägger jag ju väldigt stor vikt vid stammisarna och vårdar dem ömt. Jag tycker det är viktigt att berätta för dem att jag trivs med dem och njuter av vad vi gör. Jag har bara varit med om oskön sex en gång i de här sammanhangen, med en av mina kunder.

Träffas ni fortfarande?
Ja. Han är jättetrevlig, men han kommer nog aldrig att träffa en tjej som vill ha sex med honom utan att ta betalt. Ingen som vill ha kroppskontakt med honom eller vara honom nära. Jag tycker att det jag gör för honom är värt väldigt mycket. Det spelar ingen roll att det inte ger mig något sexuellt.

Du känner säkert till argumenten för åsikten att prostitution aldrig kan vara frivillig. Att du upplever att du gör det av fri vilja eftersom du själv inte ser att det gör dig illa, att du straffar dig själv genom att sälja din kropp, att det du har sagt hittills är rationaliseringar av ett beteende som du egentligen inte vet varför du har. Och så vidare.
Ja. Och det finns verkligen de som har det så. Visst finns de som varit sexuellt utnyttjade så länge de kan minnas. Många far väldigt illa i den här branschen och jag tycker att det är viktigt att deras historier kommer fram. Men det är lika viktigt att prata om att man kan göra det här av egen fri vilja och njuta av det.

Varför tror du att man inte vill prata om det?
För att man då måste prata om kvinnors sexualitet. Jag är en kvinna som tar för mig sexuellt, och det går inte hem i alla läger. Sex är fortfarande väldigt laddat och den laddningen gör att folk resonerar väldigt märkligt så fort sex är inblandat. Jag har en kompis som jag har kommit ut för som hora, och hon ser ju att jag mår bra av det här. Men hon vägrar tro på ”myten om den lyckliga horan”. Fastän den lyckliga horan står framför ögonen på henne. Hon tycker att det bara är männen som har makten. Jag har så svårt att se varför männen skulle ha all makt över mig. Jag ser visserligen ofta situationer när män har makt över kvinnor. Men jag ger dem inte makt över mig. När jag läste genusvetenskap blev jag så trött på att alla bara nöjde sig med att konstatera att det finns en genusordning. Ingen ville göra något åt det. Vem blir gladare över att jag sitter och gråter över världens underordnade kvinnor? Kvinnor måste ju börja ta utrymme i stället. Säger man inte ifrån blir man utnyttjad, vad man än har för kön eller yrke. Om den porr som finns är patriarkal och trist – då är det väl läge att göra lite bra porr i stället för att bara gnälla? Alla har ju i slutändan ett ansvar för sin egen situation. Det låter lite krasst kanske. Men jag saknade den attityden på genusvetenskapen.

Funderar du mycket på varför du säljer sex?
Jag rannsakar mig själv ganska mycket, särskilt eftersom jag lever i en relation som påverkas av vad jag gör. Jag och min pojkvän pratar mycket om det och han är noga med att försäkra sig om att jag mår bra. Jag tycker att jag står med båda fötterna på jorden och jag tror ärligt talat att jag inte skulle kunna ljuga för mig själv under så pass lång tid som jag har hållit på med det här. Jag kan göra mycket som är galet, men när det handlar om allvarliga saker – vilket jag tycker det är att sälja sex – så inser jag allvaret i det och är väldigt lyhörd inför mig själv. Det här är inte ett jobb som alla andra, man måste hålla sig mentalt stark för att klara sig. Jag pratar mycket med mina vänner också, det är värt oerhört mycket. En annan kompis till mig säger att han inte köper det här bara för att det är jag som gör det. Men han respekterar det och stöder mig i vad jag gör. Det är faktiskt skönt att han är skeptisk; det vore jobbigt om han bara svalde det helt okritiskt.

Så när du berättar för den här första kompisen att du är lycklig och hora är det såklart helt i strid med allt hon har fått lära sig om hur horor har det. Och så får hon rätsida på det genom att helt enkelt inte ta in vad du säger.
Precis. Därför tycker jag att fler som ser på det som jag borde gå ut och prata om det. Annars är det så lätt att bli avfärdad som ett undantag.

Är du ett undantag?
Nej, det tycker jag inte. Jag är med på en e-postlista där jag och andra kvinnor som marknadsför sig på nätet utbyter erfarenheter och varnar varandra för falskbokare, galningar, polisrazzior och så. De är alla enormt självständiga kvinnor. Jag har bara träffat dem på nätet och per telefon, men skulle gärna vilja träffa dem på riktigt. Jag funderar på att organisera något slags sammankomst eller konferens. Eller jag vet inte. Tjejer som har hallick får förresten inte vara med på den här listan. Jag vet inte om de skulle vara intresserade av det heller. Det är generellt många kunder också som bojkottar tjejer som har hallick. De gillar inte att tjejen inte får behålla pengarna. De tycker inte att det känns rätt. Kunderna brukar varna varandra för vilka escorter som har hallick. De tjejerna gör ju inte precis sitt jobb med glädje, och det kan ju aldrig vara kul att betala då. Även om det här är ett jobb så försvinner ju det roliga om det blir fabriksverksamhet av det.

Det är ett antal sexarbetare som har ansökt om inträde i syndikalisternas lokala samorganisation i Stockholm nyligen. Jag tror det är första gången det händer i svensk fackföreningshistoria. Tycker du förresten att ”sexarbetare” är ett bra begrepp?
Ja, jag ser mig nog som sexarbetare. Jag tycker det funkar bra. Men något fackföreningsinträde är inte aktuellt för mig, och förmodligen inte för de andra jag känner heller. Vi värderar ju vår anonymitet väldigt högt – det här är ju ett extraknäck för många av oss. Att gå ut offentligt med vad vi gör skulle få svåra konsekvenser för allt annat vi gör, och för dem som står oss nära också. Vissa av oss har barn, och rädslan för att de ska bli omhändertagna är såklart en av anledningarna till anonymiteten.

Så där inbillar jag mig att det måste ha varit för bögar och flator under större delen av förra seklet. Men idag är ju situationen en annan. Är det möjligt för sexarbetare att nå samma grad av acceptans som homo- och bisexuella gjort?
Jag tror att det kommer att dröja otroligt lång tid innan det jag gör kan bli accepterat. Det rör så grundläggande värderingar hos människor som man inte ändrar i en handvändning. Det kommer att ta generationer.

Men det måste väl finnas något värde i att organisera sig?
Det viktiga för mig är att ha fungerande nätverk eftersom det innebär en trygghet att ha någon att fråga eller utbyta erfarenheter med. Särskilt i ett sådant här yrke där man verkligen inte kan fråga vem som helst. När jag åkte till Stockholm sist hörde jag mig för om vilka hotell jag borde undvika och sådana saker. Det kändes skönt. Jag tror att vi måste försöka stå enade, också för att bli starkare gentemot kunderna. På alla forum på nätet är det ett jävla tjatande från kunderna om att priserna är för högt. Jag är så trött på det! På ett forum får tjejer t ex inte annonsera om de tar mer än 1 500 kr i timmen. De tror att de kan pressa ner priserna om de begränsar våra marknadsföringsmöjligheter. För min del spelar det i och för sig ingen större roll. Jag sänker inte mina priser, så är det med det.

Så sexköparna organiserar sig också?
Ja visst. Det finns sidor som kunder lagt upp med sammanställda uppgifter om escorter. Priser, telefonnummer, vilka tjänster de erbjuder och även omdömen om tjejerna. Och det är klart att de ska få göra det. Jag tror att båda sidor tjänar på att marknaden blir öppnare.

Hur länge tänker du fortsätta?
Jag vet inte. Jag vill ha barn så småningom, och det komplicerar ju saker och ting. Jag tar examen snart, och när jag börjar jobba på heltid kommer jag inte kunna lägga tid på marknadsföring. Då hoppas jag att jag har upparbetat en bra krets av stammisar som jag kan behålla. Då funkar det nog att ha barn. Men de får nog vara ganska gamla innan jag kan prata med dem om det. Även om jag förespråkar stor öppenhet i barnuppfostran är det väldigt svårt att förklara detta för en sjuåring utan att de berättar det på dagis till exempel. Då kommer socialen som ett brev på posten, och jag har ingen lust att förlora mina barn. Sen är ju barn väldigt nyfikna och man måste vara väldigt välorganiserad för att de inte ska lista ut vad man håller på med. Men jag har ju kunder som jag inte vill sluta träffa, för att vi har så skön sex. Vissa av mina gamla kundrelationer har faktiskt övergått i sexuella relationer utan betalning. Och med en del stammisar händer det att jag bjuder på saker. Om en kund har betalt för en avsugning och jag dessutom känner för att knulla honom, då gör jag ju det. Jag kysser ju mina kunder ibland också, för att jag rycks med i det. Det är det många av mina kollegor som aldrig gör.

En sista fråga. Vad tycker du om sexköpslagen?
Sexköpslagen lägger egentligen inte några hinder i vägen för mig. Det tråkiga är att jag bidrar till en kriminell handling och att jag måste arbeta svart. Jag kan inte betala skatt på mina inkomster fastän jag vill. Det är möjligt att jag skulle ha fler kunder utan sexköpslagen, men det kan jag ju inte veta. Men om jag ser till konsekvenserna för andra än mig är det ganska komplext. Genom något slags legalisering tror jag den undre världens inblandning i sexarbetet hade minskat, eller helt försvunnit. Jag tror inte att kriminalisering är lösningen, men jag är inte säker på att legaliserade bordeller är lösningen på alla problem heller. Något måste uppenbarligen göras åt trafficking, hallickar och situationen för dem som far illa i sexhandeln. Kriminaliseringen är ett tappert försök. Men det är egentligen inget särskilt bra försök.

Efter intervjun pratar jag och Caroline om vad vi ska hitta på för namn till henne i artikeln, och hur vi ska anonymisera den så att hon inte löper risk att bli avslöjad. Även om det är viktigt att hennes historia berättas, säger hon, kan hon inte vara nog försiktig med att hemlighålla vem hon är.

Och det verkliga dilemmat med diskussionen i köket går upp för mig. Om Caroline hade deltagit i den och gått ut med vem hon är skulle den rödhåriga bli tvungen att öppna ögonen. Problemet är bara att Caroline förmodligen skulle hålla lika tyst som jag eftersom hon, av förståeliga skäl, inte vill utsätta sig för de risker det skulle innebära att kliva ut i offentligheten. Kulturtanten skulle lika tryggt kunna fortsätta hävda att alla som gör avsteg från sexualitetens Enda Väg är offer – hon har ju aldrig sett prov på något annat. Jag inser att jag måste stå på mig nästa gång diskussionen tar den vändningen. Det kan hända att jag inte blir trodd när jag berättar om Caroline. Men jag tar mycket hellre den risken än jag låter osynliggörandet fortsätta regera.

Jesper B.

Denna artikel är ursprungligen publicerad i Sveriges förenade gaystudenters tidskrift Wannabe, nr 1 / 2003

Tillbaka till Artiklar av gästartister »