Det är inte Fi som gör feminismen den största björntjänsten, det är den socialdemokratiska regeringen som i många år har krympt en frihetlig idé till sipp moralism.
Det menar feministen MANNE FORSSBERG, författare till succéboken ”Kukbruk”.
I en serie artiklar för Sidan 4 i Expressen gör han upp med svensk statsfeminism.
I dag: del 1.

Socialdemokraterna är oroade för våra unga tjejer. Mona Sahlin tycker att porrens bildspråk har flyttat in i medierna, Göran Persson vill lagstifta mot sexualiserad reklam och Jens Orback strösslar pengar över föreningar som vill undersöka den pornofierade offentligheten. Att kräva hårdare tag mot sexualiseringen har blivit ett legitimt sätt att med (kvasi-) feministiskt alibi förena den spridda opinion som samlas under moralflaggan. Men att det förstärker könsrollsförtrycket verkar man välja att bortse ifrån.
Det var på s-kvinnornas kongress i våras som Göran Persson berättade att han fått trosor på hjärnan och överväger att lagstifta mot sexualiserad reklam. Det var röstfiske och opinionsvindsurfing, för det skulle vara omöjligt att genomföra. Tryckfriheten är en av demokratins bärande grundpelare och vinden i opinionsseglen skulle förmodligen vända illa kvickt om man införde dekolletagemätning inför schlagerfestivalen, täckte över statyer och censurerade annonstavlor. Men hur kommer det sig att statsfeminismen får vara hur flummig som helst och vad är egentligen sexualisering?

Regeringskansliets jämställdhetshandläggare som lyckades lura till sig över en miljon kronor fick bland annat anslag till det uppdiktade projektet ”nordisk samverkan mot sexualiseringen av vardagsrummet”. Jens Orbacks kommentar när bubblan sprack var att ”Han har varit skicklig på det han gjort. Tyvärr.” Helt vilse i ideologin uppenbarligen. För vad är ett sexualiserat vardagsrum? Är det obscena stolsben eller den eviga porren och de ständiga dokusåporna som åsyftas? Om man vill skydda det uppväxande släktet mot det sistnämnda så finns kodade boxar på marknaden så det skulle ha varit ganska bortkastade projektpengar även om det inte gällt en bluffansökan.

När Berit Andnors Flickaprojekt åker runt landet får de unga tjejerna ta ställning till om man helst vill vara ”snygg och sexig” eller ”smart och självständig”. Är det en angelägen jämställdhetsfråga att putta upp den slitna dikotomin mellan kropp och knopp på dagordningen? När ”Lilja 4-ever” för några år sedan visades för eleverna på Tumba gymnasium fick de möjlighet att ställa frågor till regeringens prostitutionsexpert Gunilla Ekberg. På frågan om vad de själva kan göra mot trafficking framhöll Ekberg att det är viktigt att tänka på den sexualisering av könen som gör att tjejer använder stringtrosor.

Förmodligen vill Orback, Andnor och statsministern väl. Många unga tjejer känner en oerhörd press. Den psykiska ohälsan är skyhög och det är sant att de nedgörande epiteten ”hora” och ”fitta” studsar mellan korridorväggarna i våra högstadieskolor. Men det handlar om en benhård könsrollshierarki snarare än ”sexualisering”.

Könsroller påverkar oss i olika utsträckning. I mina möten med ungdomar runt om i Sverige har jag märkt att vad jag brukar kalla ”hor, bock och bögsystemet” är plågsamt påtagligt. För killar saknas i princip restriktioner vad gäller att göra sig erotiska erfarenheter så länge det rör sig om heterosexuella sådana. Högst i hierarkin står ”bocken” eller ”playern”, som behärskar den mansroll som föreskriver att man ska vara förråad och sexuellt utagerande. På andra sidan står ”bögen” som inte lyckas uppfylla mansrollskontraktet. För tjejer finns det ingen tydlig hierarkins högsta punkt att sträva mot. I stället gäller det att balansera på en tunn liten lina. Om man skiter i det sexuella spelet riskerar man att kallas ”nörd” eller ”flata”. Om man å andra sidan bejakar sin sexualitet, eller klär sig i så kallat utmanande kläder, så finns risken för horstämpeln. Samtidigt visar tv:n upp tjejer som tar för sig sexuellt. Jag tror att det uppstår ett slags glapp i förväntan.

Flumsnack om pornofiering och sexualisering slår tillbaka mot jämställdhetsarbetet och tjejerna. När vuxenvärlden tar sig definitionsprivilegiet och utgår ifrån att tjejer som bejakar sin sexualitet per automatik är offer hemfaller man åt samma könsrollsstrukturer som måste bekämpas. Då talar man, medvetet eller omedvetet, i samma ärende som personerna som skriker ”subba” och ”hora” efter sina klasskamrater. Utmaningen är att ge alla, tjejer och killar, möjligheten att hitta sin egen sexualitet bortom könsrollerna. En lagstiftning mot så kallat sexualiserad reklam är kontraproduktiv. Det skulle sända ut signalen att just tjejers kroppar är så ända in i helvete känsliga att de inte får visas. Det finns folk som hävdar att burkorna också är för kvinnornas skull. Bantningsbilagor och dietistterror är ett större hot mot det uppväxande släkte än underklädesannonser. Men jag skulle aldrig drista mig till att föreslå förbud mot Blossom Tainton.

I stället för att satsa pengar på projekt där man lär ut att man inte kan vara snygg och smart samtidigt borde man satsa slantarna på sexualundervisningen, som fortfarande är ett skämt på många håll. Fortfarande pratas det om killars onani och okomplicerade sexuella lust, medan tjejers dito sällan nämns eller erkänns. Den är heteronormativ och könsstereotyp. Statsfeminismens engagemang för fjortistjejer har slagit över i en allmän sexskräck som är betydligt mer skrämmande än nakenchocker. Eller som Lennart Geijer sa när han släppte porren fri: ”Smaklösheten är ett pris vi får betala för yttrandefriheten.” Och för det jämställda samhället, vill jag tillägga 35 år senare.

Manne Forssberg 2005

Publicerad 2005-09-14 på Fjärde sidan, Expressen.

Manne Forssberg är föredragshållare, frilansjournalist och författare till bästsäljande ungdomsboken ”Kukbruk” som bland annat sålts till Tyskland och USA. Han startade som högstadieelev samtalsgruppen Linga2000 och gjorde sig känd som mjukismannen som alltid stod på tjejernas sida. Han tycker att vardagsrummet är en utmärkt plats för sex.

Tillbaka till Artiklar av gästartister »