av Lilja Warg

Sex är fortfarande någonting fult, åtminstone enligt sexualmoralistens världsuppfattning. Idag är det dock ganska svårt att avslöja en sexualmoralist, och ofta vet de nog inte ens själva om det. Sexualmoralister av den gamla skolans, den kristna stela typen, är en utrotningshotad art och få lär sakna dem. Pastor Åke Greens utfall mot vad han ansåg vara bristande moral, liksom skräck för bland annat homosexualitet och zoofili, kan betraktas som en dödsrossling av den tynande religiöst motiverade sexualmoralismen.

Den moderna sexualmoralisten är istället en person som inte bara betraktar det heterosexuella samlaget som något naturligt och vackert, utan erkänner ofta även homo- och bisexuellas rättigheter i samhället.

Samma antisexuella argument och sexfobi finns dock kvar och spökar än idag. Numera rör det sig i de mer extrema fallen om en skräck för pornografi, men också en allmän skräck för de sexuella minoriteterna och deras utlevelse av sin sexualitet – såvida det inte gäller ”rumsrena” inriktningar så som homosexualitet eller bisexualitet. Många sexualmoralistiska vaneföreställningar finns kvar än idag, och det är samma gamla och kulturellt baserade sexualmoralism som den gamla skolans sexualmoralism. Religionen i sig är däremot bortflugen och ersatt av andra mer moderna och även mera avancerade former av verktyg att moralisera kring andra människors sexualitet.

De idéhistoriska traditioner som förenar dem båda är skräcken för ”degenerering”, men även det absoluta föraktet för sina medmänniskors egen förmåga att själva besluta över sina liv. Pornografin är ett typexempel och oftast har, från radikalfeministiskt och religiöst håll, en bild målats upp av pornografin som direkt skadlig. Pornografi anses i dessa sammanhang kunna påverka människor till att ägna sig åt olika former av sexuellt våld, men hur kan pornografi anses vara skadligt egentligen? Bakgrunden till detta måste som sagt vara ett förakt mot människors egen förmåga att själva ta beslut.

Pornografin, oavsett vilken sort, kan aldrig få en människa att göra något denna inte vill från första början. När den stora amerikanska pornografistudien, President’s Commission on Obscenity and Pornography, genomfördes 1970, fann man att de som motsatte sig pornografi i en högre grad än övriga hade en auktoritär syn på sina medmänniskor och samhället. De förespråkade alltså ett mer totalitärt samhälle med reglering och en uttalad önskan att kringskära möjligheterna för människors egna individuella val. Dessutom hade de ett annat gemensamt drag: de var, ironiskt nog, mer intresserade än övriga grupper att få återkomma och få titta på mer pornografi.

Sexualmoralismens rötter

I medeltida Europa trodde man att demoner spred sjukdomar och detta användes som förklaringsmodell för allsköns sjukdomar och epidemier, men även för att förklara uppkomsten av sexuell variation hos människor. Människan var ständigt utsatt för lockelser från demoner vilket tydligt illustrerar ursprunget till synen på individens svaghet. När någon greps för att ha ägnat sig åt den ”sodomitiska synden” tidelag avrättades inte bara personen, utan djuret avlivades också. Inte för att djuret var syndigt, utan för att djuret ansågs vara besatt av en demon som i sin tur lockat personen att ha tidelag med djuret. Denna syn hamnade visserligen sedermera på historiens skräphög, men återkommer faktiskt ofta senare i historien, ända fram till våra dagar.

Själva kärnan bakom den moderna sexualmoralismen är idétraditionen att en människa som blir upphetsad kan tappa kontrollen över sig själv. Detta kan också kombineras med en rädsla för att personer motvilligt kan förändra sin sexualitet. Män (kvinnor konsumerar också pornografi, men vårt samhälle är främst rädd för den manliga sexualiteten, vilket kontrasterar mot synen på kön och sexualitet under medeltiden) anses kunna påverkas till den grad att dessa degenererar till ett förvärrat, eller lägre stående, beteende med rent av parafiliska drag. Denna idétradition är exakt densamma som den som de mer traditionella sexualmoralisterna, som exempelvis pastor Green, anammat.

I grunden är det alltså samma rädslan för sex och då främst sexuell upphetsning. Denna rädsla är urgammal och härstammar troligen från en epok innan historisk tid. Nämligen rädslan för att mannens spermaförråd inte är konstant utan kan ta slut och därmed vara förbrukad. Traditionen är ett viktigt inslag hos många stenåldersfolk än idag, liksom inom exempelvis den traditionella kinesiska medicinen. Sperman var det som gjorde en man till en man, och därmed avgörande för att särskilja männen från kvinnorna. För att påvisa hur stort grepp denna idétradition har om vårt medvetande, kan man bara peka på föreställningen att idrottsmän skall avhålla sig från sexuellt umgänge innan större tävlingar. Mannens sperma var alltså direkt livsviktig för honom, och därmed kunde lust också vara livsfarlig.

När kristendomens religiösa dogmer tog sin form kom spermabevarandet att bli en viktig del av dessa. Celibat kom därmed att upphöjas till ett högre ideal än det heterosexuella äktenskapet (och samlaget) av kyrkofadern Augustinus, vilket satt sin prägel på kristendomen och vårt kulturella ideal. All form av sex som inte kunde resultera i befruktning (men även vissa former som kunde leda till det) kom att klassas som syndiga och felaktiga, helt enkelt ”onaturliga” (ett brott mot Guds naturliga ordning).

Det som ansågs vara onaturliga handlingar var bland annat onani, analsex och oralsex, samt alla former av sexuell variation (sodomi). Dessa handlingarna ledde inte till befruktning utan var endast slöseri med säd, varför de alltså ansågs vara syndiga. Denna föreställning kom att stärkas och formuleras på allvar när Thomas av Aquino under medeltiden tydligt kategoriserade dem. Han ansåg exempelvis att onani var värre än våldtäkt, då våldtäkt åtminstone kunde leda till befruktning.

Degenereringsteorin

Under medeltiden ansågs alltså ännu demoner vara anledningen för olika former av sjukdomar, och det var först på mitten av 1700-talet då Simon André Tissot ”medikaliserade” skräcken för spermaförlust och då främst via onani.

Han var inte den första att göra detta utan flera före honom hade varnat för onanins påstådda faror. Tissot tog dock denna tanke ett steg längre och var mycket framgångsrik i sitt värv. Han beskrev inte bara den dolda lasten (onani) utan även den sociala lasten (promiskuitet) och enligt hans modell var detta anledningen för de flesta former av sjukdomar (främst könssjukdomar men även mentalsjukdom). Samtiden accepterade villigt Tissots teori då man under denna tid sökte efter en bättre förklaringsmodell för att ersätta den kyrkliga demonteorin, som hade blivit förlegad.

Därmed blev skräcken för sexuell upphetsning akut men fortfarande ansågs det främst vara udda personer, avvikare och sjukliga individer som onanerade. Kvinnor kunde också omfattas av Tissots teori men inte riktigt i samma grad som män. Först under den viktorianska eran kom onaniskräcken att ta fart på allvar, då ett antal artiklar publicerades som påvisade att mängder av patienter på mentalsjukhus hade hamnat där just på grund av onani. De hade besudlat sig själva och därmed degenererat till ett allt värre beteende och alltså slutligen till mentalsjukdom, allt i enlighet med Tissots teori.

Detta ledde till en hysterisk reaktion då oroliga föräldrar började genomföra olika former åtgärder mot sina barns onanivanor, vilket ledde till ett av historiens största massövergrepp, som kom att påverka flera generationer fram till våra dagar. För att bekämpa onanin använde man sig av mängder av metoder, så som olika former av kyskhetsbälten men även ingrepp som att sy ihop barnets penis eller vagina. I mer extrema fall kom man att amputera klitoris eller penis, så väl på barn, ungdomar och vuxna som inte tycktes kunna sluta onanera (eller som helt enkelt hade ett alltför starkt sexuellt begär).

Penisamputation var dock relativt ovanligt, istället nöjde man sig ofta med omskärelse utan bedövning. Amputation av klitoris däremot mycket vanligare, liksom en berömd läkare vid namn Kellogg (vars namn än i dag är synonymt med de majsflingor som han ordinerade för att minska sexlusten hos sina patienter) rekommenderade att klitoris skulle brännas bort med syra.

Tissots teori kom dock att förlora sitt värde när bakterieteorin uppkom som förklaringsmodell för de sjukdomar som man tidigare inte kunnat förklara. Men därefter utvecklades, eller möjligtvis degenererade, Tissots teori till den egentliga degenereringsteorin, som formulerades av fransmannen Benedict Augustin Morel. Den gick ut på att människan härstammar från Adam, men att människosläktet förfallit allt mer efter syndafallet, alltså en motsatt evolutionsteori. Morels teori blev inflytelserik och med tiden kom man att teorisera kring att sexuella avvikare och promiskuösa människor var degenererade, mer förfallna än personer som motsvarade dåtidens ideal (kyska kvinnor helt befriade från lust, respektive rationella män vars slumrande lust under några omständigheter inte fick väckas).

Morel kom inte bara att ge stoff till Francis Galtons lära om rashygien, utan även influera Valentin Magnan som i sin tur skapade en egen degenereringsteori. Magnan plockade bort Morels religiöst baserade grund och lät sig istället inspireras av Charles Darwins evolutionsteori. Människan var, enligt Magnan, satt i konstant evolution men vissa släktlinjer och specifika individer kunde istället stagnera för att därefter degenerera.

Liksom Tissots tidigare teori blev Morels och Magnans degenereringsteori en förklaringsmodell för allsköns åkommor, såväl fysiska som mentala. Teorin kom att accepteras av psykologin främst för att förklara sexuell variation, något som än i dag gör sig påmint. Richard von Krafft-Ebing, fadern till den vetenskap som senare kom att kallas för sexologi, ansåg bland annat att degenerering kunde bli konsekvensen av exempelvis alkoholmissbruk och onani.

Modern sexualmoralism

Slutligen förlorade degenereringsteorin sitt medicinska värde när neuropatologin och genetiken kom att ersätta den, men den idétradition som gav upphov till nazismen, alltså synen på att människor och hela människosläkter kunde börja degenerera (eller redan var degenererade), kom att överleva främst inom synen på den mänskliga sexualiteten och olika former av utlopp för densamma.

Teorin om sexuell degenerering har till och med återuppfunnits inom psykiatrin under det kommersiellt gångbara namnet ”sexberoende”, och har rönt stora framgångar främst i USA men även här i Sverige. Enligt sexberoendeteorin kan en person med pornografi, onani med ett allt mer okontrollerat eskalerande sexualdrift utveckla parafilier och sjunka ned i olika nivåer av degenerering. Där den första nivån är onani och konsumtion av pornografi, den andra nivån blottning, medan den tredje och sista nivån är aktiva övergrepp så som våldtäkter. Sexberoendeteorin har till vissa delar sina framgångar att tacka för skräcken för det senaste verktyget för människor att enklare komma åt pornografi, nämligen Internet.

Vilket återkopplar till rädslan för sexualitet och upphetsning. Numera är det inte onanin och spermaförlust som är den stora faran utan främst pornografin. På samma sätt som sexuell upphetsning ansågs vara direkt skadligt och påverka människor negativt, fyller pornografin just denna roll idag. Enligt vissa teoretiska konstruktioner anses inte pornografi bara leda till parafiliska beteenden och sexuellt motiverat våld, utan även till ett förändrat socialt beteende. Liksom i Tissots teori finns en föreställning om en social last som skapar ett förvärrat beteende, och likt Morels degenereringsteori drabbar detta vissa individer som är sämre, mera degenererade (än andra, förslagsvis sexualmoralisten själv).

Den auktoritära synen som den moderna sexualmoralisten har gentemot andra människor är väldigt tydlig när det gäller pornografin. Att påstå att pornografi kan framkalla ett förändrat och förvärrat beteende hos en vuxen människa demonstrerar ett totalt misstroende för ens medmänniskor. Inte bara för individens förmåga att själv besluta, utan även en fobisk rädsla för andra människors inbillade oförmåga till självkontroll. Pornografi förändrar inte en människas sexualitet så pass att denne får en parafili, och parafilier förändras inte och utvecklas till andra parafilier.

Tvärtom, pornografi kan fylla en positiv roll i samhället, då det ger möjlighet för människor att få enkelt utlopp via onani. När Danmark legaliserade pornografi under 60-talet sjönk exempelvis antalet sexuella övergrepp på flickor, då många av de som utförde dessa egentligen var intresserade av vuxna kvinnor. När pornografin legaliserades kunde dessa därmed finna enkelt och riskfritt utlopp inom ramen för det som var det egentliga objektet för deras attraktion.

Skräcken för den moderna pornografin är ett utslag för exakt samma moralhysteriska reaktioner som alltid, nämligen en intåget av en teknologisk uppfinning som förenklat för den breda massan att få tillgång till mer eller andra former av pornografi. 1970- och 1980-talets stora pornografiskräck härstammade från videoapparatens inträde, medan Internet har fått stå i blickfånget för sexualmoralism idag. Tidigare i vår historia har det varit erotisk litteratur, fotografier, biografer och mycket annat.

För att skilja på olika former av pornografiskt material har exempelvis radikalfeminister försökt särskilja vad de kallar för erotik kontra pornografi. Pornografi blir enligt deras världsbild allt som är dålig pornografi, oftast den visuella sådana, medan erotiken är den positiva och oftast skönlitterera formen av pornografi. Det är slående att den pornografi som angrips är den sorts pornografi män tenderar att uppskatta i en högre grad än kvinnor, medan den pornografi som upphöjs till erotik är en sådan som uppskattas mera av kvinnor.

Det hela blir dock aningen patetiskt ur ett historiskt perspektiv, om man betänker den uppståndelse som omgärdade den erotiska litteraturen. Företeelsen ifråga ansågs under tidigare århundraden vara ett mycket stort hot mot specifikt kvinnor, och kunde inleda till frestelser som ledde till ett degenererande beteende. Idag är rollerna omvända, det är främst den manliga pornografin som anses leda till degenererat beteende. Liksom all annan moralhysteri kommer givetvis denna också att tyna bort. Precis som man allt mer sällan hör beklaganden över videokassetterna, utan nu är det istället Internet som gäller.

Det finns givetvis ingen giltig definition på vad som är pornografi och erotik, utan det är endast olika ord för samma sak. En del ogillar ordet ”pornografi” för att det ursprungligen betyder ungefär ”skrift om prostituerade”. Anledningen är att ordet myntades i en tid då endast prostituerade kvinnor tilläts ha en sexualitet, medan männens fruar och döttrar förutsattes vara helt asexuella och över huvudtaget oförmögna att kunna uppskatta sex. Pornografi är alltså en befrielse för kvinnor, ett erkännande som sexuella varelser.

Pornografi, oavsett om det är heterosexuell eller parafilisk sådan, leder inte till degenerering. Den leder inte till att människor byter sexualitet och framförallt tvingar den inte människor att göra sådant de inte vill. Eftersom människor inte byter sexualitet på grund av pornografi kan det heller inte leda till en form av skifte mellan parafilier, eller från heterosexualitet till parafili. Det kan vem som helst enkelt bevisa genom att titta på pornografi som riktar sig till människor som tänder på mänsklig avföring. Oavsett hur mycket sådan pornografi man tar del av kommer tittaren inte att kunna attraheras av företeelsen sexuellt!

En människa kan alltså inte bli en pedofil genom att titta på heterosexuell pornografi, vilket sedan anses kunna leda djupare in i porrträsket, för att slutligen sluta med en fullt utvecklad parafili. Eller bli homosexuell, så som vissa moralkonservativa amerikaner påstår. Det är samma idétraditioner och värderingar bakom såväl den äldre kristet motiverade sexualmoralismen som den moderna dito. Det krävs endast att man skrapar lite på ytan för att se samma småaktiga sexualfientliga person, med ett starkt förakt för medmänniskornas förmåga att tänka själva.

Slutord

Att någon själv uppskattar sex och dessutom accepterar exempelvis andras homosexuella utlevelse, är alltså på inget vis en garanti för att personen inte i själva verket är en sexualmoralist. Det som avslöjar sexualmoralisten är personens osvikliga förmåga att uppfatta vissa företeelser som värre/äckligare/fulare än motsvarande ickesexuella företeelser, bara för att det är olika former av könsumgänge inblandat.

Antisexualism, eller sexualmoralism, är troligen de ideologierna som skapat mest lidande genom historien. Även om dagens sexualmoralister, vilka motsätter sig allt från pornografi till tidelag, inte är ansvariga för onaniskräcken eller annan tidigare moralpanik i vår historia, så går de i samma fotspår. Argumenten och rädslan för degenerering är slående lika oavsett om det var på 1800-talet, i Nazityskland eller dagens Sverige. Positionerna flyttas visserligen ständigt framåt men en sexualmoralist går alltid i de sexnegativas fotspår, medan en sexpositiv vill befria de sexuella minoriteterna och värnar om individens egna val att konsumera pornografi eller ha sex på det vis som denne föredrar. Sex gör helt enkelt inte något värre än vad det är.

(Mer information om ämnet degenereringsteori av Lilja Warg finns att läsa i kommande nummer av tidsskriften Sexologinytt, närmare bestämt #3-4/2005.)

© Lilja Warg 2005

Referenser

Bullough, Vern L (1994): Science in the Bedroom: A History of Sex Research
Gold, Steven N & Heffner, Christopher L (1998): Sexual Addiction: Many Conceptions, Minimal Data. I: Clinical Psychology Review (vol 18, no 3)
Hoenig, John (1977): The development of sexology during the second half of the 19th century. I: Money, John & Musaph, Herman: Handbook of Sexology
King, Brian (1999): The Creation of a New Science (förord till engelska översättningen av den 12:e tyska upplagan). I: Krafft-Ebbing, Richard von: Psychopatia Sexualis
Love, Brenda (1992): Encyclopedia of Unusual Sex Practices
McElroy, Wendy (1995): XXX: A Woman’s Right to Pornography
Money, John (1986): Lovemaps: Clinical Concepts of Sexual/Erotic Health and Pathology, Paraphilia, and Gender Transposition, and Maturity
Money, John (1988): Gay, Straight, and In-Between: The Sexology of Erotic Orientation
Money, John (1997): Principle of Developmental Sexology
Money, John (1999): The Lovemap Guidebook
Naphy, William (2002): Sex Crimes: From Renaissance to Enlightenment
The report of the Commission on obscenity and pornography (1970)

Tillbaka till Artiklar av gästartister »