Anneli njöt. En heldag i den gamla ruinstaden Pompeji, avslutad med en underbar teaterföreställning i en av de antika teatrarna. Ett italienskt teatersällskap spelade Julius Caesar av William Shakespeare, och med en glöd och inlevelse hon aldrig tidigare sett på en teaterscen. Särskild glöd visade den unge vackre man som spelade Marcus Antonius – den berömda monologen efter mordet av Caesar, där de sammansvurna talas om som ”ärans män”, fick Anneli att rysa oavbrutet i hela kroppen. Anneli förstod nästan ingen italienska alls, men hon kunde pjäsen närapå utantill, så det gjorde ingenting. Och denne man, denne unge, mörklockige, muskulöse, lidelsefulle man med blixtrande ögon var värd biljettpriset allraminst – bara en sån sak.

Efter säkert tio inropningar och stående ovationer lämnade Anneli och den övriga publiken motvilligt denna magiska teater, den över tvåtusen år gamla Odeon-teatern, med ömma handflator och stora leenden.

Anneli var ensam, eftersom Mikael, hennes pojkvän, inte tyckte att gamla ruiner var något att ödsla tid på. Han hade sett fram emot en sol- och badsemester, men Anneli envisades att släpa med honom på en massa trista kulturevenemang, och en lång båtfärd till den vackra ön Capri två dagar tidigare hade enbart resulterat i en vansinnesfärd med buss längs de slingrande bergsvägarna, samt en tröttsam promenad runt i ett gammalt hus som nån svensk professor bott i nån gång, och som hette Villa San Michele. Mycket sol, men inget bad. Typiskt Anneli.

Alltså stannade Mikael surt i Neapel, och Anneli åkte till Pompeji. De hade grälat, men Anneli vägrade låta sig nedslås av detta, och bestämde sig för att njuta fullt ut av sitt besök i denna gamla stad, som för dryga 1.900 år sedan täcktes av ett tjockt lager pimpsten och aska från den våldsamt utbrytande vulkanen Vesuvius, och som sen legat övertäckt och konserverad ända fram till modern tid.

Anneli valde att gå en annan väg tillbaka till busshållplatsen än den där alla andra gick. Hon korsade det stora torget, Forum, och den slitna frasen ”att känna historiens vingslag” var aldrig så aktuell som just då. Det helt tomma torget fylldes plötsligt av människor i märkliga kläder – mörka, ljusa, talandes olika språk, bärandes på varor till försäljning och tunga penningpungar. Där fanns fattiga och rika, försäljare, utropare och tiggare. Husen var plötsligt hela, och Pompeji framstod i sin gamla glans som rik handelsstad. Anneli stod mitt i detta myller – och plötsligt var allt borta igen.

Anneli trodde på själavandring, och var fullt och fast övertygad om att hon levat många liv före detta – hon kände på något märkligt sätt igen sig i denna miljö, och kanske hade hon levat just här, i Pompeji, för tvåtusen år sedan. Vem vet? Hon ville så gärna veta – vem hade hon varit, och vad hade hon gjort? Var hon lycklig eller olycklig, fattig eller rik, man eller kvinna? Hon kände sig starkt upphetsad av alltihop – av staden, av teaterpjäsen, av allt som sköljde över henne, och bestämde sig för att göra samma sak hon gjort på andra ställen där hon haft liknande känslor. Hon lämnade Forum och gick in på en sidogata, för att gå dit intuitionen, det undermedvetna, eller vad det nu var, ledde henne – och hon fann snart vad hon sökte.

En sak som sällan nämns i turistböcker är hur Pompejanerna för snart tvåtusen år sedan betraktade vissa av de grundläggande mänskliga behoven, som till exempel sex. Hugget i gatstenarna kan man här och där se konturen av en erigerad manslem, och då vet man att om man går åt det håll en sådan pekar, kan man finna en bordell. Enkelt och lättbegripligt. Anneli hade hört talas om de illustra målningarna man kunde finna på väggen på flera av dessa bordeller, och letade sig nyfiket fram, med hjälp av de i gatstenarna uthuggna ”vägvisarna” till ett hus vid vilken en av dessa stenpenisar pekade rakt in mot ingången. Hade hon kanske, i ett tidigare liv, besökt en av dessa inrättningar? Hon tittade in, och trots att det börjat skymma, kunde hon med hjälp av det lilla dagsljus som letade sig in genom fönster och trasiga tak urskilja ett antal frescomålningar med otvetydigt erotiska motiv. Där fanns män och kvinnor som knullar framifrån, bakifrån, stående, liggande, sittande, cunnilingus och fellatio och allt man kan tänkas önska sig.

Eftersom många bordellbesökare på den tiden då det begav sig kom från andra länder, och inte talade språket, gick det till på det sättet att kunden fick peka på en eller fler av bilderna, och så valde man någon kvinna som kunde tänkas passa för att utföra dessa tjänster. Sen betalade man, fick sin beställning expedierad, och gick.

Anneli kände sig starkt berörd av denna miljö, och gick runt bland de små ”mottagningsrummen”, tittade på bilderna och hon kände hur det hettade till i hela kroppen och hur det blev fuktigt i trosorna. Hon hade bara på sig en tunn, vit, ärmlös bomullsklänning, trosor och sandaler, och kände sig plötsligt otroligt medveten om sin kropp, sin samtidigt oskuldsfulla och utmanande klädsel, och platsen hon var på.

Hon lutade sig behagfullt mot en vägg, lyfte upp klänningen och lät ena handen glida ner innanför troskanten. Hon studerade noggrant bilderna på väggen och levde sig sakta in i hur det skulle kunna ha varit att vara en prostituerad här, för tvåtusen år sedan. Hon lät trosorna falla till golvet, och smekte nu sig själv hämningslöst, och med total hängivelse. Bilderna var fantastiskt välbevarade i både färger och detaljer, och i sitt inre såg hon framför sig hur hon tog emot en ung romare, eller kanske en keltisk köpman, och hur han lystet lät sin blick spela över hennes kropp, och hur han ordlöst pekar på en eller två av bilderna, hur han betalar till bordellmadamen, och hur de sedan går in till hennes bås och fullföljer affärsöverenskommelsen. Lika delar intensiv njutning och vämjelse, blandat med skam sköljde över henne, och i samma stund smekte hon sig själv till en våldsam orgasm.

Larm och prat på gatan utanför. Fantasi eller verklighet? Hon kikade försiktigt ut genom en fönsterglugg, och såg att det var teatersällskapet på väg hem från teatern. Skådespelarna var fortfarande klädda i sina scenkostymer, och fick därmed hela situationen att framstå som än mer surrealistisk – vilken tidsperiod befann Anneli sig i, egentligen? Hon sökte instinktivt med blicken efter den unge mannen som spelat Marcus Antonius, och hon fann honom. Han gick bland de sista i truppen, och småpratade med en av de andra skådespelarna. Plötsligt vände han blicken rakt mot den plats där Anneli stod. Såg han henne? Kände han hennes närvaro? Med ett ryck drog hon sig undan från fönstergluggen och klämde in sig i ett hörn. Hon vågade knappt andas, så upphetsad, rädd, lycklig, förvirrad var hon.

Larmet på gatan försvann, och teatertruppen var borta. Anneli slappnade sakta av i hela kroppen, och klev ut i korridoren med freskerna för att ta en sista titt före hemfärden. Vilket äventyr! Detta skulle hon aldrig kunna berätta för Mikael – han förstod inte sånt här.

Anneli skulle just böja sig ner för att hämta sina trosor från golvet, när ljuset försvann. Någon stod i dörren. Hjärtat stannade, Anneli blev iskall – hon insåg i samma stund att hon var en värnlös kvinna, och ingen visste var hon var, och nu skulle hon dö. Hon skulle bli rånad och våldtagen, och mördad, och ingen skulle hitta henne på flera dagar.

– Mi scusi, non sapevo… volevo vedere se c’era qualcuno – lei é turista? … Parla italiano?

Det var Han. Marcus Antonius, eller vad han nu heter i verkligheten… eller vad som nu är verklighet, egentligen… Hon förstod inte direkt vad han sade, men förstod att han på något sätt bad om ursäkt för att han störde, och om hon talade italienska. Med viss tveksamhet stammade hon fram en av de få fraser hon lärt sig.

– No… sono svedese… non capisco…

De stod där en stund och betraktade varandra, utan ord, och tiden stod still. Han vände blicken mot de skabrösa freskerna, och av hennes röda kinder och trosorna på golvet förstod han att hennes intresse för denna plats varit mer än arkeologisk. Han gick fram till bilderna som beskrev ”sortimentet”, och studerade dem noggrant. Han låtsades inte om hennes existens, utan valde med omsorg, hummade och smackade njutningsfullt vid skärskådandet av dessa scener. Och så satte han ett finger på en av bilderna, vände sig om mot Anneli och frågade –

– Quanto costa, signorina?

Det hettade till i hela kroppen på Anneli. Bilden föreställde en man som tar en kvinna bakifrån, och hon såg framför sig hur han, Marcus, eller vad han nu heter, och hon, Anneli, eller Aurelia, eller en namnlös sköka i det antika Pompeji, eller vem hon nu var, faktiskt gjorde det – här och nu. Eller där och då. Allt blev ett virrvarr, och i denna förvirring stiger hon fram som en kvinna från en annan tid, spelar med, klappar på hans penningpung och ler.

– – –

De går in i ett av båsen, han tar av sig manteln och viker omsorgsfullt ihop den till lagom storlek att lägga på en av stenbritsarna (som en gång i tiden naturligtvis haft mjukare underlag att ligga på), han tar av sig resten av kläderna och står där naken framför henne. Han drar försiktigt av henne klänningen, och hon står framför honom, endast iklädd sina tunna sandaler, en halskedja och örhängen. Hon är ett objekt, han är en köpare, en kund. För en stund skall han äga henne, och hon skall uppfylla hans önskningar, ge honom det han betalat för. De spelar bägge sina roller, och han synar henne noggrant, klämmer på henne här och där, daskar henne lätt i baken och pekar på britsen. Hon lägger sig på britsen, redo att ta emot honom.

– No, no – voglio farlo come nell’affresco, signorina!

Han påminner henne något missnöjt om vad han faktiskt beställt, och hon vänder sig från att ligga på rygg till att ställa sig på alla fyra, med stjärten vänd mot dörren, och mot denne okände antike romare. Han kommer nära henne nu, knådar lustfyllt hennes bak, smeker lagom okänsligt hennes sköte, och strax sker det som avtalats dem emellan. Han tränger in i henne, och det blir som en explosion inifrån.

I samma stund blir det som att hennes minne, tankar, tidsuppfattning – allt, allt försvinner och blir till en enda gröt av känslor, extas, underkastelse, begär – och hon och han förverkligar varenda bild på väggen, och några till. Bägge blir de blåslagna och rivna av det obarmhärtiga underlaget, men det gör ingenting, absolut ingenting. De älskar hett, våldsamt och intensivt, och ändå stannar de kvar i sina roller – Han, den antike romaren, och Hon, den Pompejanska Skökan. Han betalar, hon levererar. Hon är ett objekt, en vara, och hon älskar det.

Plötsligt vaknar hon. Hon har drömt. Det är mörkt, och minst en timme måste ha förflutit sen hon förlorade medvetandet härinne. Men… hon är fortfarande naken, med sin klänning över sig som filt, och som underlag för hennes trötta och sargade kropp ligger en vinröd mantel med guldkant. Och vid fotänden av britsen en börs. Hon lyfter upp den och väger den i handen. En tung skinnpung med okänt innehåll. Hon öppnar den, och finner att det är plåtbrickor. Teaterrekvisita.

Hon klär på sig – hon hittar inte sina trosor – sveper manteln om sig och går mot stadsporten. Efter mycket letande och vandrande hittar hon en taxi, och åker tillbaka till hotellet mitt i Neapel.

– – –

– Va sen du är!

– Ja, det var en lång föreställning…

– Var har du hittat den där manteln?

– I Pompeji.

– Hm. Medan du har traskat runt i din spökstad har jag haft det jättekul här i Neapel. Du anar inte vad du gått miste om. Träffade du några gamla romare, då?

– Du skulle bara veta…

Carl Johan Rehbinder 1997

Tillbaka till Noveller av Calle Rehbinder »