Destination New York

buick

Den gamla dammiga Buick Roadmastern skumpade trött in till bensinstationen, stannade och släppte ut sin förare; en inte lika gammal, men minst lika dammig och trött ung man. Bägge var törstiga.

Steve hade bestämt sig. New York. Han skulle dit på något sätt, och det fick bli med den gamla Buicken han ärvt av sin farbror. De pengar han sparat ihop skulle kunna räcka hela vägen, om han bara snålade på utgifterna. Han åt bara på de billigaste syltorna, och sova – det kunde han göra i bilen. Han skulle ta södervägen, från sitt gamla älskade och hatade Los Angeles, genom Arizona, Texas och Louisiana, och sen upp längs Appalacherna genom Alabama, Tennessee, Virginia och de gamla småstaterna vid östkusten, för att slutligen borra sig in i det stora äpplet. En baggis. Han skulle äntligen få se alla de där platserna han bara drömt om, men aldrig sett i verkligheten. El Paso. New Orleans. Kanske en sväng till Nashville. Washington D. C. New York. NEW YORK!

Hela sitt 23-åriga liv hade han längtat efter att komma till New York. Han kunde inte förklara varför, det bara fanns där. Och så hände det där förargliga, redan i början av resan. Nu var det inte längre säkert att han skulle komma ända fram. Han hade tagit en sväng till Las Vegas, för att hälsa på en gammal vän, och där hade han blivit rånad på varenda cent. Men han ville inte ge upp så lätt, och lånade lite pengar av sin vän, så att han åtminstone skulle kunna komma en bit på vägen. Nu var han i Arizona, och pengarna var redan slut.

– Full tank, mister?

En ung man, bara några år äldre än Steve, kom med bensinslangen i sin hand och var på väg mot Buickens tanklock.

– Det beror på, svarade Steve, beväpnad med sitt allra charmigaste leende.

– Jag har förlorat alla mina pengar. Blev rånad. Behöver ni hjälp med något här? Kan jag arbeta ihop till bensin, käk och lite respengar, kanske?

Mannen med bensinslangen tänkte efter, vägde över från den ena foten till den andra och såg granskande på Steve.

– Well, jag har faktiskt några saker jag skulle behöva en smula hjälp med. Kan du snickra?

– Jag har byggt ett garage en gång. Och en hundkoja.

– Det blir bra. Då säger vi det. Kan du stanna några dagar? Så kanske jag kan hjälpa dig med din bil också. Den ser ut att behöva lite vård.

– Jag har inte bråttom. Jag ska till New York.

– O.K. Jag heter Robert. Men du kan kalla mig Bob.

Han fyllde tanken, samt de extradunkar jag lyft fram ur bakluckan, och visade mig sedan runt på området.

Stationen låg mitt i öde ökenland, men gav ett outplånligt intryck av att vara en oas. Där fanns träd, buskar, och början till en trädgård. De hade en egen brunn. Tomten som tillhörde stationen var inhägnad, och på den stod ett antal byggnader i varierande skick, från nybygge till ruckel. Steve anade att Bob förmodligen inte haft stället så länge, och intrycket bekräftades genast av Bob själv.

– Jag har haft det här stället i två år nu, och när jag kom hit var det väldigt nergånget. Jag försöker att få det fint, men man får ta en sak i taget. Här har vi höns.

Han pekade på ett av de risigaste rucklen på hela området, men inhägnaden runt var ny och snygg. På det hela taget verkade Bob vara en både driftig och sympatisk man, och Steve förstod inte varför han ville bo härute, ensam i ödemarken. Återigen kom svaret direkt, som hade han läst Steves tankar.

– Du måste undra varför en man som jag vill bo på ett ställe som det här? Well, jag är nog lite som du. En vagabond. Jag flydde min hemtrakt, eftersom jag inte kände mig hemma där. Jag drog ifrån stad till stad, och insåg till slut att varje stad var den andra lik. Så gifte jag mig, ärvde en del pengar, fick chansen här och tog den. Nu ska du få träffa min fru. Är du törstig?

– Mycket, svarade Steve och följde med Bob in i huvudbyggnaden, som var kombinerad bensinstation, butik, bar, servering, boningshus och verkstad.

– Verkstan är för liten. Finns bara plats för en bil, så du ska få hjälpa mig att bygga ut. Virke har jag redan, och, tja, du har ju redan byggt ett garage.

– Och en hundkoja.

– Och en hundkoja, upprepade Bob skrattande.

– Tessie! Vi har fått gäster! Två öl, men kalla!

De slog sig ner vid den tomma bardisken, och in kom Bobs fru Tessie, bärande på två immiga ölburkar. Hon tog ut en läsk till sig själv ur kylskåpet under bardisken, satte sig mitt emot männen, öppnade vant alla burkarna och skickade över ölen. Hon registrerade neutralt Steves närvaro, och ägnade istället sin uppmärksamhet åt den kalla Coca-Colan. Hon svettades ymnigt, och torkade med sin högra hand bort det värsta ur pannan, lät handen gnida vidare runt halsen och falla tungt ner i knät. När hon inte drack, höll hon den kalla burken mot pannan.

– Du måste fixa luftkonditioneringen, Bob. Det är så jävla varmt i köket, så jag behöver snart inte sätta på spisen för att laga mat.

Tessie var vacker. Hon var blond och ljushyad, med många fräknar. Hon hade avklippta jeans och ett ärmlöst linne, kläder som avslöjade mer än de dolde. Hon hade en mycket intensiv, fysisk utstrålning, som oundvikligen fick Steve att tänka på sex.

– Det här är Steve, svarade Bob. Han ska hjälpa oss att bygga ut garaget. Du kan säkert få hjälp med luftkonditioneringen också.

– Så bra! Hon vände sig mot Steve, nu med ett stort varmt leende på sina läppar.

– Jag heter Teresa, men alla kallar mig Tessie.

Hon räckte fram handen för att hälsa, men ryckte hastigt tillbaka den, för att generat torka av handen mot byxbaken, och sedan med det stora leendet skicka den tillbaka till Steve igen.

– Sorry. Det är den varmaste tiden på året, och jag svettas så förbannat.

– Det är O.K. Du är inte ensam.

Steve kände hennes hand i sin, och undrade hur det skulle vara att älska med denna kvinna. Hur skulle hennes hand kännas på andra delar av hans kropp? Runt hans lem? Nej, han måste sluta tänka i dessa banor. Om han skulle stanna här några dagar måste han hålla sig i skinnet.

Bob visade honom runt en gång till, och berättade nu vad som behövde göras, vad som skulle byggas till, och visade Steve var han skulle bo. En gammal barack, som såg förskräcklig ut på utsidan, men som var fräsch på insidan, skulle bli Steves tillfälliga bostad. Den var inredd som gäststuga, med en liten toalett och ett pentry med kylskåp, innehållande den obligatoriska ölen och Coca-Colan. Bob tog ut två öl, räckte den ena till Steve och slog sig ner i en fåtölj vid det enda fönstret. De hade visserligen nyss druckit varsin öl, men sommarhettan i Arizonas öken krävde ovillkorligen ett stort vätskeintag. De satt tysta en stund, och drack långsamt, nästan meditativt upp ölen.

– Vad tycker du om min fru?

Steve hajade till. Han kunde ju för Guds skull inte säga vad han verkligen tyckte.

– Hon verkar trevlig. Snygg.

– Cut the bullshit. Säg vad du verkligen tycker. Jag blir inte förbannad, jag lovar.

Steve tvekade lite. Hur skulle han säga? Han ville ju inte bli utslängd utan att ha fått i sig en endaste liten matbit, nu när det verkade börja så bra.

– Hon är snygg. Sexig. Jag menar, hon är verkligen attraktiv. Men du kan vara lugn, jag är inte den som… alltså… jag tänker inte försöka nåt…

– Jag är inte orolig. Hon älskar mig, det vet jag. Annars skulle hon knappast flytta hit ut i ödemarken med mig. Men det är inte därför jag frågar. Jag har något annat än garaget som du skulle kunna hjälpa mig med.

– Vad skulle det vara, då?

– Well, det är så här: Vi kan inte få barn. Det vill säga, jag kan inte. Jag har varit hos en läkare, och det är mig det är fel på. Men Tessie vet inte om det, och hon längtar efter barn mer än något annat i världen. Så om hon får reda på det, så… jag vet inte, hon kanske lämnar mig, och det skulle inte vara så kul. Alltså, det skulle knäcka mig totalt, om du förstår vad jag menar.

– Så hur kommer jag in i bilden?

– Well, för att vara rakt på sak – du skulle göra henne med barn. Men hon får inte veta något. Hon måste tro att det är jag.

– Hur skulle det gå till? Det verkar ju helt omöjligt.

– Jag förstår om du tycker att det här verkar helvrickat, men tänk dig själv. Det är inte så jävla lätt. Och så kom du, och du verkar ju vara en bra kille. Och så är vi ganska lika till utseendet. Du kan få pengar vet du – tillräckligt för att du ska komma till New York utan problem… …Du behöver inte säga ja! Du kan stanna här ett tag, hjälpa mig med bygget, få respengar och bilen fixad. Och så glömmer vi det här – om du inte känner för det, alltså.

Steve trodde inte sina öron. Skulle han få betalt av Bob för att sätta på hans fru, och dessutom göra henne med barn? Och hon skulle inte få veta något?

– Men… hur skulle det gå till, menar du?

– Tja, det gamla vanliga sättet antar jag.

– Nej, jag menar… hur…

– Du menar att hon inte ska märka något?

– Ja…

– Såhär, va. Vi brukar… eh… vi har ett väl fungerande sexliv, om man säger så, och vi brukar leka lekar.

– Lekar?

– Ja, jag kan till exempel binda fast henne i sängen och sätta ögonbindel på henne. Hon gillar det. Och så skulle du kunna bara glida in, liksom.

Bob skrattade till lite nervöst åt sin oavsiktliga skämtsamhet, och såg forskande på Steve, som för att i förväg upptäcka vad han skulle svara.

– Jag måste tänka på saken.

– Visst. Det verkar kanske helvrickat som sagt, men om du tänker på situationen som den är, så är det ganska logiskt. Jag skulle verkligen uppskatta det.

Bob gick ut ur baracken, och lämnade Steve sittande, fortfarande med en halvfull burk öl i ena handen.

De började redan nästa morgon med verkstan. Bob visade Steve ritningarna, och så satte de igång.

– Jag tänkte att vi bygger ut först, ser till att det håller ihop, och så tar vi bort den gamla väggen när allt är klart. Hänger du med?

– Visst.

Förbrukningen av plank, spik och öl var ansenlig. Det gick inte alltför fort, men med tanke på hettan var de båda ändå förvånansvärt effektiva. Steve och Bob kom väl överens, och de tyckte bra om varandra. Steve tyckte att han och Bob verkade ganska lika som människor när allt kom omkring, och försökte sätta sig in i hans situation. Skulle han göra likadant om rollerna var omvända?

– Har du tänkt över mitt förslag?

– Jag tänker hela tiden.

– Säg till när du har bestämt dig.

– Det är så svårt. Jag menar, det är väl O.K. alltså, jag har väl på sätt och vis redan bestämt mig, men… jag kan ställa upp, va, det är inga problem rent tekniskt om man säger så, men jag menar – hur ska jag kunna hålla masken? Liksom, din fru är ju otroligt sexig och attraktiv och så, och jag har väl varit med om ett och annat, jag menar fler på en gång och sånt, men hur ska jag kunna hålla en sån grej hemlig? Det svåraste är inte själva samlaget, för då ser hon ju ändå inget, men sen då? Hur ska jag kunna se henne i ögonen och låtsas som ingenting?

– Tja, det blir ju ditt problem om du ställer upp, men det ska nog ordna sig. Hon får absolut inget veta, det är det enda du behöver komma ihåg. Annars är allt förstört, och det blir inte roligt för någon av oss…

Följande natt skulle det ske. Bob och Steve hade förberett allt mycket noga. Steve hade nyckel till huset, och de hade kommit överens om en signal, så att Steve skulle veta när det var dags att kliva på. De hade till och med jämfört storleken på sina respektive organ, för att förvissa sig om att skillnaden inte skulle vara för stor. Men deras lemmar hade varit intill förvillelse lika, så det hela kunde gå vägen.

Skymningen föll, och Bob ägnade sig åt att förföra sin fru. De hade ätit en utsökt middag med vin, vit duk och levande ljus, och han hade burit upp henne till sängkammaren för att leka sexlekar med henne hela natten. Bob hade tänt stearinljus i hela rummet, och ställde en kandelaber i fönstret. Det var signalen.

Steve hade suttit i baracken hela kvällen, med ett öga ut genom fönstret för att inte missa den överenskomna signalen. Och så kom den. Han skakade av sig ett plötsligt anfall av nervositet, smög sig in i boningshuset, upp för trapporna och in i rummet bredvid sängkammaren. Där klädde han raskt av sig och väntade på nästa tecken. Han hörde stönanden och flåsanden genom den tunna väggen, och när han slöt ögonen kunde han se framför sig vad som skulle ske på andra sidan den där väggen när som helst nu. Hans lem var inte sen att reagera, och stod snart rakt ut från kroppen, längtansfullt bultande.

Plötsligt visade sig Bobs ansikte i dörren. Steve ryckte till, som om han blivit ertappad med något fult. Bob log, höll pekfingret mot sina läppar och vinkade åt Steve att följa med. Bob var naken, Steve likaså. De smög in i sängkammaren för att fullborda sin väl förberedda kupp.

Där låg hon. Den vackra, sexiga och härliga Tessie. Hon var bunden till händer och fötter, och hade en bindel för ögonen. Hon låg så att man kunde stå vid sänggaveln och se rakt in i hennes fuktiga, vidöppna, röda sköte, inramat av mörkblont hår. Bob ställde sig på knä vid fotänden för att kyssa sin hustrus hungriga kön, och vinkade åt Steve att komma närmare. Han lät sin tunga spela över hennes blygd, och hon vred sig i extas, stönande och kvidande. Skenet av de fladdrande stearinljusen fick det hela att verka ännu mer overkligt, och Steve stod som förstelnad mitt i rummet, bevittnande detta förunderliga skådespel. Bob reste sig upp, vände sig mot Steve med en allvarlig blick och log lite snett som för att säga: Nu är det din tur!

Steve slet sig ur sin förlamning, ställde sig mekaniskt vid sängens ände och stirrade rakt in i Tessies sköte. sen trängde han in i henne. Hon suckade djupt, och drog gurglande in andan på nytt. Steve stötte och stötte, och när det slutligen gick för honom kändes det nästan inte. Eftersom han var tvungen att behärska sig så mycket, kunde han inte ge sig hän, och var följaktligen någon helt annanstans.

Han drog sig ur henne, stapplade ut ur rummet så tyst han förmådde, och lämnade Bob och Tessie att avsluta det de hade påbörjat. Han samlade ihop sina pinaler i rummet bredvid, såg noga till att han inte glömt något, och stolpade vidare, ut ur huset och in i baracken, fortfarande naken, med alla kläder i famnen, och med hennes könssafter fortfarande droppande från hans halvstyva lem.

Nästa morgon fortsatte arbetet som vanligt. De skulle gjuta golv, och snickrade en form. Arbetet fortgick under tankfull tystnad. De kunde inte prata här ute, om just det som var det enda de båda tänkte på. De kände sig som småpojkar, som hittat på något farligt bus, som ingen får veta något om. De tog en paus i arbetet och gick till Steves barack för att ta en öl. Och prata.

– Det kändes som jag våldtog henne.

– Äh! Var inte dum. Protesterade hon, kanske?

– Nej, hon njöt – men hon trodde ju att det var du!

– Tyckte DU om det då?

– Vad ska jag svara på den frågan? Ja och nej. Det känns som lurendrejeri. Jag tycker inte att det är renhårigt mot henne.

– Jaja. Nu har vi börjat, så nu får vi avsluta det. Du gick ju med på det, eller hur?

– Hur då avsluta?

– Ja, vi får ju göra om det några gånger, så att vi kan vara helt säkra på att hon blir gravid.

– Ska vi göra om det här flera gånger? Du är inte klok!

– Tänk om hon inte blev med barn igår då? Du tycker kanske att jag ska be varenda kotte som kommer hit, att de ska ligga med min fru, tills hon eventuellt blir med barn? Nu har vi påbörjat det här, och då ska vi avsluta det också. Tror du att det är så jävla kul för mig att se på när någon annan knullar Tessie, bara för att jag inte kan göra henne med barn? Tror du det?

– Nä…

– Och du ska inte gå lottlös ur det här, det har jag ju lovat. Du får inte banga ur nu, det fattar du väl?

De satt tysta en stund, för att låta innebörden av konversationen sjunka in ordentligt. Bob vände sig plötsligt mot Steve och log snett. – Och oss emellan, så jävla otrevligt är det väl inte?

– Nä. Hon är fin, din fru.

– Då så. Nu jobbar vi.

Steve stannade på bensinstationen i en dryg månad, byggde ut köket, fixade luftkonditioneringen, byggde klart verkstan, snickrade ihop ett nytt hönshus, och dessutom fräschade han upp baracken som han bodde i. Bob hade under tiden, utöver sina vanliga sysslor, monterat ner Steves gamla Buick i atomer, satt in en nyare motor, bytt allt som var slitet eller trasigt och dessutom lackat om hela eländet. Bilen blev som ny. Steve och Bob kom hela tiden bättre och bättre överens, och blev med tiden riktigt bra kompisar. Vad som komplicerade situationen var att Tessie uppenbart gillade Steve. Han kunde av förklarliga skäl aldrig bli helt öppen och avslappnad i hennes närhet, men hon gav inte upp hoppet om att vinna Steves gunst, och skojade och flirtade vänskapligt med honom varje dag. Steve å andra sidan, kunde inte komma ifrån känslan av att hon dolde något. Hur mycket visste hon egentligen? Vad är det för en komedi jag spelar med i? Steves hjärna gick på högvarv, och det blev ibland mer öl än nöden krävde, för att lugna nerverna. Hårt arbete skingrade dock effektivt alla funderingar, och han byggde vidare.

portratt_pa_rygg

– Jag vet vad ni håller på med.

Steve satt i fåtöljen i sin barack, tittade på TV, åt pizza och drack öl. Bob hade åkt till stan för att storhandla, och väntades tillbaka först senare på kvällen. I dörren stod Tessie.

– Vadå håller på med?

Steve blev iskall i hela kroppen.

– Du vet vad jag menar.

Han väntade på hennes fortsättning, för att behöva säga så lite som möjligt.

– Du tror inte att jag vet att Bob är steril, va? Du tror inte att jag vet att du har kommit in i vårt sovrum om nätterna för att göra mig på smällen, i Bobs ställe?

– Men hur vet du…

– Du tror kanske inte att jag kan lägga ihop två och två? Ni känns faktiskt väldigt olika, du och han. Man knullar ju inte med ögonen, om man säger så.

Steve satt kvar i stolen, orörlig, stirrande på Tessie, medan TV-rutan fladdrade fram kaotiska bilder och ljud som ingen av dem brydde sig om.

– Förresten, de här är dina, eller hur? Jag hittade dem i gästrummet.

Hon viftade med ett par kalsonger. Han hade glömt dem vid ett ”besök”.

– F… förlåt mig…

– Vadå förlåt?

– Jag känner mig som en simpel bedragare.

– Äh. Jag har väl lurat er båda lika mycket. Men nu vill jag ha valuta för insatsen.

– Valuta?

Hon klev in i baracken, stängde dörren bakom sig och knäppte av TV-n.

– Bob är en underbar man, och jag älskar honom, men han har vissa problem. Han är svartsjuk, och har ett genuint dåligt självförtroende när det gäller kvinnor. Varför tror du annars han skulle bosätta sig här ute i ingenstans med mig? Han vet att jag vill ha barn, och så tror han att jag måste lämna honom för en annan man om jag får reda på att han inte kan ge mig några. Han har inte berättat det, men jag råkade se ett läkarutlåtande på hans skrivbord för ett tag sedan. Ibland är han så korkad. Jag älskar honom och jag vill leva med honom. Om han bara vågat tala om det så hade allt varit mycket enklare. Vi skulle kunna adoptera, eller få sperma donerad eller så. Faktum är, att om han bett mig att ligga med någon, dig till exempel, så skulle jag gladeligen gjort det för hans skull. Nu försöker han hålla det hemligt istället, och har en massa fuffens för sig. Löjligt.

– Och…?

– Jag vet att du gillar mig. Jag gillar dig. Inofficiellt har du knullat mig minst tio gånger, men nu vill jag ha dig på riktigt, officiellt, så att säga. Begrips?

– M… men… om du visste hela tiden, hur kunde du låta det ske? Ett våldsamt pillemariskt leende svepte över hennes läppar.

– Jag är väl lite pervers, måhända… och du har en vansinnigt skön kuk… och så vill jag bli med barn. Kom nu!

I fönstret

Hon tog Steve i ett stadigt grepp om handleden, släpade honom ut ur baracken och in i boningshuset. Innan köksdörren hade hunnit slå igen, hade Tessie redan tryckt upp Steve mot den stora, rostfria kylskåpsdörren. Hon gav inget utrymme för den minsta tvekan, och kysste honom utan att vänta på hans initiativ. Det var en vargkyss. Tessie var en varginna, och hon gav honom en hungrig, glupande vargkyss. Hon slet upp hans skjorta utan att bry sig det minsta om knapparna som flög åt alla håll. Hon kysste hans bröst, intensivt, med läppar heta som glödgat järn, och med händerna i ett fast grepp om hans byxlinning. Hon pillade frenetiskt upp skärpet, och lät byxknapparna gå samma öde till mötes som skjortknapparna sekunderna innan. Utan minsta hänsyn till att hon kanske gjorde honom illa, drog hon raskt av honom byxor och kalsonger i ett enda ryck. Sen stannade hon upp.

– Så det är så här den ser ut, barnaalstraren?

Steves lem var redan ganska styv, och reste sig snabbt den sista biten. Tessie kände på den, trevande och forskande, men ändå bestämt, lutade sig fram och tog den i munnen, glupskt och målmedvetet. Steve hade vissa svårigheter att hålla sig stående, famlade efter något att hålla sig i, och välte ner en blomvas på golvet. Varken han eller Tessie tog emellertid någon notis om det inträffade, och hade för övrigt knappast märkt om hela väggen rasat, så upptagna som de var.

Tessie släppte taget om Steves stenhårda påle, reste sig och drog raskt av sig sin tunna bomullsklänning. Hon backade långsamt, tills hennes stjärt stötte mot det stora, stadiga matbordet.

– Klä av mig…

Endast iförd ett par minimala trosor, så minimala att de slank in mellan hennes blygdläppar och framhävde snarare än skylde, hävde hon sig bakåt och lade sig på rygg, och lät benen svepa i en behagfull båge mot taket. Steve fick tag i de tunna strängarna som skar in i hennes höfter, och lirkade sakta av henne de små tygtrianglarna hon inte längre behövde. I samma sekund som hon befriats från detta sista hinder, fångade hon in hans huvud med sina ben, förde honom intill sig, och med sina händer i ett fast grepp i hans hår tryckte hon skoningslöst in hans ansikte i sitt otåliga sköte. Där fick han stanna. Länge. Närhelst Steve försökte ändra position, hårdnade greppet, och han hade inget val förutom att ge hennes nedre mun de kyssar den obevekligen krävde.

– Nu! Ta mig – men hårt!

Tessie släppte taget om hans huvud och särade brett på sina slanka, starka ben, fuktiga av svett, saliv och könssafter, och Steve var inte sen att lyda hennes befallning. Han reste sig upp från sina bara knän och trängde in i henne, och gled in utan minsta motstånd.

– Hårdare, hårdare!

Hon vrålade besinningslöst och slängde av och an med huvudet och överkroppen, alltmedan Steve pumpade på allt vad han förmådde, med ett stadigt grepp om hennes lår. Plötsligt stötte hon honom ifrån sig, hävde sig ner från matbordet och ställde sig på golvet, framåtlutad över bordet och med stjärten riktad mot Steve.

– Bakifrån! NU!

Hennes ordergivning var tveklöst menad att bli åtlydd, och Steve tryckte åter in sin stenhårda lem i hennes vid det här laget välbekanta kön, för att lika energiskt pumpa vidare. Han kunde på hennes kvidanden och snabba andetag höra att hon var på väg mot orgasm, och ökade takten ytterligare något. Hon spände varenda muskel i kroppen, vibrerande.

Sekunder, långa som andetag. En explosion. Tessie, som en enda personifierad orgasm, sugande all säd som överhuvudtaget fanns att uppbringa ur Steves sprängfyllda pung. Tystnad. Endast deras andetag, djupa och tunga av ansträngningen.

Åska. Så kommer regnet. Slående hårt som kulsprutesalvor mot plåttaket. Stillhet. Ögon som öppnas.

– Här har inte regnat på två år. Det måste vi fira. Kom!

De båda stapplade nakna och trötta ut bakom huset, och föll omkull i det förut så torra, nu genomblöta gräset. Mot alla odds lyckades de uppbringa energi att älska en gång till, denna gång i dånande regn och blixtbelysning…

Fuktigt hår, slitna morgonrockar, blöta spår på köksgolvet, iskall öl och cigaretter.

– Nu är det rättvist.

Hon drog ett djupt halsbloss, svepte undan några blöta lockar som klistrat sig fast i hennes ansikte, och log skälmskt mot Steve, medan röken sipprade ur hennes näsborrar, och fick henne att se ut som något från underjorden.

– Nu har vi lika många hemligheter för varandra allihop. Jag behöver väl knappast påpeka att du inte får avslöja detta för Bob?

– Knappast.

Ytterligare ett par veckor förflöt, med mer byggande, fler ”hemliga” befruktningsförsök, och ytterligare ett par tillfällen med hämningslös älskog, de gånger då Bob lämnade bensinstationen. Steve lämnade till slut sina nyfunna vänner för att fortsätta sin färd mot New York, nu med en renoverad bil, pengar på fickan, och en erfarenhet rikare. Då och då händer det att Steve får brev från en liten håla i Arizona, innehållande foton. Det blev en liten pojke. Han fick heta Steve…

 

© Carl Johan Rehbinder 1992

tunnlinjeoriginal_584Tillbaka till Noveller av Calle Rehbinder »

HeartlineCirkus Eros - erotik för finsmakare