Fäktlektionen

”En Garde!”

– Nej, nej – parade riposte! Du måste parera innan du stöter om din träff ska gillas. Om båda får in en träff, så är det den som har den sista paraden som får poäng! Hur många gånger ska jag behöva tjata på dig om det?

Mikael och Anna var sist kvar i fäktsalen, och Mikael gav Anna en florettlektion. De var kopplade via långa sladdar i ryggen till en låda på väggen, som surrade och blinkade med lampor, än vita, än gröna eller röda, så fort en träff registrerades av en liten kontakt på toppen på floretten. Mikael hade många elever, men ingen så talangfull och ambitiös som Anna. Ingen så attraktiv heller. Det var tur för Mikaels koncentration att man döljer sig så effektivt i en fäktutrustning. Hade han varit tvungen att titta in i hennes blå ögon hela tiden, skulle han inte fungera särskilt bra som lärare.

Hon var ganska kraftig och atletisk, och hade väl inte vad man till vardags skulle beskriva som en kvinnlig kroppsbyggnad. Men det passade Mikael som handen i handsken. Mikael var idrottsman i varje tum, och hans ideal hade alltid med fysisk prestationsförmåga att göra. Första gången han verkligen hade lagt märke till Anna, var när hon lyfte mer i bänkpress än de flesta killarna på klubben. Tufft.

– Så! Det får räcka för ikväll.

– Tack Mikael! Din hjälp är ovärderlig.

De tog varandra i hand – vänster hand, eftersom högerhänta fäktare alltid har handske och vapen i höger hand – och Mikael fick återigen tillfälle att njuta av Annas blixtrande leende. De plockade ihop sin utrustning för att gå till sina respektive omklädningsrum.

– Ja, nu borde du ha medaljchans nästa lördag, tycker jag.

– Medalj? Det enda som gäller här är Guld, det trodde jag att du visste.

– Haha, jag vet. Jag retas bara. Men jag tycker ärligt talat att det skulle vara lite dumt att bli missnöjd med… säg, en silvermedalj?

– Vinna eller försvinna, Mikael – så är det bara.

Mikael skrattade gott, släntrade in i herrarnas omklädningsrum och slängde av sig sina svettiga träningskläder. Masken behövde lagas – den hade en liten otillåten glipa i nederkanten – och skorna började bli utslitna nu igen. Visserligen var han känd för att ha ett gott fotarbete, men tre par på en säsong?

Fram med schampoo, handduk och in i duschen. Det finns inget skönare än ett stenhårt träningspass, och så en ångande dusch efteråt. Han stod länge och lät det heta vattnet forsa ner för kroppen. Mikael trivdes med sin kropp. Den var i synnerligen god trim, och han visste precis hur mycket han orkade, och vad han kunde göra med den. Han hade god balans, och brukade ibland cykla enhjuling i fäktsalen när ingen annan kunde komma i vägen. Ett tag hade en annan fäktare sin enhjuling där också, och då roade de sig emellanåt med att fäkta, eller spela innebandy, på enhjuling. Avancerat värre.

Mikael stängde av duschen för att schamponera håret, och då hörde han hur det smällde i ytterdörren. Han var ensam kvar. Det var han van vid, så det var inget speciellt med det, men det var ändå något särskilt med att vara ensam kvar i en stor lokal som något tidigare på kvällen varit proppfull med folk. Han tände på det. Varför visste han inte, men ibland kunde han gå runt naken i fäktsalen, göra några utfall och bara känna sig så där härligt sinnligt fri, som man bara kan känna sig när man är helt naken. Han tänkte på Anna, och hur det skulle vara att ha henne där i duschen. Han fantiserade om att de haft fäktlektion spritt nakna (helknäpp, men upphetsande), och hur Mikael råkat rispa Anna, med påföljande första förband.

Det brukade nästan alltid sluta på samma sätt, de gånger Mikael stannade kvar efter alla andra. Han fick ett rejält stånd, och onanerade energiskt i det strilande varmvattnet. Han tyckte om att dra ut på det, att hålla på så länge som möjligt. Han tyckte om sin kropp, och det gällde även kuken. Den var inte särskilt stor, men välformad och med ett kraftigt ollon i en vackert blå-röd-rosa ton. Han visste att njuta av hela sin kropp, utan undantag, och älskade att onanera så fritt som möjligt. Det var mycket nära nu. Han skulle komma när som helst. Nu s-kul-le det s-n-a-r-t g-å…

Bang! Något föll omkull i omklädningsrummet, och han öppnade ögonen igen. Där stod Anna. En stark iskall-brännhet våg av blygsel strömmade genom honom (har – hon – sett – honom – runka?) Gud så pinsamt!

– Jag… skulle bara…; låna en skurhink. Eh… Förlåt, jag tänkte inte…

– Jag trodde du hade gått…

– Nä, jag är kvar…

Stämningen var minst sagt spänd, och frågan var vem som skämdes mest. Anna fann dock på råd. Hon försökte sig på ett leende.

– Var det skönt?

– Hm… Jag…

– Jag tycker att du är vacker – jag menar, jag kunde faktiskt inte slita blicken från dig. Du behöver inte skämmas eller så. Vill du att jag ska göra det åt dig?

Hallå. Fantasier är fantasier, och verklighet är verklighet. Här kommer en fantasi och försöker bli verklighet – kortslutning i hjärnan.

Mikael kunde inte göra någonting, bara stå där som paralyserad. Anna hade sin handduk runt kroppen, men lät den falla till golvet och steg sen in i duschen, till Mikael som fortfarande hade kuken i handen. Anna gick fram till Mikael och ställde sig tätt intill, kysste honom lätt på hakan och munnen, samtidigt som hon tog över greppet om hans slaknande lem ur hans egen hand.

Nu var den strax inte slak längre. Hon smekte upp den till sin fulla längd, och sjönk sen sakta ner på knä för att undersöka den närmare. Hon skärskådade den noggrant, prövade förhudens elasticitet framåt och bakåt, och smakade på den, hel och hållen. Den smakade annorlunda. Alldeles nyduschad och ren, fast ändå med en distinkt smak som skiljde sig från resten av kroppen. Sen sa hon de förlösande orden.

– En garde, monsieur…

De log skälmskt mot varandra, och plötsligt sprang Anna upp och ut ur duschen, ut ur omklädningsrummet. Mikael var inte sen att hänga på, och med ett tjut jagade han henne in till fäktsalen. Skrattande jagade de runt i salen, två nakna elitfäktare, och den ena av dem med sin ”värja” i högsta hugg.

Smack! – Lite skuggboxning, och Mikael får ett slag på ena axeln.

– Jaså, du vill slåss?

– Det är väl det vi är här för?

– Då så!

En jabb, en rak höger, ett slag, en parad. Två svettblänkande, muskulösa, nakna idrottare som två dansande tigerungar. Boxningsmatchen blir en brottningsmatch, och endast på grund av större tyngd och muskelmassa lyckas han fälla henne. Hon kommer dock fort på fötter, och snart är det hans tur att bita i gräset. Eller linoleumgolvet, om man ska vara noga. De rullar runt varandra, hårdhänt famnande varandra, skrattande, andfådda. Han tar henne med full kraft runt midjan för att slutligen besegra henne. En kvinna faller så lätt för en vacker man, och föll gjorde hon.

– Nåd, monsieur – ska ni anfalla en stackars obeväpnad?

– Det är just det som är tanken…

Mikael höll Anna i ett järngrepp på golvet, och hon kunde inte komma loss – kanske inte ens om hon verkligen ville det. Han trängde in i henne, sakta, men bestämt. Lika sakta lät han den glida ur henne. Hon himlade med ögonen, spände varje muskel i kroppen och gnydde inåtvänt med blottade tänder. Sen kom vrålet.

– Åååhh – jag dör! Jaa! Döda mig igen! Stick den i mig igen! Jaahh…!

Anna ylade som besatt, och Mikael blev först nästan lite rädd. Men det var så uppenbart att hon verkligen njöt, så han gav sig snart hän på samma sätt.

Mikael kände sig som ett vilddjur som betäcker ett annat vilddjur, ett lejon och en lejoninna. Det var inte stilla och poetiskt, inte lyriskt romantiskt. Det var djuriskt, våldsamt och svettigt – som en kamp på liv och död. Och det var vackert.

Och just som de båda var på väg mot ett klimax, den gränsöverskridande extasen, hördes ett gnissel av gångjärn, och en smäll av en ytterdörr. Mikael och Anna stannade upp samtidigt, frös i rörelsen. De låg tätt ihop, som i ett skruvstäd, hög puls, djup och snabb andning, färska blåmärken, golvet blött under dem av kroppsvätskor och duschvatten, deras blickar mot dörren.

– Ojojoj, förlåt, jag visste inte… Jag skall gå…

Städerskan. Hon blev alldeles förskräckt, och innan Mikael eller Anna hann säga något sprang hon ut genom dörren igen. Mikael föll ihop ovanpå Anna, och de skrattade gott. All anspänning, på väg mot samtidig orgasm, och så detta…

De famnar varandra igen, mjukt denna gång, med en stillsam rytm som sänder dem bägge in i ett annat land, en annan värld. De duschar igen, nära varandra, klär på sig och åker hem. Till det hem som inom kort blir deras gemensamma bostad…

 

Carl Johan Rehbinder 1995

tunnlinjeoriginal_584Tillbaka till Noveller av Calle Rehbinder »

HeartlineCirkus Eros - erotik för finsmakare