Pianot

naken_pianist

Trots att jag gått den gamla vägen till stranden så många gånger, så kan jag inte minnas att jag någonsin sett det där gamla slitna trähuset, förrän just den dagen då det strömmade musik från fönstren. Fönsterluckorna var alla öppna på vid gavel, och de tunna, vita gardinerna fladdrade i korsdraget. Det blåste åt mitt håll, och med i vinden följde ett pärlband av toner. Pianotoner. Musiken lät på samma gång främmande, som kom den från en annan värld, och ändå så nära och välkänd. Men det var ingen melodi jag kunde känna igen, snarare bara ett ändlöst flöde av toner och harmonier. Det var inte inspelad musik. Någon spelade piano. Jag kunde bara inte gå förbi – jag måste ta reda på vem som spelade på detta oemotståndliga sätt.

Som hypnotiserad av musiken klättrade jag över staketet, och gick sakta mot huset. Jag närmade mig ett fönster till det rum från vilket musiken verkade komma, och tittade försiktigt in. Rummet var dammigt, men helt tomt, förutom ett gammalt vitt piano som stod mitt i rummet, och på en enkel stol vid pianot satt en ung kvinna och spelade. Hennes fingrar smekte tangenterna på det gamla ostämda pianot, dansade som tio små älvor, och det lät magiskt, förtrollat. Hon var helt naken. Lustigt nog reagerade jag inte särskilt på just hennes nakenhet, men desto mer på helheten. Det tomma, vita rummet med de fladdrande gardinerna, den alltgenomträngande musiken, och så Hon. Allting, allting var vackert.

Det är lustigt egentligen, hur vi kan gå genom livet med samma miljöer och människor omkring oss under långa perioder, och ändå inte komma ihåg särskilt mycket av det. Och så möter man under kanske bara några sekunder något som ändrar hela ens liv. Något man aldrig glömmer. Hur man många är senare kan beskriva minsta detaljer, dofter, hur vinden blåste, en fågel som sjöng. Detta var ett sådant tillfälle. Jag hade aldrig sett något så fascinerande i hela mitt då 19-åriga liv. Begreppet skönhet fick med ens en helt ny innebörd för mig. Jag är betydligt äldre nu när jag berättar detta, men denna syn har för alltid etsat sig fast i mitt inre, och den kommer nog att stanna hos mig resten av mitt liv.

Jag hade för att nå upp till fönstret ställt mig på en sten, och olyckligtvis började den att rulla iväg. I min desperata iver att inte avslöja mig själv, förvärrade jag istället situationen, och föll till marken med ett väldigt brak. Pianomusiken tystnade tvärt, och innan jag hunnit resa på mig så stod hon där i fönstret och spände ögonen i mig. Hon var fortfarande naken.

”Vad gör du här? Varför står du här och tjuvtittar?”

”Jag… hörde musiken, och… jag ville inte störa…”

”Nå. Du har redan stört mig. Ge dig iväg nu.” Hon försvann in igen, lika fort som hon kom. Jag ville dock inte gå än. Jag ville be om ursäkt, och jag ville höra henne spela. Och jag ville se henne igen. Jag reste mig upp, och upptäckte att jag skurit mig på knät. Det rann en tunn rännil blod ända ner i min slitna gymnastiksko.

”Förlåt mig. Jag menade inte… jag menar, du spelar fantastiskt. Får jag komma tillbaka och höra dig spela någon annan gång?”

Hon tittade ut genom fönstret igen. Den här gången hade hon på sig en röd blus, eller kimono.

”Förlåt. Det är klart att du får. Jag trodde…” Hennes ansiktsuttryck ändrades när hon såg mitt blödande knä. ”Du blöder ju! Kom in så ska jag hjälpa dig.”

Jag hade ingen som helst lust att spela stark, säga att jag klarar mig, och sen gå därifrån. Hon kom ut och frågade om jag kunde gå själv, utan att vänta på ett svar, och tog sen min ena arm över hennes skuldra för att hjälpa mig in. Jag blev enormt medveten om hennes närhet, hennes doft, hennes nakenhet. Det enda plagg hon bar var denna röda, bristfälligt knäppta blus, som dessutom var alltför kort för att egentligen dölja något. Jag blev starkt påverkad av denna kvinna.

Hon välte ner mig i en stor gammal korgstol, där jag fick sitta medan hon gick för att hämta första förband. Hon kom tillbaka med en vattenkaraff, en frottehandduk, en necessär och en flaska whisky.

”Jag har ingen sårrengöring, så den här får duga. Det kommer nog att svida.” Hon snörde av mig skorna, doppade frottehandduken i vatten, och tvättade rent såret från grus. Sen skvätte hon whisky på såret. Det sved. Jag försökte behärska mig, inte ge röst åt min smärta. Min andning vittnade dock om att det kändes, och det rejält.

”Jag sade att det skulle svida, eller hur?” Hon tog fram ett stort plåster ur necessären, och klistrade fast det på mitt knä. ”Sådär. Känns det bättre nu?”

Under hela processen hade jag varit enormt medveten om hennes kropp, hennes nakna ben, hennes hårbuske som syntes tydligt, särskilt när hon satt på huk för att tvätta mitt knä. Nu satt hon på golvet och försökte fånga min blick, men jag kunde inte slita mina ögon från hennes sköte. Hon satt så att jag såg allt. Allt. Hennes rynkiga, mjuka blygdläppar med blanka insidor, hennes ljusrosa klitoris, hennes…

”Hallå där! Har du aldrig sett en naken kvinna förr, va? Tycker du att det är artigt att stirra sin värdinna mellan benen?”

Hon gjorde dock inga försök att dölja sin nakna blygd. Istället granskade hon mig tillbaka.

”Nej, det… jag menar… ehh…” Jag rodnade, och hon skrattade åt mig. Fast inte hånfullt – snarare varmt, kärleksfullt.

”Du ser ut som en liten buspojke med det där plåstret. – Oj! Det har kommit blod på dina shorts. Låt mig tvätta av dem!”

Eftersom jag egentligen var på väg mot stranden för att bada, var shortsen mitt enda plagg – jag hade inget under – och situationen orsakade tveklöst en påtaglig reaktion från en viss kroppsdel. Hon måste helt tydligt ha sett mitt stånd. Hon väntade inte på eventuella protester, utan krängde helt sonika av mig byxorna i ett svep. Raskt stegade hon ut i vad jag antog var köket, och sköljde ur mina nedblodade byxor. Hon stod där en stund och gnuggade i det rinnande vattnet, och gick sen ut i trädgården för att hänga dem på tork. Jag satt där jag satt. Och så kom hon tillbaka.

”Vill du ha te?”

Jag skakade nekande på huvudet.

”Du kan väl spela lite?”

”Kan jag väl…” Hon log mot mig, lät blusen falla till golvet och satt åter vid pianot, lika naken som första gången jag såg henne. Och så började hon spela. Hon var naken, och jag var naken, och pianomusik fyllde rummet. I en evighet som kändes som en sekund, strömmade hon och hennes musik genom hela huset, ut genom fönstren, och runt fruktträden, för att klinga ut över landskapet och falla ner i havet. Hon försvann, jag försvann, huset och världen runtomkring försvann. Kvar fanns bara musik. Hon fick bara inte sluta spela.

Men det gjorde hon naturligtvis. Hennes lyckliga skratt var dock en god ersättning för den avsomnade symfonin. Hon reste sig upp, tog min hand och drog mig ut mot köket.

”Kom! Vi ska fika lite. Kaffe eller te?”

Det var så lustigt – vi var fullkomliga främlingar för varandra, och nu satt vi i köket, fortfarande nakna, och pratade och skrattade som om vi känt varandra i åratal. Hon var 27 år, nästan tio år äldre än jag, ändå kändes hon ibland som en liten flicka. Jag kände mig trygg i hennes sällskap.

”Du kanske måste gå hem?” Det började bli mörkt, och jag hade tillräckligt med förstånd i behåll för att inse att detta var en vink om att hon ville vara ifred.

”Ja, det börjar bli sent. Jag ska gå och se om shortsen har torkat.”

”Vänta lite…” Hon ställde sig bakom mig, smekte min nacke och sänkte sig sakta ner för att kyssa mig. En lång, blöt, naken, erotisk kyss, en läppars lekplats, en ormgrop för tungor.

”Kom!” Hon tog min hand återigen, och jag reste mig upp. Hon såg mitt kraftiga stånd, fnissade lite och och släppte min hand, för att istället ta ett mjukt grepp om min hårda lem, och så ledde hon mig genom flera rum, alla tomma, för att slutligen landa i ett rum som innehöll ett klädskåp, några kistor och korgar, samt en säng. En stor gammal himmelssäng, med tunna draperier som fladdrade i det varma korsdraget. Vi ramlade båda i sängen, och kysstes passionerat. Hon tog kommandot, och dirigerade mig hela tiden, mjukt men bestämt. Vi gjorde det. Vi älskade med varandra.

Hon spelade på mig, lika effektivt, känsligt och självklart som hon spelade piano. Hon visste precis var, och när, och hur hon skulle smeka mig, kyssa mig, bita mig, och hon visade också mig hur jag skulle göra för att tillfredsställa henne. Hon var verkligen fantastisk. Även om hon uppenbarligen var min lärare, och jag lika uppenbarligen var väldigt oerfaren, så fick hon mig att känna mig som en underbar älskare. Hon gjorde lärarskapet till en lek, och satte sig aldrig över mig.

”Hämta det där ljuset. Håll det så du ser riktigt bra.” Och så visade hon mig, med benen brett isär, pekade och förklarade hur en kvinna ser ut mellan benen.

”Det är väldigt skönt när du smeker mig där. Men den här lilla saken måste man vara väldigt mjuk med. Den kan du få kyssa. Kom.”

Hon njöt av att vara min lärare. Hon styrde förloppet helt och hållet, men utan att någonsin kännas dominant eller ens styrande. Till och med när det gick för mig, alldeles för tidigt, så visade hon ingen besvikelse. Hon bara slickade i sig min säd och log.

”Alla kvinnor tycker inte om det här. Men jag gör det.” Och så lekte hon med mig tills jag fick nya krafter. Jag som alltid trott att det var över när det gick för mannen. Hon väckte ett vilddjur i mig, med instinkter och drifter. Och jag blev kär.

Ett täcke utbrett på golvet, några stearinljus, en flaska whisky och ett paket kex. Och så jag. Och hon. Nakna. Allting, allting var vackert.

”Det är inte första gången för dig, va? Du är så ung!”

”Nej, inte första. Men jag är inte särskilt erfaren.”

”Har du ingen flickvän?”

”Nej.”

”Vill du vara min unge älskare i sommar?” Jag kände hur jag rodnade av hennes djärva fråga.

”Jaa, självklart. Jag menar, jag har aldrig… du är det vackraste, det läckraste, det…”

”Schhhh…” Hon lade ett finger på min mun. ”Förstör inte det här nu, med en massa ord.”

Vi låg och bara tittade på varandra en stund. Så fick jag en snilleblixt.

”Vill du lära mig att spela piano?” Hon väntade en stund med svaret, såg på mig och log.

”Det är klart!”

”Då… säger vi det. Pianolektioner.”

”Minst tre gånger i veckan!”

Hela sommaren besökte jag henne, minst tre gånger i veckan, för att få mina pianolektioner. Jag hade aldrig trott att det kunde vara så roligt att lära sig att spela piano. Hon lärde mig enormt mycket. Inte bara pianospel. Mina föräldrar förundrades över mitt nyvaknade intresse, men imponerades också av min musikaliska utveckling. De frågade vilken pedagogisk metod min lärare använde sig av för att ge mig en sådan motivation att fortsätta. Jag svarade att min lärare älskar det hon gör, och att hon har en enastående förmåga att få sina elever att känna lust och glädje. Lust att lära, och glädje i att spela. De skulle bara veta…

 

Carl Johan Rehbinder 1995

tunnlinjeoriginal_584Tillbaka till Noveller av Calle Rehbinder »

HeartlineCirkus Eros - erotik för finsmakare