Modellfantasi

”Det är lugnt, Maria, det är bara att koppla bort tankarna, tänka på något annat. Det fixar du.”

Hennes bästa väninna log, sköt fram den lilla lappen över cafébordet och plockade åt sig sina cigaretter. Hon stoppade ner dem i väskan som låg på stolen intill.

”Ser du efter den här medan jag kilar in på toaletten?” frågade hon utan vänta på svar ,och reste sig.

Maria nickade och läste på lappen. Vincent 0706-307029. Hon log åt det fåniga i att han hette Vincent, som van Gogh. Hon såg efter Camilla som försvann iväg mot toalettdörren. Det var rökigt, varmt och mysigt på Ritorno, caféet på Odengatan där tiden tycktes ha stått stilla. På de murriga väggarna trängdes oljemålningar av kända och okända konstnärer, ända upp till det smutsgula taket. Det var här de brukade ses, Maria och Camilla, och hålla sig uppdaterade om varandras liv, jobb, älskare, drömmar. Just nu kände sig Maria orolig, deppig, låg. Hon hade brutit upp med sin pojkvän, studierna gick dåligt, kvällsjobbet i SevenEleven-butiken var väl inte precis vad hon tänkt sig att syssla med resten av livet. Tack och lov hade hon en mysig andrahandslägenhet på Upplandsgatan som hon hyrde av en äldre dam. Billigt och centralt, nära Tegnérlunden. Men pengar… Hon levde under existensminimum och hade inte råd att unna sig någonting. Det var här Camilla kom som en räddande ängel.

Camilla, hennes vän sedan skoltiden – orädd, vild, lite galen. Hon skrev poesi och när hon hade sina maniska perioder var allting möjligt. Då hade hon tusen och en saker för sig, då var hon mittpunkten på poesiaftnarna, läste sina alster högt med stor inlevelse – och männen i publiken var totalt förtrollade. Hon hade dem i ett järngrepp och det visste hon mycket väl. Långa perioder var det tyst, hon var som uppslukad av jorden och gick inte att nå. Så mycket gladare blev Maria nu när hon fått ett livstecken och de bestämt träff på caféet. Maria hade berättat om hur besvärligt hon hade det och Camilla hade lösningen.

”Modell, du ska vara modell!”

Camilla skrattade och slog ut med armarna.

”Med ditt eldsprakande röda hår, vita hull och jadegröna ögon är du en dröm för en målande konstnär.”

De andra gästerna i lokalen tittade nyfiket åt deras håll. Maria kände sig förlägen.

”Vad menar du, kroki-modell?” ”Ja, du blir förevigad! Som Goyas Maja! Da Vincis Mona Lisa. Botticellis Venus! ”Usch, det blir nog mer Skriet av Munch”, svarade Maria och tittade uppgivet på Camilla och fingrade på lappen. ”Ring honom, han behöver fler modeller. Du får säkert komma till ateljén redan ikväll. Nu måste jag rusa, gumman!”

Camilla reste sig snabbt, tog på sig sin pälsfodrade afghankappa, ryckte till sig sin väska och kastade iväg några slängkyssar åt Marias håll innan hon sprang iväg mot ytterdörren. Borta.

Maria satt ensam kvar och funderade. Hon kände sig inte helt bekväm att stå naken inför en främmande man som skulle syna henne från tårna och uppåt. Men pengarna… hon behövde dem. Hon fick se det som en tillfällig lösning.

Hon hade ringt, och ångrade sig i samma sekund han svarat. Han lät stressad och var kort i tonen. Maria hade berättat om Camilla, att hon fått hans nummer av henne och att hon var intresserad av att ställa upp som modell.

”Bra, bra! avbröt han henne. Kan du komma ikväll, Nortullsgatan 45, två trappor, klockan åtta? ”Ja… visst”, svarade hon och klottrade ner adressen. Det hade gått fort, han hade redan lagt på innan hon hann fråga mer.

Nu var hon på väg genom snöslasket. Pulsade fram nerför Upplandsgatan, korsade ett folktomt Odenplan, fortsatte in på Nortullsgatan medan hon mantrade för sig själv ”det är ingen fara, det här fixar jag, det är ingen fara, det här fixar jag…”

Hon stod framför den gamla byggnaden och läste texten ovanför porten – Borgerskapets Enkehus. ”Bodde han här… eller var det här han hade sin ateljé ?” funderade hon. Hon kom in i porten och hörde skrålet från krogen längre in i. Hon mindes att det brukade vara servering utomhus på gården om somrarna. Det var ett kravlöst mysigt ställe med mat inspirerad från New Orleans. Hon kände sig inte alls hungrig, trots att hon inte ätit något mer än smörgåsen på Ritorno tidigare samma dag. Hon var för nervös. Hon såg glasdörren till höger, innanför syntes trapphuset och hon gick in, tog snabbt det två trapporna upp och stod snart utanför en dörr med en handskriven skylt ”Vincent välkomnar dig! Träd in!” Hon log, det lätt pretentiösa budskapet stod i kontrast till den snirkliga stilen och alla hjärtan som ramade in texten. Hon tog mod till sig och gick in och befann sig i en hall med blodröda väggar och dämpad belysning. Hon hörde skrammel i ett litet rum intill, hon gissade att det var köket.

”Hej Maria! Välkommen!”

Hon kände igen rösten från telefonsamtalet, men han lät inte alls lika stressad nu. Snart tittade han ut genom dörren, han var lång, hade mörkt yvigt hår och skäggstubb. Han log brett mot henne medan han torkade några penslar med en trasa kladdig av färg.

”Du anar inte vilken tur det var att du kunde komma med så kort varsel!” sa han medan han sträckte fram sin hand. Hon tog den, kände ett tryggt och kraftigt handslag och all nervositet var som bortblåst.

”Vilket fantastiskt vackert hår du har!” utbrast han och höll några av hennes lockiga hårslingor mellan sina fingrar. Kom, kom hit under lampan, sa han och ledde henne fram under den gamla jugendlampan i taket. ”Mmmmm… fantastikt, eldigt, rött, fint mot din bleka hy! Det här blir bra, Maria. Har du stått modell tidigare?

”Nej… svarade hon generat, och jag måste säga att jag var lite nervös när jag gick hit.”

”Det kommer att gå fint ska du se, jag är helt ofarlig…”

En telefonsignal avbröt honom och han bad henne gå in i rummet intill och klä av sig. Det fanns en kimono som hon kunde ta på sig, det var lite kallt i ateljén.

”Vi börjar om en liten stund”, ropade han när han försvann in i köket för att svara i den ilsket ringande telefonen.

Hon började klä av sig, plagg för plagg. Hon ville dra ut på det och såg sig omkring i det lilla rummet som låg i anslutning till hallen och ett annat rum som hon anade var den stora ateljén. Hon hade märken efter byxorna och BH:n, men hon hoppades att de skulle försvinna snart. Hon tittade ner på sina välformade bröst som hon var rätt stolt över, smekte dem och kände att bröstvårtorna hårdnade. Oj, tänkte hon. Vilken tur att jag inte är man… Undrar hur manliga modeller skingrar tankarna om de skulle bli upphetsade.

Hon tyckte om Vincent. Han verkade trevlig, varm och hennes första intryck från deras telefonsamtal var som bortblåst. Hon tog på sig den blåvita kimonon, svepte den kring sig och öppnade dörren till rummet intill. Hon blev stående med nakna fötter på det slipade trägolvet. Hon stirrade framför sig. Där stod en divan klädd i grön sammet mitt i rummet. Stora kuddar och orientaliska mattor låg utspridda runt omkring. Levande ljus brann i de stora fönstren. Och sju par ögon betraktade henne där hon stod helt som fastgjuten vid golvet.

Det fanns ingen utväg, hon kunde inte vända, hon hade inte förstått. Hon hade trott att hon skulle vara modell för Vincent, ingen annan, och så fann hon sig stå framför en grupp okända män i olika åldrar som alla skulle titta på hennes nakna kropp, syna henne, äta upp henne med blicken. De hade redan börjat, tittade gillande på hennes röda hår, lät blickarna följa hennes kurvor under kimonon. Vincent kom in genom dörren och gick fram till henne.

”Hur är det fatt” han. Kom, kom här, sa han sen och ledde henne fram till divanen. Han stod bakom henne och drog långsamt ner kimonon över hennes axlar, bandet i midjan hade hon inte hunnit knyta och den gled stilla ner mot golvet. Han vände på henne så att hon kom att stå mitt emot henne. Hon kände de andras blickar men vågade inte möta dem. Hon såg Vincent i ögonen, han log, höll om hennes axlar och tittade ner på hennes bröst.

”Åhhhh… du är vacker”, viskade han. ”Det här kommer att bli stor konst. Lägg dig på divanen.”

Han instruerade henne hur hon skulle ligga, med benen lätt särade, det ena böjt, det andra liggande. Ena armen vilade på ryggstödet. Håret flöt ut över det gröna sammetstyget och hon kände sig plötsligt varm och skön. Det var tyst och hon såg hur männen ställde sig till rätta vid stafflierna som stod i cirkel runt om henne. De skissade drivet konturer med kolstift, snabbt och frenetiskt. Intill dem låg preparerade paletter med färg. Hon låg där, njöt, sträckte på sig, önskade att hon hade kunnat smeka sig själv, för det var vad hon helst av allt ville just nu. Märkligt hur det kunde vända.

Vincent målade inte, han gick från man till man, stannade upp, tittade på dukarna, kommenterade viskande, pekade. Hon kunde se hur de log, nickade uppskattande när de tittade på henne. Det var en varm och skön atmosfär i rummet och hon hörde hur stillsam musik strömmade ut från rummet intill. Hon njöt verkligen. ”Tänka på annat” hade Camilla sagt. Just nu tänkte hon bara på en sak. Att få tillfredsställa sig själv inför de här männen, hur skulle de reagera om hon plötsligt började smeka sig. Hon sneglade på en av dem, såg hans muskulösa underarmar under de uppkavlade ärmarna. Tänkte sig hur han kom fram till henne, ställde sig på knä mellan hennes ben, särade dem hårt och bestämt och lät sin tunga leka med hennes våta mus. Hon tittade på en av de andra, en rödbrusig man i skägg som satt på en stol vid sitt staffli. Hon såg för sig hur han lade ifrån sig sina penslar, lutade sig tillbaka, öppnade sin gylf, tog fram sin styva lem och långsamt smekte den med ett hårt grepp upp och ner medan han tittade på henne. Hon kunde tänka sig hur någon av de övriga ropade till mannen mellan hennes ben:

”Ta henne, vänd henne på knä och ta henne bakifrån.”

Han skulle lyda, vända henne runt på mage och resa upp henne på knä. Han skulle smeka henne mellan benen, hon skulle känna hans hårda hand massera och fingrarna leta sig in mellan hennes blygdläppar.Vincent skulle komma fram och kommentera, tala om hur mannen skulle greppa hennes höfter, hålla henne fast och tränga in i henne. Där skulle hon stå på knä, naken inför de här främmande männen, svanka med ryggen, puta med sin stjärt och ta emot honom. Det kändes inte främmande alls. Kanske skulle den blonde mannen i slitna jeans komma fram till henne, ställa sig precis framför hennes ansikte, knäppa upp byxorna, lyfta på skjortan och blotta sin påle, samla hennes hår i ett fast grepp och tvinga henne att gapa för att i nästa stund köra in sin lem i hennes mun.

Hon flämtade till där hon låg utsträckt i sina fantasier. Männen hörde henne och tittade fram bakom sina dukar. Hon harklade sig försiktigt och försökte sansa sig, männen fortsatte sitt skissande. Hon fortsatte fantisera. Hon tänkte sig att mannen som knullade henne bakifrån smekte hennes stjärt, lirkade med ett finger i hennes trånga hål, tänjde ut det, drog sig ur för att sätta sig ner. Han skulle luta sig tillbaka och ta tag om hennes höfter så att hon kom att sitta på huk med ryggen mot honom. Hon kunde föreställa sig hur han fortsatte att smeka hennes anus, hur han tog tag om sin kuk och försiktigt lät ollonet nosa där, hur hon sänkte sig ner millimeter för millimeter, släppte in honom där ingen annan fått tillträde. Hon fantiserade hur männen stirrade storögt, närmade sig tills de kom att stå i ring framför henne. Hur de alla verkade ha sprängande stånd i sina byxor, hur någon av dem inte kunde stå emot utan klädde av sig, gick fram och på något sätt lyckades tränga in i hennes fitta. Mannen som nyss trängt in i hennes mun skulle kliva upp på divanen så att han kom att stå med sin kuk i jämnhöjd med hennes ansikte, styra in den igen och fortsätta sina pulserande rörelser. Hon skulle gapa, slappna av så att hon kunde ta emot hela honom. Hon skulle vara totalt kontrollerad av dessa främmande män, eller var det egentligen hon som kontrollerade dem? Det skulle vara skönt, hon skulle inte vara blyg.

Hon suckade lättjefullt och tackade sin lyckliga stjärna för att hon kunde tillåta sig att fantisera så här, hon kände sig lite slampig och syndig, men intalade sig samtidigt att det var fantasier, det skulle aldrig ske i verkligheten. Hon öppnade ögonen, såg männen vara fullt upptagna med att avbilda henne och hon kände sig med ens lite sorgsen. Det skulle aldrig ske.

I samma stund verkade de börja avsluta sina verk, de plockade ihop sina penslar, färgtuber, paletter och lade ner dem i väskorna som låg intill dem. De pratade lågt med varandra, skrattade, tittade åt hennes håll där hon fortfarande låg utsträckt på divanen, varm och rosig av sina fantasier. Det hade gått en timme, hon förstod inte vart tiden hade tagit vägen. Männen sade hejdå och gick mot dörren ut till hallen i sällskap med Vincent och hon kunde höra hur de försvann en efter en ut i trapphuset. Hon kände sig modig i sin ensamhet och förde ner en hand mellan sina ben, lät fingret leta sig in mellan de svullna blygdläpparna. Hennes klitoris var hård och hon var våtare än på länge. Ahhhh… om hon hade anat att det skulle kännas så här.

Hon satte sig upp, sträckte sig efter kimonon som låg på golvet. Reste sig och svepte den om sig, tvekade lite, men styrde stegen mot dukarna som stod uppställda på sina stafflier i cirkel runt divanen. På den första duken låg hon utsträckt, njutningsfullt. Håret sprakande rött, ögonen halvslutna. Hon gick vidare, nästa duk… samma motiv men eld och lågor kring divanen, hennes hår virvlade. Hon kände sig konfunderad. Tredje duken, en man stod bredvid henne, naken. Fjärde duken, hennes hjärta klappade hårt, mannen låg med huvudet mellan hennes ben. Hennes huvud var bakåtkastat, i hennes ansikte ett stort leende, hennes händer smekte hans huvud. På den femte duken hade divanens konturer flutit ut som ett grönt hav med hennes röda hår som kontrast. Det var kroppar, omslingrade lemmar, närhet, hon kunde skönja två män och en kvinna, hon på alla fyra med en man tätt bakom sig, en annan framför med sitt överdimensionerade kön i hennes röda mun… Den sjätte och sjunde duken bekräftade vad hon känt på sig. Det var hennes fantasier de hade målat. Hon andades häftigt, tittade storögt på dukarna.

”Sa jag inte att det skulle bli stor konst?” viskade Vincent där han stod tätt bakom henne. Hon kände hans andedräkt mot sin hals, hans sträva kind mot sin och hans händer som långsamt öppnade kimonon och åter lät den falla till golvet.

 

Angela

tunnlinjeoriginal_584Tillbaka till Noveller av gästartister »

HeartlineCirkus Eros - erotik för finsmakare