Kan Tantra vara destruktivt?
Självklart kan allt vara destruktivt – eller konstruktivt – beroende på intention och kontext. Ingenting här på jorden är entydigt ont eller gott. Sådant finns inte. Ett verktyg kan användas för att laga och bygga saker, och det kan användas som ett vapen. En medicin i rätt dos kan rädda liv, och fel dosering kan döda. Även sådant vi utgår från att det är något i grunden positivt och konstruktivt kan användas destruktivt. Det som krävs för att något ska ge positiv effekt är kunskap – och positiv, konstruktiv intention.

Hösten 2024 presenterade SvT en dokumentärserie med namnet Holy Fuck, om rörelsen The New Tantra, även kallad TNT. Denna nya rörelse dök upp 2010, och presenterades som en radikal, sexig, modern tantrakurs för sköna människor, men var i praktiken ett effektivt verktyg för den karismatiske charlatanen Alex Vartman, ”The Mad Hatter”, att förverkliga sina fantasier om att vara en guru, med en inre krets av hängivna lärjungar som betjänade honom dygnet runt, med sex, droger och allt han kunde tänkas önska.

Alex manipulerade sina följare till lydnad med allt från filosofiska klichéer och rena faktafel till hård mobbing mot varje person som tänkte och ville något själv. Han använde också använde gruppens vilja att stöta ut, samt både beordrade och utövade mängder av brutala sexuella övergrepp. Allt syftade till att skaka fram de mest hängivna och lydiga följarna av Alex Vartman. Vi har sett det förr, och vi kommer att se det igen. Och just därför kan det vara bra att lära sig symptomen.

Det är viktigt att förtydliga att TNT avvek rejält från den gängse inriktningen i nutida, modern Tantra, som generellt bygger på respekt, samtycke och själsligt djup. Att känna till hur illa det kan gå, med rörelser som exempelvis The New Tantra, kan dock ge incitament till att bli mer medveten, mer kritisk, att inte så lätt låta sig förföras av spektakulära löften, att våga ifrågasätta och granska, innan man kastar sig in i diverse rörelser och andra grupporienterade aktiviteter – som t.ex. en Tantrakurs. Allt är inte guld som glimmar – det gäller även det som presenteras som Tantra.

The New Tantra (TNT) startades 2010 av den australiensiske frälsaradepten Alex Vartman. Rörelsen dök upp som ett storslaget fyrverkeri under några dynamiska år, och försvann sedan, som en tunn blå rök i fjärran, lämnandes efter sig många sårade själar, skadade känsloliv, samt kvardröjande trauman av sexuella (och andra) övergrepp. Organisationen finns fortfarande, men som en blek skugga av vad den en gång var. Det måste förstås också nämnas att många deltagare har upplevt att de har fått ut mycket positivt av rörelsens kurser, och att alla inte drabbades av hemska övergrepp, som de med mer otur tyvärr tvingades genomlida.

Alex Vartman var en sökande själ som av någon fick höra att han var upplyst (vad det nu är, egentligen), tog det på allvar och började med att hålla satsang i grupper. Satsang är sanskrit, och betyder i all enkelhet ”sant umgänge” (sat=sant, sanga=umgänge, sällskap), och brukar beskriva möten som har syftet att nå djupare insikt genom gemensamt lyssnande, eftertanke, kanske med element av meditation, recitation och kontemplation, ofta i sammankomster med en mästare eller lärare som håller ett föredrag som en del av senna satsang. Inte olikt den ursprungliga tanken med akademierna i västvärlden, och djupt kulturellt förankrat i Indien. Alex satsang-möten var under en tid mycket populära och uppskattade.

Vartman ägnade sig åt detta en tid, men var inte nöjd med det, ville mer. Så han hängde med David Deida och hans mer utmanande guru Adi Da Samraj, som inspirerade Alex att gå åt ett mer extremt håll. Alex började snart göra saker på eget sätt, inte alls i linje med Deidas idéer, och det uppstod en konkurrenssituation, vilket ledde till att Alex valde att etablera sin vision och nya skapelse – The New Tantra, som skulle vara betydligt mera Rock’n’Roll än allt han gjort tidigare.

Första gången jag mötte Alex Vartman, en hyfsat karismatisk australiensare med välsmort munläder, var på en kvällsworkshop i en kurslokal i centrala Stockholm. Jag och min hustru Jennie hade redan etablerat oss sedan flera år i branschen för kurser om kärlek, sex, relation och intimitet, och Tantra är ett av våra mest genomträngande redskap. Eftersom vi självklart alltid vill hålla oss informerade om vad som händer i branschen, så gick vi dit för att pröva vad han hade att erbjuda. Alex visade sig vara en klassisk wannabe-guru, vilket var tämligen uppenbart. Han var kunnig i energiarbete, men det mesta av det han sade rent verbalt var förvirrat mumbo-jumbo. Det bekräftades senare även på Sexsibilityfestivalen (tror det var 2011), då han höll ett fullkomligt förvirrat och totalt missvisande föredrag om kvinnlig sexualitet. Det ledde till att Alex blev portad från även den festivalen (han hade redan blivit portad på Ängsbacka).

En stor andel av dem som intervjuas i dokumentären är personer som jag på ett eller annat sätt har haft kontakt med, som kollegor, vänner, deltagare på kurser och festivaler, eller på annat sätt, eftersom jag och min kära hustru Jennie har befunnit oss i branschen av kurser i tantra, kärlek, sex, livskvalitet m.m., i över 20 år. Jag har därtill haft långa och djupgående samtal med personer som har haft en hel del med Alex att göra, så även om jag själv aldrig gått på mer än en kvällskurs och ett föredrag med Alex, så har jag haft många tillfällen att fördjupa mig i vad som faktiskt hände på dessa kurser.

Detta fenomen är något som alltid har funnits, i allehanda sociala, ideologiska och religiösa sammanhang, och är alltså inte unikt i sig, och det verkligt intressanta är alltså egentligen inte primärt TNT, utan just detta hur vi människor oupphörligen fascineras av maktberusade ledare, som av ren egennytta attraherar just dem som vill följa och lyda. Vad är det för drivkrafter vi människor har egentligen, och varför utsätter vi oss om och om igen för dessa despoter med sina dogmatiska principer? Vad har vi att vinna på det? Vad vill vi uppnå?

Vad är ”riktig” Tantra?
En av alla klichéer som folk slänger ur sig är att det finns en ”riktig”, ursprunglig Tantra, som i sin essens måste läras ut av en indisk tantraguru, som har en succession av andliga mästare före sig, att man är en länk i en parampara, alltså den klassiska indiska modellen – och så finns det västerländsk ”neo-tantra”, som många dömer ut som ytlig och kommersiell, kulturell appropriering och liknande okunniga dömanden, ofta helt utan grund. Detta är dock en väldigt ytlig generalisering. Tantra kan som sagt se ut på väldigt olika sätt – så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Så – hur hittar jag rätt? Kanske inte med en ytlig betraktelse.

Den där indiske gurun kanske kan vackra mantran, ser ”rätt” ut, har ett ashram i Indien, långt skägg, talar engelska med charmig indisk brytning, har ett fint leende, bär vackra indiska kläder i saffransfärgat siden, samt en lång kedja av mästare före sig. Det känns ju äkta, då. Men denna lärare kan ändå vara korrupt, och utnyttja sina elever för makt, sex och pengar – medan den amerikanske Steve från Chicago, eller Bosse från Vadstena, kan vara superseriösa, och leverera en utmärkt ledning för sina elever att förstå och uppleva Tantra på djupet. Utöver det finns det många olika inriktningar – buddhistisk tantra, hinduisk tantra, sexuell tantra, tantra med celibat och bara meditation – och mycket mer därtill. Det finns alltså många, väldigt olika sorters tantra, och det som Alex Vartman försökte introducera var en mycket specifik sort, en mer anarkistisk variant som han kallade ”Crazy Wisdom”.

Jag brukar säga att om du möter någon som säger att ”det här är den sanna, genuina, ursprungliga tantran”, vänd dig om och gå därifrån. Eller spring. Någon sådan tantra finns inte. Tantra har så vitt vi vet funnits i kanske 2000 år, men den har förgrenats i väldigt olika former, med olika mål och medel. Det finns buddhistisk, hinduisk, indisk, nepalesisk och tibetansk Tantra, Vamamarg, Dakshinamarg, mystisk, esoterisk och introvert tantra, exoterisk, social tantra, grupporienterad, parorienterad och soloorienterad tantra, sexuell tantra, liksom meditativ tantra som förutsätter celibat. Och om det inte räcker, så har varje gren, varje lärare, sin version.

Tantra är alltså ett väldigt brett begrepp, med många olika uttryck. Det kan därför vara bra att läsa på lite, fråga sig fram innan man engagerar sig, så att man faktiskt hittar rätt i djungeln. Ett öppet men ändå kritiskt granskande sinnelag är alltid bra att ha. Även en djupt seriös kurs kan ju visa sig ha en helt annan inriktning än man trott och önskat sig. Utöver det vågar jag påstå att de flesta kurser som presenteras idag med Tantra som redskap är tämligen godartade och ofarliga. Men det är också bra att vara uppmärksam på allt som ens osar det minsta av härskartekniker, manipulation och maktspel.

De kurser som jag och min hustru Jennie håller sedan drygt 20 år tillbaka präglas också i hög grad av Tantra, men av en fullkomligt väsensskild sort. Vi kallar som regel inte ens våra workshops ”Tantrakurser”, även om vi skulle kunna göra det rent innehållsmässigt. Vi fokuserar framför allt på de resultat vi vill uppnå, snarare än redskapen och etiketterna. Våra kurser saknar allt vad sektbeteende, gurukomplex och ”sanningar” anbelangar. Vi inleder varje workshop med att påpeka att deltagarna inte behöver tro på ett enda ord vi säger. Allt vi erbjuder är 100% frivilligt, inget är obligatoriskt, allt är baserat på kärlek, respekt, kommunikation och samtycke. Just detta vågar jag påstå att vi nog har gemensamt med de allra flesta av våra kollegor, i såväl Sverige som i andra länder.

Foto: Ashes Sitoula på Unsplash

Vad är Crazy Wisdom?
Crazy Wisdom finns i flera andliga traditioner, på ett eller annat sätt, under olika namn, och betyder helt enkelt att det är en mer regelbrytande, oortodox form av praktik, i syfte att frigöra medvetandet från programmering och sociala begränsningar. Tantra var i grunden redan från början en mer anarkistisk andlig väg, som bröt helt med det strikta och puritanska brahminväldet, som höll hårt på hierarkierna, brahminklassens andliga privilegier. hemliga mantran och ceremonier. Tantra erbjöd en helt annan metod. Sen har Tantra förgrenats och utvecklats åt väldigt olika håll, men vissa grenar har kvar den anarkistiska ådran.

I grunden är många andliga traditioner väldigt formella, med fokus på strikt disciplin, men det finns alltid uttryck som bryter mot denna formalism. Det kan vara nagababas, som vandrar runt nakna, insmorda i aska från brända lik, det kan vara shamaner berusade på svamp, peyote eller ayahuasca, extasdansande sufier, sexorgier med Korpelarörelsen i Tornedalen, tungotal med Livets Ord, haitiska kvinnor som i trance förkroppsligar gudinnan Erzulie – eller någon annan religiös gren, i vilken man omfamnar det mystiska, det extrema, för att nå djupa själsliga resultat. Det Vartman sysslade med var i grunden Tantra, men det blev en ytterst riskabel väg, med tanke på att den som utmålat sig som mästare inte klarade av leva upp till idealbilden, eller än värre – bara använder den för sitt eget egoistiska nöjes skull. Paradoxen är nämligen att den som leder en mer anarkistisk rörelse måste ha MER självdisciplin, för att inte tappa greppet helt. Den anarkistiska ”Crazy Wisdom”-vägen behöver alltså inte vara fel i sig, så länge man kan hålla sin självdisciplin och egot i schack, och bara använda det för konstruktiva syften.

Jag har själv smakat lite på varianter av Crazy Wisdom, i och med att jag har haft ett djupt andligt intresse sedan sena tonåren, och har sedan tidigt 1980-tal träffat otaliga mästare, guruer, shamaner, medier, yogier och andra gränsöverskridare, somliga mer ”crazy” än andra. Jag har utforskat mer psykedeliska tekniker, med psilocybin, ayahuasca m.m., samt varit delaktig en del mer eller mindre vilda och gränsöverskridande shamanska ritualer, emellanåt med erotiska övertoner. Jag träffade en gång en indisk mycket kraftfull siddha-yogi på besök i Sverige, som lärde mig en variant av andeutdrivning, medelst mantra och mentalt fokus, något jag faktiskt haft nytta av vid flera tillfällen, och som dessutom har haft flera positiva sidoeffekter, som t.ex. en del förmågor jag har utvecklat. Denna siddha-yogi hade också en hel del mörker i sig, men han var fullt medveten om det, tog ansvar för det och använde det konstruktivt. Framför allt hade han en rejäl dos självdisciplin. Risken med all sorts mer utmanande och regelbrytande praktik är annars att det lätt blir en nedåtgående spiral, eftersom de i hög grad handlar om makt och kraft. Den måste balanseras med strikt disciplin och osjälviskt givande, annars kan det lätt till slut utveckla sig till ett mycket destruktivt mörker. Därför är även jag extremt restriktiv med att använda vad man skulle kunna kalla mer mörka energier – även om jag har tillgång till dem. Det kan oerhört lätt leda snett, och korrumpera användaren.

Foto: Hari Parivar

Ahankara och det verkliga jaget
Ett återkommande fenomen i många andliga traditioner är relationen till det vi kallar Ego. Alex Vartman (liksom många andra ”andliga” lärare) uppmanade ofta sina lärjungar att ge upp sitt ego, en instruktion som förstås var väldigt motsägelsefull, eftersom Vartman själv alldeles uppenbart hade ett enormt ego. Allt kretsade runt honom, och han erkände det öppet. Ändå förstod hans närmaste inte motsägelsen. De var för upptagna med att tjäna Alex, och den inre striden med vad de upplevde som sina egna egon. Detta var i själva verket en taktik, som var grundläggande för att få deltagarna lydiga och undergivna. Om någon visade minsta ovilja eller opposition, så kunde Alex spela ut gruppen mot den personen, förnedra och förlöjliga, och i sista hand stöta ut – något som kunde ske ganska fort och lätt, genom att kritisera eleven för att inte ha utplånat sitt ego. Alltså djupt korrupt, fel och destruktivt.

”Cogito, ergo sum”
”Jag tänker, alltså finns jag”
René Descartes

Själv anser jag att det är omöjligt att utplåna sitt ego, sitt jag, i alla fall så länge vi faktiskt lever – eftersom det enda som faktiskt gör oss till enskilda individer är just denna individuella upplevelse av att vara en person, en levande själ med egen vilja och förmåga att fatta beslut, om än aldrig så små. Så vad är då skillnaden mellan ego eller inte ego? Eller finns det ett annat, äkta ego? Låt oss göra en filosofisk djupdykning ur ett vediskt perspektiv.

Beroende på vilken tradition man utgår ifrån, så finns det väldigt olika syn på fenomenet ego. Om man hänger sig åt en opersonlig högsta sanning, som shankaritisk mayavadi-filosofi, alternativt olika varianter av buddhism, så ses egot, jaget, generellt som en illusion, som ett hinder som bör undanröjas. Många andliga traditioner har också just egoupplösning som ett tydligt formulerat mål.

I många andra traditioner, med en singulär personlig gudomlighet som det högsta, som till exempel de abrahamitiska religionerna, så är varje enskild person just en person, ett jag, även efter döden. I vissa traditioner ser man själen som evig, och att den vandrar från liv till liv. I mer avancerade traditioner, som t.ex. sanatana-dharma, erkänner man i praktiken två sorters ego – det som i Bhagavad-Gita beskrivs som jivatma, själen, det faktiska, ursprungliga jaget, samt ahankara, det falska egot. Jämte det sanna egot, atman, sitter också en tredje aspekt – paramatma, den gudomliga översjälen, som ständigt är i kontakt med varje levande varelse inifrån, så att säga. Denna syn präglar även många tantriska traditioner, i synnerhet de hinduiska, och I denna tolkningsmodell erkänns jaget, atman, som den mest ursprungliga enheten, men att man i den materiella existensen täcks av Maya, illusionen, det som inte är. Då får vi också en falsk självbild, den som i Bhagavad-Gita beskrivs som den subtilaste av alla åtta materiella energier – Ahankara. Ur detta perspektiv har vi både ett äkta och ett falskt jag.

भूमिरापोऽनलो वायु: खं मनो बुद्धिरेव च ।
अहङ्कार इतीयं मे भिन्ना प्रकृतिरष्टधा ॥ ४ ॥

bhūmir āpo ’nalo vāyuḥ
khaṁ mano buddhir eva ca
ahaṅkāra itīyaṁ me
bhinnā prakṛtir aṣṭadhā

Jord, vatten, eld, luft, eter (rymd), medvetande, intelligens och falskt ego – tillsammans representerar dessa åtta mina separata materiella energier.

Bhagavad-gītā, kapitel 7, vers 4

Detta är enligt min mening ett långt mer nyanserat perspektiv, som tar hänsyn till att varje enskild varelse faktiskt i grunden är ett äkta jag, en ursprunglig jivatma. Enligt denna filosofiska förklaringsmodell har vi i den materiella världen fått roller, yttre karaktärer, som inte nödvändigtvis är våra sanna jag, men som vi alltså identifierar oss med, något som alltid kommer att leda till någon form av förlust, eftersom det falska egot är temporärt. Men det sanna jaget finns alltså innerst inne. Detta är dock både ett ideologiskt och känslomässigt val, och det mer opersonliga, i vilket varje form av ego är dåligt, passar förstås bättre om man vill ha mer makt över sina lärjungar, något Alex Vartman uppenbarligen ville ha. En central dogm i TNT var just att bortse från personliga preferenser, att ge upp egot. Paradoxalt nog var syftet med detta att förstärka och förstora ledarens ego.

Makt och ledarskap
Om man faktiskt vill ha följare, vill vara den andlige ledaren, så måste man ha något riktigt att erbjuda, och det hade Alex. Förutom att vara en karismatisk, kreativ och tilldragande publikdomptör så var han väldigt skicklig på energiarbete, och kunde de facto skapa starka upplevelser hos sina lärlingar. Sådana kunskaper kan vara oerhört förföriska, särskilt för nybörjare. Jag kände tidigt igen det som svartmagisk tibetansk buddhistisk tantra, som i praktiken är helt inriktad på makt och manipulation, något jag fick bekräftelse på med tiden, av folk som kände honom väl. Maktbegär är en av de mest basala drivkrafterna hos oss människor, och i synnerhet hos en liten andel människor, som gärna skapar följarskaror runt sig själva, på ett eller annat sätt.

Den mest beroendeframkallande, berusande och farliga drog som finns är makt. Makt är något ingen vill vara utan, den behövs för att få saker gjorda, men den kan komma på så väldigt olika sätt. Man kan etablera makt med våld, eller hot om våld, men man kan också få makt av omgivningen, baserat på tillit. Det är också skillnad på den makt man har över sig själv, och den man har över andra. Den som får makt på grund av tillit från omgivningen kan fortsätta att vara ödmjuk och konstruktiv, medan den som tar makten över andra gör det genom att minska deras makt över sig själva.

All makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut.
– Lord Acton

Efter att TNT-rörelsen äntligen började rämna (tämligen förutsägbart), och Vartman var på väg bort, var det flera i den innersta cirkeln som av olika skäl hörde av sig till mig, personer som hade haft kontakt med mig tidigare, före TNT-tiden, och som ville dela med sig av sina erfarenheter. Någon ville urskulda sig och be om ursäkt, andra ville bara prata ut. Detta är i själva verket en av de viktigaste anledningarna till att jag idag har lagt så mycket energi, tid och tankearbete på att skriva denna artikel. Både för att det äger allmängiltighet, men också för att jag fick höra många personliga berättelser. En mycket intressant aspekt av dessa förtroenden var att jag fick vet att Alex ofta talade väldigt nedvärderande och föraktfullt mot andra lärare i Tantrakretsen, och jag var inte undantagen. Smickrande på sätt och vis, men ytterst sett handlade det inte om oss, utan om att Alex upprätthöll klassiskt sektbeteende.

Foto: Kelly Jack

Andlig disciplin och personlig utveckling
Jag har mött en hel del s.k. andliga lärare genom mitt liv, med mycket varierande grad av såväl visdom som andlighet, och den här dokumentären fick mig att fundera lite till, och fördjupa mig i problematiken. Redan som 17-åring läste jag Jeddu Krishnamurtis bok Att vara fri, en bok som öppnade mig för att tänka friare och mer alternativt än någonsin tidigare, kanske inte främst på grund av eventuell klokskap och exakta formuleringar av idéer, så mycket som att han de facto öppnade mig för att det finns så många andra perspektiv på tillvaron än jag tidigare mött. Utöver det har jag mött lärare och mentorer på väldigt olika fält, från olika läror, med olika metoder, från strikt Gaudiya-vaishnavism till mer lössläppta varianter av indisk andlighet – från disciplinerad meditation och tempelceremonier till Chakra Dance Party, från shamanism till tantra, och mer därtill.

Så – en slutsats beträffande just TNT är att Alex misslyckades grovt, av den enkla anledningen att han lät sig förledas av sitt monstruöst stora ego, och att han lät sig berusas av den makt han hade över sina adepter. Han var inte mogen utmaningen, och korrumperades av maktens berusning. Nästa fråga är – varför lät han sig förledas? Mitt svar på det är – han hade ingen andlig disciplin, och han saknade ödmjukhet. Han gav sig istället hän åt lättja och nonchalans. Han hade en enorm övertro på sin ”gudomliga” förmåga, och trodde att han kunde hänge sig gränslöst åt sex och droger, och ändå ha kvar sin auktoritet. Därtill saknade han moral och principer, och lät dekadent längtan efter kortsiktiga kickar styra. Perfekt recept för katastrof.

Längtan efter att följa
Det kommer alltid att finnas personer som vill ha följare, och det kommer alltid att finnas folk som vill följa, lyda, underkasta sig. Baksidan med att homo sapiens sapiens är ett flockdjur, är att vi så oerhört gärna vill tillhöra en flock, en stam. Det finns fantastiskt positiva sidor med denna evolutionära adaption, men som med allt annat så finns det baksidor, något jag skulle kunna skriva en lång artikel om, bara det. Längtan efter att tillhöra en flock, ett sällskap, en klan, en familj, leder tyvärr alltför ofta till en självutplånande anpassning och underordning, något som mer makthungriga flockmedlemmar självklart kommer att utnyttja.

Det handlar ytterst sett om överlevnadsstategier. Vi människor har i alla tider varit beroende av flocken, klanen, stammen, familjen – för vår överlevnad. Hierarkierna har varit viktiga för samordning och struktur, och absolut nödvändiga för såväl gruppens som individens fortlevande. Men eftersom vi människor är ofullkomliga, kan vissa egenskaper komma till uttryck på destruktiva sätt, som t.ex. maktberusning. Tyvärr kan vi låta oss manipuleras, eftersom inget är så skrämmande som att inte ha en grupp, en klan, ett sammanhang. Att bli utstött ur flocken, Varg i Veum, har för de flesta människor i alla tider som regel betytt döden. Alltså följer vi, hellre än att ta en risk. Vad vi ofta glömmer är att det kan innebära en risk att faktiskt följa. Det är bara väldigt svårt att veta när.

Vad är då skillnaden mellan olika ledare?
En av mina politiska/ideologiska hjärtefrågor har alltid varit att individen skall ha maximal makt över sig själv, men minimal makt över andra. Det är dock en vision som kan vara svår att förverkliga. Det är stor skillnad på ledare och chefer, brukar man ju säga. Verkliga ledare är som regel informellt valda, och den sortens organiskt ledarskap bygger generellt på tillit. Chefer är tillsatta ovanifrån, kanske genom arv eller i bästa fall formella meriter, och då är ledarskapet inte lika självklart grundat på tillit. Den sortens ledarskap kan bygga mer på våld, hot om våld, eller andra former av straff – kanske utstötning.

I längden gäller detta alla sorters ledare, som t.ex. politiker på höga förtroendeposter. Antingen håller man en konsekvent linje, eller så kompromissar man sig in i själslig utplåning. Alex Vartman misslyckades grovt med just att hålla en disciplin, vilket ledde till rörelsens undergång. Han och hans skapelse, The New Tantra, kan tjäna ett syfte ändå, och det är just som varnande exempel.

Det finns otaliga exempel på andliga ledare som har fallit från sina upphöjda positioner, men det finns också exempel på andliga ledare som har bibehållit sin värdighet. Vari ligger skillnaden? Varför drabbar nedfall bara vissa och inte andra? Min teori är att det handlar om graden av ödmjukhet och självdisciplin. En sann mästare måste lära ut genom eget exempel. Att ha en upphöjd position förpliktigar. Att vara en ledare för andra är primärt att betjäna andra, inte att bli betjänad. Jag kan t.ex. se en andlig kontinuitet och konsekvens hos ledare som Dalai Lama eller Bhaktivedanta Swami Prabhupada (grundare av ISKCON), alldeles oavsett om jag håller med dem i sak, eller om deras efterföljare lyckats hålla samma nivå – vilket man alltså svårligen kan hävda gällande t.ex. ISKCON, där lärlingarna efter Prabhupada som regel var för unga, oerfarna och lättförförda, vilket också har lett till väldigt stora problem, och rörelsens förfall.

Andlighet är svårt. Att leda andra i andlighet är helt enkelt nästan omöjligt, en extrem uppgift som ytterst få mäktar med.

En synnerligen viktig sak att ta reda på, oavsett hur seriös en viss verksamhet verkar, hur duktiga vissa lärare än må vara, och hur mycket värde en viss kurs än har för många av deltagarna, så är det av mycket stort värde att veta vilka motiv en lärare har för sin verksamhet. Det kan se jättebra ut på ytan, men om en viss verksamhet innerst inne har som mål att stärka en lärares ego, att öka makt, att tjäna pengar – så bör man vara på sin vakt, och kanske helst undvika just den vägen. Det är absolut inte fel att ha en inkomst på det man levererar, och det är inte heller fel om man har inflytande över andra genom att man får deras förtroende, men det kan lätt utvecklas till primära motiv, och då kanske de beslut som fattas, de råd som ges, inte primärt gynnar oss som anförtror oss till dessa ledare.

Vi västerlänningar kan ofta vara ganska naiva, och tro att alla som sysslar med kurser i andlighet, personlig utveckling, kärlek, relation, sex och tantra, också är goda, välvilliga, pålitliga och kärleksfulla individer. Tyvärr är nu världen inte så beskaffad, och därför är en viss grad av misstänksamhet faktiskt rimlig och rationell. TNT bevisar denna tes, och visar att vi ytterst sett alltid måste ta ansvar för oss själva och våra handlingar.

 

Carl Johan Rehbinder 2025

• Vill man veta mer om TNT, som t.ex. de bisarra övergrepp som gjordes i rörelsen bör man ta del av andra källor, som t.ex. journalisten Be Scofields granskande artikel om TNT och Vartman, som du kan hitta på Be Scofields hemsida Gurumag »
• Se Holy Fuck på SvT Play »
• Läs Charlotte Cronquists bloggpost om TNT »
• Denna text finns även på Calles blogg TantraBlog »
• Lyssna gärna på Mediumpodden, där jag blir intervjuad om Tantra, sex och maktlystna gurus »

Tillbaka till Artiklar • Politik & debatt »