Hej, gissa vem…

Jag hittade din mailadress. Har du inte tid att bli distraherad så sluta läs nu.
Jo, du kan vänta till senare.

Ville bara berätta om min förmiddag som just slutade. Den var… omtumlande.

Jag repade med Niels, historieberättaren. Han är förresten en man… men jag har inte ”mött” honom. (Varför har ingen man kallat mig rödvinsfeminist förut; därför att de män jag mött inte svänger sig med sexistiska floskler.) Vi fick det att svänga lite idag, jag har plockat in Bellman som en viktig del av det program vi ska göra på söndag. Bellman är ljuvlig, jag går verkligen igång på hans texter. Livet är nu, valet är ditt om du ska leva det eller ej, bakom nästa dörr kan någon vänta på dig som vi alla ska möta. I den stilen.

Ja, jag satt där och sjöng visor för dansken och det kändes som om någon fanns bakom mig. Inte som en ond aning eller så utan mer som en fysisk förnimmelse. Det kom och gick. Distraherade mig lite… En bild blixtrade till i mitt huvud då och då, men så hastigt att jag inte lyckades få grepp om den. Niels (som ju som sagt är en man med en mans intuition) märkte det uppenbarligen och stannade upp i sitt tal och väntade in mig tills jag var med igen. Log lite, jag förstod inte varför.

Vi drack kaffe och pratade, (Carl tittade in i köket och kommenterade lite avundssjukt hur mysigt vi verkade ha det) men så fort jag inte hade total koncentration på vårt samtal trängde sig den där känslan på, och den blev bara starkare och tydligare. Hur ska jag beskriva… det var som en varm beröring över min rygg och runt höfterna, väldigt flyktig, nästan lika lätt som vinden när man ligger naken på en brygga. Jag vände mig om, fast jag visste att jag inte skulle se annat än skåpen som alltid är där (ja, du vet, dom gamla garderoberna i köket i lokalen, som vi har som porslinsskåp). Jag tänkte när jag vände mig tillbaka mot Niels att han nog snart skulle bli irriterad om jag hela tiden förlorade mig i någons eller någots inbillade närvaro, nu när vi hade så lite tid på oss att bli färdiga. Men när jag såg hans ansikte var det stilla, allvarligt på ett sätt som om han gick omkring och bar på en insikt som ingen annan hade, men som han längtade efter att få dela med någon.

Han såg så på mig en stund och jag kunde ana ett nästan omärkligt leende i ena mungipan. Jag blev generad och fattade inte varför, jag var tvungen att slå ner blicken. Han visste något jag borde veta, jag fick en känsla av att ha missat något, som om vi hade ett viktigt avtal som jag just hade brutit eller nå’t.

Bilden jag försökt fånga kom plötsligt tillbaka, den här gången hann jag uppfatta lite mer, det var två nakna kroppar, det såg jag. Instinktivt visste jag att den ena var jag. Jag såg inte upp på Niels, inte för att jag inte ville avslöja mina tankar utan för att med ens förstod att det inget fanns att avslöja. Han var där, han var med, men han var inte den andra kroppen.

Något underligt men just då alldeles självklart började hända runtomkring oss.
Har du läst den där barnboken om en pojke vars sovrum förvandlas till vildingarnas land, rummet blev till en annan värld? En så’n där upplevelse som man drömde om som barn, och också var övertygad om att man skulle få uppleva om man önskade sig det tillräckligt innerligt.

Det jag märkte först var faktiskt temperaturen, hur det spred sig en behaglig värme i det kalla köket. Jag trodde först att det bara var inom mig men jag kände hur luften plötsligt kändes het mot mina kalla händer. Jag satt kvar med slutna ögon och la händerna på bordet för att hålla balansen, för nu började allt snurra för mig. Kropparna kom tätt inpå, jag kunde känna både deras doft och värme, jag blev ett med den ena och när jag kände trycket kring mina höfter öka drog jag efter andan, ja, jag tror tom att jag stönade till, vilket ju borde vara jäkligt pinsamt inför sin kollega men jag visste att Niels bara satt och log.

Jag såg upp. Väggarna höll på att anta en annan färg, det var som om det vita vittrade bort inför mina ögon och ersattes av en rödbrun nyans, som var ungefär som sammet, som man inte tycker att man kan röra vid, så djup kändes färgen. Allt glas, alla fönster ersattes av den här färgen, det kändes inte som väggarna i ett rum utan mer som bara ett varande i rödbrunt… det var väldigt behagligt. Det kändes inte som om vi befann oss på andra våningen i en gammal fabrik utan mer som om vi svävade fritt i ett universum. Små punkter av ljus strålade mot mig från ett obestämbart avstånd.

Jag har upplevt något liknande någon enstaka gång när hjärnan plötsligt bestämmer sig för att spela sin innehavare ett spratt, fast då är allt över på några sekunder. Detta bara fortsatte.

Precis som jag kände att mina kläder var alldeles för varma såg jag hur dom också liksom upplöstes, som i en dataanimation. Övergick i kristallform och försvann. Jag såg rakt på Niels, han hade inte ändrat en min. Jag satt naken framför honom, med en mun som jag inte kunde stänga för att min lust var så stor att allt jag kunde göra var att hålla fast stadigt i bordet.

Ingenting kändes fel med detta, tvärtom var det så här det skulle vara, min kollega delade den här upplevelsen med mig. Den andra kroppens närvaro blev mer och mer påtaglig, jag kände pressen mot höfterna så tydligt som om det verkligen var någon där, värmen, en varm och fuktig beröring över ryggen. Då upplöstes bordet framför mig och under mig stolen. Jag föll, som buren av någon, långsamt ner mot golvet och landade på knä och händer på det mjuka men ändå fasta underlaget, som hade samma färg och känsla som väggarna. I samma stund jag vidrörde golvet och min kropp, som tidigare varit upprätt, hamnade i framstupa läge, klarnade bilden och jag visste vem den andra kroppen tillhörde.

Det var du, det kanske du förstod, annars hade jag nog inte berättat det här, så lite som vi känner varandra. Men bilden som etsat sig fast i mig var den scen som utspelade sig här, jag framstupa och du över mig, dina händer höll i mina armar, jag kände håret på ditt bröst stryka över min stjärt och din varma tunga fukta min ryggrad. När din mun sökte sig upp till min nacke kände jag dina bröstvårtor glida över min rygg och jag märkte hur din lem hamnade mellan mina skinkor.

En darrning gick genom min kropp, en blandning av hänförelse och lättnad. Lättnad över att det var du, hänförelse över hela situationen som i sig var fullkomligt overklig men ändå så intensivt påtaglig, rummets förändring, din närvaro, Niels iakttagande, och inte minst att jag var så kåt att jag kände hur all kraft höll på att rinna ur mig.

Det händer någon gång emellanåt, att jag blir fullkomligt förlamad av min lust, jag kan knappt röra mina armar. Jag förvandlas till ett fuktigt bultande, kvidande väsen.

Jag kände dina tänder, inte alls så mjukt, om min nacke, dina knän omslöt mina höfter och du lät din kuk glida upp och ner längs skåran i min stjärt. Jag kände en liten kyla efter fukten som den lämnade efter sig. Jag behövde inte se dig för att veta hur du hade det, jag hörde din andhämtning som var snabb och tung. Med din ena hand som hållit om min arm tog du tag i min höft och drog upp den lite, du la dig lite på sidan om mig och lät handen leta sig fram mellan mina ben, la den ganska mjukt över mitt kön. Mina höfter var inte stilla längre, du tryckte din hand lite hårdare mot mitt sköte och jag hörde mig själv ge ljud av vällust ifrån mig.

Det slog mig plötsligt att vi inte var själva i lokalen, utan att Carl och Anders satt och jobbade inne på kontoret. Just då gled ditt långfinger in i mig och jag bet hårt i min hand för att inte skrika. Du lät långfingret få sällskap av ett finger till, och sen ytterligare ett. Jag grep febrilt efter något framför mig, det var handfatet, som fortfarande fanns där. Med hjälp av det ställde jag mig upp på knä, det kalla porslinet fick mina bröstvårtor att styvna, jag strök mig mot handfatet som en kelsjuk katt.

Din hand var på väg in i mig och det ryckte i min kropp, min egen hand höll jag hela tiden i munnen i ett lönlöst försök att dämpa volymen på de ljud jag gav ifrån mig. Vid knogarna stannade du, drog sakta ut handen en bit och sen lät du den stöta in i mig lite längre, lite hårdare den här gången, två gånger, tre. Jag hörde dig stöna. Tyngden från ditt huvud mot min skuldra, din andra hand om min höft, hårt.

Handen i munnen gjorde ingen nytta längre, jag förde den snett bakåt och sökte din kuk, fann den och tog med hela handen om den. Kände att du var nära, att det pulserade i dig. Jag rörde min hand i takt med din och våra ljud drunknade i varandras för en stund.

Plötsligt drog du dig ur mig, tog bort min hand och med bägge händerna tog du tag i mina höfter, vred mig bort från handfatet och tryckte med en hand i ryggen ner mitt bröst mot golvet. Med handen runt din hårda lem förde du den en kort stund över mina skinkor innan du lät den sjunka in i mitt drypande sköte. Min panna låg mot golvet, jag kände den sammetslika strukturen mot min hud, gned pannan och kinden mot den medan allt runtomkring mig försvann i ett töcken; handfatet, ljusen, färgen, Niels, det enda som var verkligt var du i mig och din hand som fumlande sökte min klitoris, fann den och började smeka den ganska hårt i takt med att du stötte in i mig. Våra rörelser blev snabbare, sammanbitna, mina ögon var slutna men jag såg som blixtar omkring mig, mina ljud liknade jämmer, som när vi båda tryckte oss mot varandra i orgasmens konvulsioner, övergick till ett ihåligt skrik.

Hade jag suttit fäst vid en helikopters rotorblad hade jag inte kunnat ha sämre orientering.

Jag kände dina ryckningar som vittnade om att din orgasm höll på att ebba ut, själv föll jag ihop på golvet, och du över mig. Jag var tvungen att svälja flera gånger så torr hade min gom blivit av att andas fort och flämtande med öppen mun så länge.

Det blev så stilla, bara vår andhämtning hördes. Jag kände ett par droppar svett sakta söka sig ned mot min midja, det fick mig att darra, min hud var elektrisk. Jag slöt ögonen. Allt snurrade fortfarande, jag kände det som om jag lyftes upp, högt ovanför min egen kropp, över din, ovanför fabrikens tak, sögs som i en virvelvind rakt upp i himlen. Och sen kastades jag ner igen, tillbaka till stolen jag satt på tidigare.

Som den där åkattraktionen fritt fall, har du provat det, på vägen ner tror man inte att man har en chans att överleva, men precis ovanför marken bromsar dom in, så hastigt att hela ens världsuppfattning ställs på ända. För att inte tala om inälvorna.

Nu satt jag där på stolen igen, med slutna ögon, försökte få mitt medvetande att vara där min kropp var. När världen så småningom tycktes stanna öppnade jag långsamt ögonen och vände upp huvudet mot den man jag visste skulle sitta där. Niels satt med slutna ögon. Han såg, ja, lycklig är det enda ord jag kan beskriva det med. Det var häftigt. Han märkte att jag såg på honom och öppnade sina ögon, och sen log han samma leende som innan. Väggen bakom honom var vit, bordet under mina händer var hårt och stadigt, mina kläder intakta och mina händer… var varma. Mina kinder var varma. Och jag kände det bulta i mitt inre.

Jag måste sticka nu, vi kan ju ringa i morgon kväll så får jag veta vilka sånger du valt, sa dansken. Jag nickade bara, satt kvar på stolen medan han tog på sig jackan, utan ett ord reste jag mig och följde honom till dörren. Han tog farväl av mig med samma leende som innan, själv förmådde jag inte röra en min.

Jag gick in på toaletten och glodde in i spegeln. Min ena kind var röd, som om jag skrubbat den mot något. Jag såg konstig ut, som om jag sett ett spöke, tänkte jag själv. Mörka fläckar på tröjan, svett, i den här kylan. Jag kände att mina trosor var våta, och våtare blev dom. Jag drog ner byxorna och smakade med fingret på det som kom ut ur mig. Det var inte från mig.

I min mungipa började ett leende vakna, ett likadant som Niels hade lett. Jag sköljde handen med kallt vatten och drog den över ansiktet, torkade mig och gick ut. När jag kommer in på kontoret säger Carl; Har ni slutat jobba nu. Jag hummar till svar. Ni verkade ha så himla trevligt, säger Carl.

 

© Åsa T. 2004

Tillbaka till Noveller av gästartister »