Hon hade knackat på, men inte blivit hörd.

Nu stod hon i dörröppningen och såg honom, smeden, med bar överkropp förutom ett skinnförkläde, hetta upp i ässjan till lysande glöd ett järnstycke, hamrande ut något på städet.

Hon såg honom, svettig, sotig, smal och senig men stark, hon såg elden och stålet, städet och hammaren. Hon kände dofterna av rök och bränd metall sticka i näsan, och hon njöt.

Så maskulint, så kraftfullt.

Jenny kände hur det hettade till i hela kroppen, som i vågor av värme. Hon hade länge trott att hon visste vad hon ville göra i sitt liv, men nu trodde hon inte längre. Hon visste. Det här var vad hon drömt om, det här var vad hon ville göra.

Smedjan låg ute i skogen, avlägset från annan bebyggelse, nära en liten mörk skogstjärn. Jenny hade villat bort sig, trots karta och goda råd, men med hjälp av en bonde som bodde i närheten hade hon äntligen hittat fram. Hon skulle skriva en artikel om den gamla smedjan i den lokala dagstidningen, och gladde sig åt att den fortfarande användes. Gården som smedjan en gång hörde till hade anor sen medeltiden, men smedjan var det enda som fanns kvar, och huset i det utseende det nu hade var byggt på sextonhundratalet. Jenny hade läst på, och hade noga skrivit ner ett antal frågor till den smed som nu förde traditionen vidare. Men i samma stund som hon mött alla dessa nya intryck, kom det nya frågor som hon ville ha svar på. Vem är denne man egentligen, denne man som utan att ha sagt ett ord, utan att ens ha sett henne komma, får henne att vilja släppa allt och bara ge sig hän?

– Hej! Så du hittade hit i alla fall. Jag är van att folk kommer senare än avtalat, i alla fall om det är första gången de kommer hit. Vill du ha en kopp kaffe?

Han tände en cigarett med en glödande bit järn, satte den mellan sina i det mörka ansiktet särskilt glittrande vita tänder, och fulländade bilden av en rykande djävul – Jenny förstod med ens hur lätt det måste ha varit en gång i tiden att skrämma barn med hot om att smeden skulle komma och ta dem. Hon tänkte att hon skulle ha blivit dödsförskräckt om hon varit ett barn. Nu blev hon bara knäsvag. Hans seniga och starka överkropp var svettig och svart av sot, och plötsligt visste hon att hon aldrig hade sett en så oemotståndligt attraktiv man i sitt liv. Hon såg sig själv ohjälpligt fast i hans grepp, hennes bröst i hans händer, hennes…

De satt på varsin stubbe utanför smedjan, Jenny ställde sina frågor, och han svarade. När den delen av hennes besök var klar, och hon egentligen skulle samla ihop sina pinaler och åka tillbaka till redaktionen, så satt de i stället tysta en lång stund och tittade ut över tjärnen.

– Vilken härlig liten sjö!

– Ja, den är fin.

– Badar du i den?

– Ja, efter jobbet om det är någorlunda varmt ute. Jag har ingen dusch här ute.

– Jag får själv lust att hoppa i, men… jag har varken baddräkt eller handduk med mig… (Gud så förutsägbart)

– Baddräkt behöver du inte, och handduk har jag i smedjan. Jag tänker nog själv ta ett dopp. Häng med, vetja!

Jenny kände sig plötsligt otroligt blyg. Hon brukade ofta och gärna bada naken, men den här gången ville hon inte bli sedd utan kläder – som om hon då skulle avslöja allt hon kände och tänkte. En våg av yrsel och illamående sköljde över henne, och hon kände det som att hon inte hade någon kontroll över situationen. Hon borde sätta sig i bilen och åka därifrån, och istället satt hon bara kvar utan att röra sig ur fläcken. Smeden hade försvunnit in i smedjan, och kom ut med en handduk runt höfterna, och en i handen.

– Här. Nu går jag i och tar en liten simtur. Kom om du har lust. Det ligger handdukar i skåpet ovanför bänken.

Lust. Lust var just vad hon hade. Hon förstod inte vad som hände, eller så var det så att hon förstod alltför väl. Långsamt, som med lika delar motvilja som stark lust, segade hon sig in i smedjan och hämtade en handduk.

– Det behöver ju inte hända något – vi kanske bara badar lite, och så åker jag hem sen… Hon virade in sig i den största handduken hon kunde hitta, och försökte fåfängt intala sig att inget särskilt pågick, att allt var som vanligt.

– Kommer du nån gång?

Det plaskade där utanför, och Jenny förstod att han hoppat i. Hon höll hårt i handduken, och gick försiktigt med bara fötter ner mot stranden. Hon lät handduken falla till marken, och började kliva ner i det mörka vattnet. Inte hade han vett och anständighet i kroppen nog att vända bort blicken när hon stod där i sin nakenhet – nej då, han stod till midjan i vatten och studerade henne i minsta detalj när hon klev i. Som en sån där odräglig buspojke i skolan, som är helt outhärdlig och drar alla flickor i håret, och alla, alla är de kära i honom.

Vattnet var kallt, men skönt kallt, och huden knottrade sig över hela kroppen.

– Skönt va?

Och så skvätte han på henne. Rejält. Hon skrek till av förvåning, och av lika delar barnslig ilska som upphetsning, skvätte hon tillbaka. De plaskade och skvätte som barn, och Jenny fann sig plötsligt vara inblandad i en vild brottningsmatch, hud mot hud, bröst mot bröst, kön mot kön, och i upptäckten tappade hon kontrollen och fick sig en rejäl kallsup. Han bara skrattade, retsamt men ändå hjärtligt. Efter att Jenny hade hostat och snutit sig färdigt, stod de mitt emot varandra tysta och bara betraktade varandra. De stod nu till knäna i vatten, och såg på varandras blöta kroppar. Jenny var andfådd av ansträngningen, och andades djupt. Han var helt stilla. Utom en del. Hans kuk började sakta resa sig. De stod bara där, och helt ogenerat lät han sin lem bli hårdare och hårdare, och sakta resa sig mot skyn. Hon kunde inte släppa den med blicken.

De stod där, ingen vet hur länge, och efter en oändlig stund närmade de sig varandra, och lät sina kroppar förenas i en stilla, men het omfamning. Hon var redan så upphetsad att hon inte kunde vänta, så hon lyfte på sitt ena ben, lade det runt hans höft, och med handen dirigerade hon in hans lem i sitt både inifrån och utifrån fuktiga kön. Sakta trängde han in, och så stod de där en stund till.

Han började sakta att röra sig fram och tillbaka, och hon kände den sugande sensationen av hans långa lem som drog sig ur henne, som sen ersattes av den tryckkänsla som uppstod av att han åter kom in.

Jenny släppte taget, lät sitt andra ben korsa det första runt hans starka midja, och så gav hon sig, nu först helt och hållet, i hans våld. Sugande rytm, djup och tung andning, svårt att hålla balansen. Förtrollningen bröts när han sånär ramlat baklänges, och med ett skratt tog de varandras händer och gick upp på land. Jenny bredde ut handduken på marken, och innan hon hunnit lägga sig på den, tog han ett rejält tag i hennes armar och tvingade ner henne på rygg. Hans härliga kropp var på väg in i henne igen, och hon ville ha honom – mer än hon någonsin velat ha någon annan. Hon gjorde lite motstånd, men lekfullt, och med ett lyckligt leende på sina läppar.

Han stötte sin lem i henne, våldsamt men ändå mjukt, och med värme. Hon kände att det inte kunde vara långt kvar för honom, och hon ville inte att det skulle gå än, för hon hade inte fått nog, men hon kunde inte stoppa honom, och med en ljudlig suck kom han i henne, långt in. Långt in.

Efter att ha stannat upp en stund på handduken, tog Jenny, som inte var färdig, initiativet och tog honom vid handen och gick före in i smedjan. Där var fortfarande varmt som i en bastu, och hon kunde känna svetten tränga fram i pannan. Hon kände plötsligt att hon ville bli smutsig. Riktigt svart av sot och svett. Hon grabbade tag i en hög med gammal kol och aska, och med ett stort vitt leende smorde hon in sig på bröstet och magen, och kastade sen resten på honom, han som stod där och tittade på henne. Han följde hennes exempel, och snart var de svarta som negrer, fast flammigare och ojämnare i färgen. Hans långa kuk hade dock skrumpnat ihop till en liten skrynklig tingest, och Jenny fick lust att göra något åt den saken. Hon ställde sig på knä framför honom, tog hans kuk i handen och drog försiktigt tillbaka förhuden. Ollonet lyste rött genom all sot, och hon tog hela hans kön i sin mun.

Den smakade ganska egendomligt – hennes egna könssafter, hans sperma samt sjövatten och sot, allt i en salig blandning. Den växte på hennes tunga, och snart fick den inte längre plats i hennes mun. Hon satte sig på en arbetsbänk av trä, och lät honom tränga in, djupare än hon trodde var möjligt. Han stötte och stötte, och hon kom närmare och närmare klimax. Och så sköljde en våg över henne. Hon ville vråla, men kunde bara stöna, hon ville spänna varenda muskel i hela kroppen, men kunde bara följa med. Det svartnade framför ögonen på henne, och han fortsatte att stöta i henne. Hon var klar, men inte han, och hon bara hängde som en docka och lät honom stöta. Till slut gick det för honom också, och de stod och satt som de gjorde en stund och bara flämtade. Denna gång även han.

– Jag tycker att smide verkar väldigt spännande. Behöver du en lärling?

– Kanske det…

– Jag är starkare än jag ser ut, och så lär jag mig fort. Och så är jag noggrann.

– Mmmm…

Och så sprang de ner till den lilla sjön igen.

Det tog flera dagar innan Jenny fick ur all sot ur huden, hur mycket hon än skrubbade. Inte för att det spelade någon roll. Hon blev snart lika sotig igen.

Någon annan fick hennes jobb – nu är hon lärling hos en smed ute i skogen, och när vädret och humöret tillåter så tar mästaren och hans lärling sig ett dopp i sjön…

 

Carl Johan Rehbinder 1995

Tillbaka till Noveller av Calle Rehbinder »