Det knastrade och sprakade i porttelefonen, när jag efter en stunds väntan i det snöblandade regnet än en gång tryckt på knappen märkt Johansson/Lundgren. Genom knastret hördes en kvinnas röst.

– Jag kommer ner och öppnar – låset är trasigt. Knastret ökade snabbt och slutade i en smäll, som en tieöres smällare i en ölburk, ungefär. Det är nog inte bara låset som borde åtgärdas, tänkte jag när ett stort, burrigt, svart hår kom svischande på andra sidan glaset i dörren. Mitt i hårbusken lyste ett runt, vitt ansikte med stora, mörka ögon, en liten uppnäsa och ett stort, glittrande skratt.

– Hej, har du fått vänta länge? Kom in! Känner du igen mig? Jag heter Anna, vi pratades vid på skolan. Det är jag och en kompis som bor här, vi går på Konstfack båda två – var det svårt att hitta hit?

Efter denna ordkaskad drog hon in andan, skrattade till och urskuldade sig.

– Gud, va snurrig man är ibland – jag har verkligen haft det stressigt idag!

Vi åkte den uråldriga hissen fyra våningar upp och gick in i en liten lägenhet med små, trånga rum med högt i tak, stuckatur, djupa fönstersmygar, varmvattenberedare på väggen i köket, slitna och färgfläckade trägolv, ett fåtal möbler övertäckta med brokiga tyger, samt tavlor, dukar, stora papper, färgburkar, tuber och penslar överallt. I det stora rummet, som inte var så förskräckligt stort, satt tre tjejer i en soffa och småpratade. Anna, som lotsat mig in, presenterade mig för gruppen och öppnade en skjutdörr, som ledde in i ett mindre rum som uppenbarligen tjänade som sovrum.

– Du kan klä av dig här inne.

Jag har arbetat till och från ett par år som konstmodell. För det mesta har jag stått modell på olika konstskolor, som det finns gott om, och alla behöver nakenmodeller varje dag. Men ibland har jag också modellat privat, för någon konstnär i hans eller hennes ateljé, eller som i det här fallet, för smågrupper hemma hos någon.

Att teckna nakenmodell är något de flesta konstnärer, illustratörer, skulptörer och andra som har bild och form som huvudintresse gör mer eller mindre regelbundet. Det är som för en musiker att öva skalor, eller styrketräning och stretching för en idrottsman. Man håller igång, helt enkelt. Många människor kanske tror att det måste vara hemskt svårt och pinsamt att visa sig spritt naken inför vilt främmande människor, som dessutom studerar en i minsta detalj, men man vänjer sig fort. Snart tycker man inte att det är något särskilt med det. Många som står modell är själva konstnärer eller konststuderande, vilket gör det hela än mindre främmande.

Jag klädde av mig alla mina kläder, svepte in mig i min medhavda morgonrock och klev in i det ”stora” rummet. Nu hade de fyra flickorna fått fram sina block, pennor, kol, ritstift, tuschflaskor och penslar, och satt i en halvcirkel runt en fri yta i ena hörnet av rummet. På golvet låg en dubbelvikt filt ovanpå en matta, och alldeles intill stod en värmefläkt, stillsamt surrande på halvfart, ackompanjerad av mjuk gitarrmusik från en bandspelare. Det är oftast rätt så mysigt att stå modell hos privata grupper. Intim atmosfär, lätt att få kontakt med dem som tecknar, ganska fritt och improvisatoriskt, och så får man betalt på en gång. Givetvis svart. Det är bekvämast så.

– Ska vi börja med några korta? frågade Anna, flickan med det burriga håret.

– Det går väl bra, svarade jag, lade ifrån mig morgonrocken och ställde tiduret på två minuter.

Man hinner tänka mycket när man står modell. När man är hemma hos folk finns det ofta mycket att titta på och fundera över. Roliga tavlor, underliga föremål, vackra och fula möbler, och intressanta människor. I den här lägenheten fanns det sannerligen mycket att fästa blicken på. De båda flickorna som bodde här måste sannerligen ha rest mycket, för överallt i rummet hängde, stod och låg det allehanda exotiska föremål. En gigantisk, mycket färggrant målad mask från Bali drog först ögonen till sig, men där fanns också tyger från Afrika, en gudabild från Indien, musikinstrument från Sydamerika och Japan, prydnadsföremål från hela världen, och i ett hörn stod en stor turkisk trumma av mässing.

– Gud va svårt! stönade en av flickorna med eftertryck. Killar är så knöliga och kantiga överallt! Tjejer är mycket lättare!

– Du ska veta att vi är glada att du kunde komma, svarade Anna. Jag fattar inte varför det ska vara så svårt att få tag i manliga modeller!

– Killar är kanske fegare än tjejer, föreslog jag.

– Vadå fega? Killar ska väl vara modiga?

– Kanske det. Men det finns en tydlig skillnad på killar och tjejer i det här sammanhanget, och alla killar brukar reagera på samma sätt när jag berättar vad jag jobbar med – de skulle aldrig våga, av rädsla att få stånd inför hela församlingen. Det går nämligen inte att kontrollera, och det skulle för det flesta bli alltför pinsamt.

– Det fattar inte jag, svarade Anna. Det är väl något att vara stolt över! Jag menar, det vore väl förskräckligt tråkigt om inte killar fick stånd emellanåt?

Hon fnittrade till, och de andra blev märkbart roade av hennes replik.

– Nä, förlåt, det kan inte vara lätt för dig att stå där med oss flamspåsar i närheten.

– Tala för dig själv du, replikerade en av de andra flickorna skämtsamt syrligt med ett leende på läpparna.

– Det är ingen fara, svarade jag.

De var ganska vackra alla fyra, fast på väldigt olika sätt. Anna var den enda jag visste vad hon hette, och hon märktes också mest, med sitt smittande skratt, sina vackra ögon, och den där lite galna och spontana attityden till omvärlden. Där satt en slank, blond, pageklippt flicka med klara, blå, lite hemliga ögon, och vackra, gracila händer. Bredvid henne satt en lång, smal, svartögd flicka med mörkbrunt, lockigt hår, fyrkantigt ansikte och klart markerade läppar och ögon. Slutligen, till vänster, satt ytterligare en mörk flicka, också med lockigt hår och mörka ögon. Hon var huvudet kortare än den andra mörka flickan, men ändå slank och välproportionerlig. Hon hade bara på sig ett tunt ärmlöst linne på överkroppen, så man kunde tydligt urskilja bröstens rundningar, och de mörka, lite toppiga bröstvårtorna syntes särskilt väl genom det tunna tyget.

Hoppsan. Hmm… Där höll jag på att trilla dit. Ett typiskt manligt fenomen är att om vissa nedre regioner liksom stimuleras, så syns det väldigt tydligt. Det brukar dessutom i regel vara väldigt svårt att styra denna påtagliga kroppsfunktion med tankekraft, så står man modell får man finna sig i att vissa kroppsdelar gör lite som de själva behagar. Jag har dock hittat på en del knep för att lugna ner blodflödet. För det mesta räcker det att röra på sig lite, att man skiftar tyngdpunkten från den ena foten till den andra och sen tillbaka igen. Man kan också ägna sig åt någon intellektuell uppgift, som att räkna till hundra på tyska eller något annat svårhanterligt och garanterat oerotiskt språk. Mycket effektivt. Ibland brukar jag fundera över vad som behöver åtgärdas på min gamla bil. Det är alltid något som är trasigt på den, så det är ett outsinligt ämne. Ibland hjälper dock ingenting, och då är det bara att stå kvar och låta det ske. Det är ju trots allt helt naturligt.

– Ska vi ta lite längre ställningar nu? frågade den blonda flickan, efter ett antal två- och femminutersposer.

– Tio minuter, är det bra? frågade jag. De koncentrerat tecknande flickorna nickade och hummade samfälligt. Jag ställde in klockan på tio minuter och placerade mig så bekvämt jag kunde i en kontrapost – en klassisk ställning med tyngdpunkten på ena benet. Det kanske verkar som ett lätt och stillsamt jobb att stå modell, men försök själva, så får ni se hur det känns. Välj en position och stå i den, blick stilla, i tio minuter eller bara fem. Det kan bli ganska jobbigt.

Bäst som jag stod där och tänkte på några rosthål i ena framflygeln på min gamla Saab, tog Anna till orda igen.

– Ja… nä… alltså, du får säga till mig om du tycker att jag är jobbig och närgången va, men jag är så outhärdligt nyfiken. Jag menar, jag tänkte på vad du sa förut, och jag vet ju inte hur det känns att vara kille och så, men… får du stånd ibland när du står modell? Och… hur känns det då? Är det jättepinsamt?

Vilken rolig människa. Hon har uppenbarligen en viss förmåga att slå huvudet på spiken.

– Det är klart att det händer nån gång då och då, men jag bestämde mig redan när jag började stå modell för att tycka att det helt enkelt inte är pinsamt, och då blir det inte det. Men man gör väl vad man kan för att inte få stånd så ofta.

– Det är väl synd, svarade Anna. Ståkukar som är så läckra!

– Men Anna! hojtade den långa mörka skrattande. Ibland är du bara för mycket!

– Gode Gud förlåt mig för min stora trut! Äh, vad jag menar är att du inte behöver känna dig generad eller så, fast vi bara är fyra tjejer här – vi kommer inte att tycka att du är äcklig eller pervers eller nåt sånt.

– Hur då, menar du? frågade jag och spelade oförstående. Anna blev påtagligt generad, och visste inte riktigt om hon hade gått för långt nu. Hon var på hal is.

– Jag menar… om du får stånd eller så…

– Jag tror att du menar att du hemskt gärna vill att jag ska få stånd – du vill se mig med ståkuk här ikväll, eller hur?

Hon rodnade och skruvade på sig, men sa inget.

– Du ska få som du vill. Det är ju i alla fall ni som betalar för att jag är här.

Jag hade redan blivit lite pirrig i pungen av vårt samtal, och situationen som sådan, så det var egentligen bara att ”släppa på”. Jag kände genast det välbekanta pulserandet av min växande lem, som målmedvetet reste sig rakt ut från kroppen och blev allt större och större. Jag tror nog att det var situationen som sådan som gav starka reaktioner snarare än min fysiska utrustning, men jag hörde minst två av flickorna dra in andan och sucka mjukt vid åsynen av min stolta lem, och Anna var en av dem. Inte för att den är så ruskigt stor, som sagt, men den gjorde i varje fall ett visst intryck.

– Ja, säga vad man vill, utbrast den blonda flickan efter en lång stunds tystnad, men du har verkligen en läcker kuk…

Klockan började pipa. Tio minuter hade gått, och det var dags att byta position.

– Tror du att du skulle kunna stå kvar likadant en liten stund till, orkar du det? frågade Anna. Jag har liksom inte riktigt hunnit teckna klart.

– Det går väl bra, svarade jag.

Det blev tyst en stund, och flickorna tecknade vidare.

– Skulle… du… vilja dra tillbaka… eh… förhuden bakom… eh… ollonet? frågade den långa mörka flickan försiktigt. Det är… snyggare, tycker jag.

Jag njöt i fulla drag av uppmärksamheten kring mitt erigerade kön, drog så nonchalant jag förmådde tillbaka förhuden, och blottade därmed mitt stora, mjuka, blåröda ollon.

– Du tycker inte att vi är jobbiga, väl? frågade Anna.

– Nä jag tycker att ni är roliga.

Det blev varmare och varmare i rummet, och värmefläkten kunde jag klara mig utan. Flickorna tecknade vidare, och mitt stånd höll i sig. Minuterna sprang iväg, och musiken hade tystnat för länge sedan – ingen hade tid att vända på bandet. Jag bytte ställning allteftersom, men jag såg hela tiden till, som genom en outsagd överenskommelse, att min styva lem alltid syntes bra för allihop. När den någon gång började sjunka, protesterade flickorna med olika besvikna utrop, och fick mig därmed att smeka upp den till sin fulla längd igen. En fördel med detta arrangemang var att jag nu för ovanlighetens skull inte behövde anstränga mig för att inte få stånd. Jag kunde tvärtom frossa i det, fantisera vilt om de olika flickornas nakna kroppar och hur det skulle vara att älska med dem, var och en. Den lilla mörka flickan gav mig dessutom, varje gång jag såg åt hennes håll, blickar som fick mina fantasier att framstå som högst realistiska.

– Gud, va varmt det är, suckade Anna.

Och det var verkligen varmt, på många sätt och vis. Luften kändes tjock som ärtsoppa, och alla i rummet andades tungt. Svetten rann i pannan på fler än en av oss.

– Det går ju inte att vädra, fortsatte hon tveksamt. Då blir det för kallt istället…

– Du har väl för mycket kläder på dig, svarade den blonda flickan retsamt.

– Jag får väl lov att ta av mig då, suckade Anna och började vränga av sig sin collegetröja. Hennes undertröja ”råkade” följa med upp över huvudet, och hennes tunga, fasta bröst föll ut i full frihet.

– Hoppsan! utbrast hon, och drog ner undertröjan igen.

– Åh, svarade jag och gav igen för gammal ost. Du behöver inte känna dig generad eller så. Du får gärna ta av dig alltihop om du tycker att det är för varmt. Jag kommer inte att tycka att du är pervers eller konstig eller så.

– Kom igen nu Anna, du är väl inte feg? frågade den långa, mörka flickan provocerande. Anna antog utmaningen, log förnumstigt och drog sedan av sig undertröjan. Hon lutade sig tillbaka i stolen, och hennes bröst gungade vällustigt. Vilka härliga bröst, tänkte jag och undrade i mitt stilla sinne hur det här skulle sluta.

Den blonda följde på sätt och vis Annas exempel, och satt snart med blusen uppknäppt hela vägen ner. Jag kunde betydligt mer än skymta hennes bröst, och det ena var nästan helt blottlagt. Det hela verkade så lovande att jag vågade utmana den lilla mörka flickan med det tunna linnet.

– Än du då? frågade jag leende. Nu har jag fantiserat om dina bröst hela eftermiddagen – kan jag inte få se dem på riktigt?

– Kan du väl… svarade hon mjukt, lade lugnt ifrån sig block och penna, ställde sig upp och drog sakta upp linnet över huvudet. De nu ordentligt styvnade bröstvårtorna sprätte fjädrande ut när tröjan drogs upp över dem, och den lilla mörka flickan med de vackra brösten vred sig behagfullt när hon fått av sig tröjan och släppte den utmanande i knät på den långa mörka, som fortfarande hade alla sina kläder på sig.

– Jag har tröttnat lite på att teckna, sade hon sedan frånvarande och började dra av sig kjolen och strumpbyxorna.
– Men fortsätt gärna ni andra, sade hon lugnt, sparkade av sig trosorna och kom mot mig, nu helt naken och med sikte på min kuk. Hon sjönk graciöst ner på knä, tog min hårda påle mellan tummen och pekfingret och började mjukt dra förhuden fram och tillbaka. Hon studerade mitt beredvilliga organ noggrant, sniffade försiktigt, snuddade med läpparna och slickade med yttersta tungspetsen bort en liten salt, genomskinlig, seg droppe från toppen av ollonet, och tog sen i ett svep nästan hela min lem i sin mun. Jag andades in djupt och sträckte på mig. En enda tanke studsade runt i mitt huvud – det här är fantastiskt!

– Nu… kan jag nog inte… stå still längre, stönade jag fram, men det verkade det inte vara någon som egentligen brydde sig om. Den långa mörka, och den blonda flickan behöll fortfarande koncentrationen och tecknade så att pennorna glödde, Anna satt däremot framåtlutad med ögon som tefat och bara tittade, samtidigt som jag inför denna publik, av den lilla mörka flickan som jag inte kände alls, fick en behandling som var nästan outhärdligt, smärtsamt skön.

– Du ska inte tro att du ska få ha honom för dig själv, väste Anna och kröp fram på alla fyra, och plötsligt hade jag två munnar, två tungor och fyra händer som lekte med min stake. Den blonda reste sig hastigt, släppte sina målargrejor i golvet, öppnade skjutdörren till sovrummet, kom fram till mig och såg djupt in i mina ögon.

– Kom, vi går in hit, sade hon hest. Vi förflyttade oss in i sovrummet, och plötsligt var alla flickorna nakna. Jag lade mig, eller blev lagd, på rygg i den stora sängen, och lät mig bli ömsom kysst, ömsom smekt, slickad av fyra tungor och smekt av åtta händer. Kroppar. Det var armar, ben, händer, fötter, lår, magar, bröst, ryggar, hår, ansikten och ångande kvinnokön överallt. Jag var omringad av FYRA kåta, vackra kvinnor, och alla ville de leka med mig. Otroligt. Sådant vågar man ju knappt drömma om, och nu händer det mig…

Jag ligger på rygg i sängen, och något otroligt vackert uppenbarar sig ovanför mitt ansikte. En kvinnas rödrosa kön, vidöppet och blankt av lust, kommer sakta gungande, helt nära min mun. Denna söta, varma frukt tillhör den lilla mörka. hennes grotta, hennes blomma, hennes fitta – den är så underbar, och jag vill ha den. Hon sitter på huk grensle över mig och suger fortfarande glupskt på min lem. Jag smeker mjukt insindan av hennes lår, tar sedan ett fast grepp om hennes höfter och hugger lika hungrigt in på hennes härliga kön. Jag hittar snart hennes svullna rosenknopp och tar den under varsam behandling. Glatt överraskad upptäcker jag att hennes nedre mun smakar helt ljuvligt att kyssa, varmt, mjukt och sött, inte alls surt eller fränt som hos många andra kvinnor. Hon reser sig upp och låter de andra ta över behandlingen av min lem, medan hon själv helt hänger sig åt att njuta av mina intima kyssar. Hon gungar och rister, och jag måste verkligen hålla hennes höfter i ett fast grepp om jag ska kunna andas alls.

Något nytt händer, och jag lyfter upp den lilla mörka flickans bak för att se efter. Anna har satt sig grensle över min mittpunkt, och håller sakta på att sjunka ner och omsluta mig. Min påle tränger allt djupare in i hennes kött, hon håller andan, och med en djup suck sjunker hon ner helt och låter sitt hungriga sköte fullständigt sluka min mandom. Hon lyfter sakta sin tunga, svettiga och längtande kropp, sjunker ner igen, ökar takten och rider mig snart i en sugande, gungande rytm.

Den blonda flickan byter plats med den lilla mörka, och ger mig ytterligare variation i tillvaron. Hon är inte rakad, men har ändå inte särskilt mycket hår runt sin ljusa blygd. Hon smakar något starkare än den lilla mörka, men ändå oemotståndligt gott, och jag utforskar entusiastiskt hennes blottade sköte med min ivriga tunga. I de nedre regionerna har Anna avslutat sin ritt för att istället ligga bredvid, smeka sig själv och intresserat beskåda spektaklet. De båda mörka flickorna turas nu om att rida mig – en vild och vansinnig ritt med växlande ryttarinnor, och man kan lugnt påstå att min kropp får sin beskärda del, och mer därtill, denna lördagseftermiddag.

Kvällen fortsatte i samma stil. Jag kysste dem alla, smekte dem alla, älskade dem alla, gav dem alla av min säd, och när vi alla var helt slut och låg halvdöda på sängen, lekte Anna och den lilla mörka fortfarande med min slaka stump, fnittrandes över sin gemensamma erövring. Vi somnade i en enda stor hög på den breda sängen och vaknade igen vid niotiden på kvällen. Jag kom plötsligt ihåg att jag var bjuden på fest samma kväll och var tvungen att skynda iväg.

Det blev dock fler sammankomster. Aldrig mer med alla fyra samtidigt, men väl med två, eller tre… Den lilla mörka, som förresten heter Maria, blev min speciella favorit, och vi bor numera ihop och har till och med förlovat oss. Men än händer det emellanåt att vi får besök av unga konstnärinnor, dock utan block och pennor, och äventyret fortsätter…

 

Carl Johan Rehbinder 1991

Tillbaka till Noveller av Calle Rehbinder »