Som liten pojke brukade jag flyga drake på de vilda ängarna utanför Ystad. Ibland fick sommarlyckan mig att snava på en tuva. Då föll jag ner med näsan mellan gräset och vallmon, ner i den sydskånska, svartfuktiga myllan. Den doftade precis som en kvinnas sköte, men det begrep jag först senare.

Karin Kruse frågade om jag ville slicka musen. Jag hade fyllt fjorton och besökt biografen Grand två gånger. När jag undrade vilken mus hon menade visade hon mig skatten under den långa, tunna klänningen. Det var bakom de grå höghusen ute på Söderkulla, världens sista 60-talsidyll. Karin Kruse hade kanelbrunt hår och minst lika kanelbruna ögon. Hon dansade gärna för pojkarna från sin balkong.

”Här är musen”, sa hon och skrattade sitt porlande mineralvattensskratt. Jag satt på knä framför henne, i mina slitna blåjeans, och brände läpparna mot sältan.

Samma skymning skrev jag trehundra dikter om smaksensationen. Den satte outplånliga spår i mig. Jag bar den med mig i skolan, på fritidsgården och om natten när månens bergstopp Apenninerna avtecknade sig som en siluett på tapeten.

Kan det vara myrra, mysk eller aprikoskärna? Är det eukalyptus, vinbär eller blåmussla? Om jag säger att det är oliver, hajfena och rapsfält, kontrar du med tomatsoppa, chokladtårta och tidvatten från okända hav.

En kvinnas sköte doftar som solen över Kairo när den gassar mot huden, som skummet från bränningarna nere i Key West, som vinden mellan naturreservaten i Luangwa Valley, som manen på en svettglansig häst i full galopp, som natten under kastanjeträden där tonåringar jagar sina första kyssar.

Idag, när jag skriver mina romaner, har jag skånsk jord under naglarna. Jag vill att doften från mina fingrar ska gnidas in i orden du läser. Genom att sprida tusen kvinnors essens i ett enda nedslag ger jag världen och människorna en kyrka att be och älska i, en skog att vila i, ett land att leva i.

Stefan Whilde, författare
www.stefanwhilde.se

Tillbaka till Noveller av gästartister »