The Primitive Art of Fucking

Med rätt förutsättningar skulle jag kunna leva i en hydda i skogen, utan människor, men gärna med en kvinna, eller i varje fall en skrivmaskin. Jag känner mig närmare hästarna och vildkatterna, men fascineras av skönhet, även människors.

När jag en augustimånad för ganska länge sedan bodde i farsans stuga och gick ner till och ut i det ljumma havet varje gryning med slitna jeansshorts utan kalsonger under och en härligt benvit bomullströja på överkroppen, då var jag hemma, i rätt miljö, i rätt element.

Stranden låg öde och det enda som hördes var fiskmåsarna och kanske ett hundskall långt bort. Jag var ensam i stugbyn. Grannarna hade återvänt till städerna och jobben där. Bara stockholmarna längst bort dröjde sig kvar. De vinkade från sina solstolar varje gång jag passerade på väg till havet eller svartskogen. Flera år senare älskade jag och T på samma strand. Vi låg i en sänka lite högre upp bland nakenbadarna. Hon hade vänt sig om på mage och jag blev kåt av hennes hud och av solen, la mig ovanpå och trängde in. Vi lekte och försökte vara tysta i leken. En ung man skulle just till att promenera förbi när han fick syn på oss och stannade för att titta. Jag blev generad och förbannad, men T ville fortsätta, eggade mig, bry dig inte om honom. ”Okej”, sa jag. Vi är trots allt djur, varken mer eller mindre, och djuren skyler sig inte. Det enda som hindrade mig var ett tusenårigt kors mot pannan.

Jag undrar hur det skulle se ut. Människor som spatserade omkring nakna och helt plötsligt började kravla på varandra, i korsningar, på gräsmattor, konstgallerier, hotell och fotbollsmatcher. Kvinnor som sög kuk på bussen och män som nafsade efter en lämplig nacke i första bästa Konsumbutik. Tänk att vi får psoriasis och magkatarr av ett sådant scenario. Knulla är ju konst; surrealistisk, realistisk, naturalistisk, impressionistisk, expressionistisk, symbolistisk, futuristisk ren jävla konst! Vilken kulturell upplevelse det skulle ha varit, en riktig happening. Dessutom är det hälsosamt att knulla.

Men det skulle väl bli ohållbart i längden. Tänk bara på rivaliteten. I gathörn och på skolgårdar skulle slagsmål och parningsdanser bryta ut och människors liv skulle inte vara värda lika mycket som idag. Vi skulle se på oss själva som en del av en kedja och ingenting annat.

Nu bryter det ju ut slagsmål ändå, både i gathörn och på skolgårdar. Vi har inte lyckats fila bort alla kanter än, men studerar vi Ira Levins En vacker dag riktigt noga kanske vi kan ta sista steget. Med lugnande mediciner kommer man långt.

Har jag förresten berättat att jag gärna går omkring utan kalsonger? Hemma har jag afrikanska bomullsbyxor på mig och en tunn skjorta. Strumpor använder jag bara vintertid när temperaturen letar sig ner mot nollstrecket eller under. Jag bor på min arbetsplats, mitt kontor är ett hem; 32 kvadratmeter, säng, bokhyllor, dator. Känner jag för en cigarett röker jag den ute på balkongen. Jag har ett kinesiskt askfat därute.

Stjärnorna är desamma som på barndomens Tornfalksgata och Felicia, min katt, sitter som en Buddha i sängen och tvättar tassar och mage.. Jag äter middag två gånger om dagen, gärna grytor, kött eller fisk efter humör och lust. Det är kroppen som bestämmer, inte plånbok eller tips från Socialstyrelsen. Dagen börjar jag med 3 centiliter Tahitian Noni juice, ett polynesiskt livselixir. Vid tvåtiden tar jag mig en siesta. Kåtast är jag generellt sett på förmiddagen, men det varierar. Några barn har jag inte vad jag vet, men visst längtar jag efter en jollrande avkomma och jag längtar efter de brusande vidderna och Sveriges första VM-guld i fotboll och alla oupptäckta religioner! Och jag ylar upp mot månen när det kliar för mycket under huden. Djuret vill ut. Det sliter och drar i mitt inre. Jag tror att det måste vara en randig leopard.

Stefan Whilde, författare
www.stefanwhilde.se

Tillbaka till Noveller av gästartister »

Heartline