– Du ser trött ut. Vill du ha något att dricka?

Jag var verkligen trött. Jag hade stått i mitt mörkrum och framkallat bilder hela natten, och hade följaktligen inte sovit en blund. Min destination just nu var sängen. Ovillkorligen. På hemvägen ramlade jag dock in i ett konstgalleri. Men inte för att titta på tavlor. Jag behövde bara sitta ner en stund. Jag gled in, så diskret jag nu förmådde, och efter en halv minuts pliktskyldigt tittande lät jag min trötta kropp tungt sjunka ner i en av deras stolar. Vila!

Plötsligt stod där en människa, vänligt leende, och bjöd mig på apelsinjuice. Eller sherry, om jag ville ha. Jag kämpade mig upp ur min halvliggande sittställning, försökte mig på ett leende, tackade för erbjudandet och tog ett glas juice. Jag hoppades att hon inte skulle lägga märke till mig så mycket, och skynda vidare till nästa törstiga vernissagebesökare. Så blev det inte. Hon stod kvar, lika vänligt leende, och frågade om jag inte ville ha lite mer juice. Lite jordnötter, kanske? Jag rafsade åt mig några jordnötter, tackade och hoppades att hon skulle gå nån gång, och lämna mig i fred. Men det gjorde hon inte.

– Du är inte här för att titta på tavlor, va?

Jag försökte så gott jag kunde att dölja min irritation över att bli ”ertappad” som snyltgäst, och förklarade någorlunda sanningsenligt att jag ofta brukade gå till det här galleriet, och andra på samma gata, men att jag just denna dag var hemskt trött och utsjasad, och behövde sätta mig en stund.

– Säg bara till om du vill ha mer av något, sade hon med ett lurigt leende, och promenerade iväg för att fylla på sin bricka.

När hon nu äntligen inte stod så där fasligt nära, vågade jag ta mig en liten titt på henne. Hon stod vid det lilla pentryt och öppnade ett juicepaket. Hmmm. Tanken kom smygande, att jag kanske ville ha mer av något ändå. Som läste hon mina tankar, vände hon sig om, såg åt mitt håll och log – ett blixtrande, alldeles hänförande vackert leende. Och så kom hon tillbaka.

– Det är verkligen lugnt idag, suckade hon, och lyckades på något sätt med att graciöst och behagfullt dunsa ner i stolen bredvid min.

– Jag heter Mia, vad heter du?

– Stefan.

– Det är en kompis som ställer ut, så jag hjälper honom lite – det där är jag!

Hon pekade på en mycket erotisk och förförisk nakenstudie i klassisk tappning. Intressant. Jag hade fortfarande inte rört ett finger för att etablera kontakt med den här kvinnan – hon gjorde hela jobbet själv, om man säger så. Redan efter någon minut hade hon i praktiken visat sig naken för mig!

– Fotograferar du?

Hon pekade på mina platta fotoboxar, fulla med rykande färska bilder. – Mmm.

– Får jag se?

– Det går väl bra. De här är alldeles nya.

Jag tog fram ett par boxar och gav dem till henne att titta i. Hon bläddrade tankfullt och koncentrerat genom bilderna, ackompanjerande sig själv med olika slags hummanden, suckar och små förtjusta utrop.

– Du är ju skitduktig – är du proffsfotograf?

– Nja. Jag jobbar i en fotobutik.

– Du skulle jobba som fotograf! Den här är helt underbar!

Hon fastnade vid en bild där en flicka poserade med naken överkropp och vackert draperade tyger runt omkring. Högst sedesamt, men ändå sensuellt.

– Jag älskar nakenbilder! Nakna människokroppar är väl ändå det vackraste som finns, eller hur?

– Jo… det är väl det…

Vad svarar man på en sån sak?

– Jag tycker att du tar jättevackra bilder. Verkligen läckra! Jag tänkte… skulle du vilja fotografera mig? Bilder på sig själv behöver man alltid. Det är klart, jag har ju förstås inte så mycket pengar att röra mig med, men om jag betalar dig för film och papper och så, är det O.K.? Och så får du använda bilderna hur du vill sen… eller?

Det är ju i och för sig kul att inte alltid vara den som tar initiativet, men Mia var verkligen något i hästväg. Jag gav henne i alla fall mitt telefonnummer, så att hon skulle kunna ringa mig. Hon gick för att ta hand om några nyanlända galleribesökare, och jag samlade ihop mig och mina saker för att släpa mig den sista biten hem. Jag kunde naturligtvis inte sluta tänka på henne, och fantiserade vilt om hennes uppenbarelse – ända in i drömmarnas land, eftersom det första jag gjorde när jag kom hem var naturligtvis att falla i säng och somna som en stock. Några timmar senare väcktes jag dock obarmhärtigt ur mina drömmar av att telefonen ringde.

– Hej, det är Mia, från galleriet. Väckte jag dig? Du låter nyvaken.

– Ja. Jag drömde om dig, faktiskt.

– Kunde tro det, svarade hon skrattande. Har du något för dig imorgon? Det är ju söndag, och jag menar, om du skulle vilja plåta mig, så finns det ju ingen anledning att vänta med det. Och så gillar jag inte att bli fotograferad när jag känner mig ful, blek och glåmig – fast nu känner jag mig faktiskt ovanligt vacker och förförisk. Haha.

Mia var som ett vattenfall. Hon sköljde över mig med full styrka, och var absolut omöjlig att stoppa. Man kunde bara välja att antingen stå på betryggande avstånd och titta på, eller krypa ner i en tunna och hänga med. Jag valde tunnan. Vi bestämde att hon skulle komma på besök redan nästa dag, på förmiddagen – för ljusets skull.

Min morfar hade varit porträttfotograf i hela sitt liv, och lämnade vid sin död efter sig en enorm fotoutrustning. Det mesta var mer eller mindre antikt, men fullt användbart, och eftersom jag var den ende i familjen som visat något fotointresse, så hade han testamenterat alltihop till mig. Detta innebar att min lägenhet, trots hårdrensning bland prylarna och ett fullsmockat källarförråd, var ganska så belamrad. Fotografiskt museum och ateljé, med säng och kokvrå, så att säga.

När dörrklockan ringde vid 11-tiden nästa morgon, hade jag redan varit uppe i flera timmar för att städa och förbereda för dagens övningar. Nyladdade kameror, mer film, lampor, blixtaggregat, stativ, ljusmätare och allt annat man kan tänkas behöva. Som kronan på verket hade jag täckt en hel vägg med ett gammalt rött sammetsdraperi för att ha som bakgrund. Det var så vackert, att jag bestämde att det skulle få hänga kvar där sen. Också ett arv från min gamle morfar, naturligtvis.

Jag öppnade dörren, och där stod hon. Svettig, andfådd och röd i ansiktet, lutande sin slanka lekamen mot min dörrpost. – Din hiss är trasig, vet du det? Har du en stol att sitta på, och något att dricka? Men fort, annars svimmar jag nog. Men Gud, vilken härlig lägenhet! Åååh, vilkert läckert tyg! Är det gammalt? Herregud va trött jag är! Du borde verkligen ringa din hyresvärd om hissen!

Hon föll omkull på sängen med ett brak. Jag räckte henne ett glas saft, som hon tömde i ett svep.

– Guud, va gott! Har du mer? Var ska vi plåta? Kan jag lägga mina kläder här?

Hon började därefter att knäppa upp och vränga av sig sina kläder, plagg för plagg, och mindre än tre minuter efter att hon klivit över tröskeln stod hon spritt naken mitt på golvet. Hon sträckte på sig, som en katt, och snurrade ett par varv framför en stor väggspegel. Hon skrattade åt mig när hon märkte hur överraskad jag blev.

– Men hörru – du ska väl inte bli generad, du har ju plåtat nakna tjejer förr, eller hur? Du behöver inte skämmas – du får titta på mig, vet du. Duger jag såhär?

Hon satte upp håret med en snodd och granskade sig själv kritiskt i spegeln. Jag blev så överrumplad, så orden bara rann ur mig utan att jag hann tänka.

– Du är jättefin. Eller… du… hur ska jag säga… Du… är otroligt vacker – alltså – du är nog den vackraste jag sett… någonsin, tror jag…

Hon vände sig om mot mig, och log det största och lyckligaste leende jag sett på mycket länge.

– Tack! Du är söt tycker jag. Kan jag få ett glas saft till? Vi kan börja plåta när helst du vill.

När jag väl samlat mig, satte vi igång. Länge höll vi på, och många rullar film blev det. Hon var så smärtsamt vacker – det gjorde nästan ont att bara titta på henne. Hon hade en kropp som en gymnast, eller dansare, enormt uttrycksfull, levande och oförutsägbar. Hur hon än vände sig, vilken position hon än tog, så såg hon ut som en klassisk skulptur. Hon hade gracen som hos en gasell, men samtidigt en lejoninnas kraftfullhet. Hon var utan tvekan den mest spännande kvinna jag nånsin sett.

Efter ett par timmars intensivt arbete och många rullar film, tog vi oss en välförtjänt paus. Vi var båda varma och svettiga, av kombinationen heta fotolampor och hårt arbete. Mia satt och pillade på en av mina käraste klenoder, en gammal Leicakamera. – Är det någon film i den här?

– Ja, det är nog en rulle Tri-X, tror jag. Svartvitt. Om veven rör sig när du spänner slutaren, så är det film i.

– Får jag ta en bild på dig?

– Det får du väl.

Mia vände och vred på kameran, och tog ett par bilder. Det såg så komiskt ut med denna kvinna, stående spritt naken med en kamera framför ansiktet, att jag inte kunde låta bli att ta några bilder av henne medan hon höll på. Det utvecklade sig till en fnissig lek, med oss båda jagandes varandra runt i lägenheten, med varsin kamera i högsta hugg.

– Kom och ta mig då! ropade hon skrattande, och hoppade runt mellan möbler, kamerastativ och annat, allt för att komma undan. Jag fick förstås tag i henne, och vi dunsade omkull på golvet och började brottas.

– Aaaj!

– Åh, förlåt.

Kameror är inte så sköna direkt mot kroppen. De ska helst hållas på ett visst avstånd för att komma till sin rätt. Jag befriade henne från min Leica för att lägga den på betryggande avstånd, och den Nikon F3 jag nyss använt fick gå samma väg. Nu kunde ingenting hålla mig tillbaka längre. Fördämningarna brast, och jag kysste henne. Hungrigt, intensivt och länge. Och hon kysste mig tillbaka. Jag tog henne hårt i min famn. Hon fnittrade förtjust och vred sig ur mitt grepp.

– Ojojoj, vad herrn var het på gröten!

– Det skulle kunna bero på att du är den vackraste, sexigaste, läckraste och mest attraktiva kvinna jag någonsin mött. Vad tror du?

– Ååh, du är inte så dum du heller. Hon började återigen pilla på den gamla Leican.

– Har du blivit fotograferad naken nån gång?

– Nä.

– Då är det väl inte mer än rättvist att jag får plåta dig nu? Det är faktiskt jättekul. Klä av dig!

– Jag vet inte om jag har lust att… jag menar, jag har aldrig… Jag vill nog inte bli fotograferad, om jag ska vara riktigt ärlig. Särskilt inte naken.

– Åjo! Nu ska vi jobba. Klä av dig!

Jag kände mig rejält generad inför detta oplanerade rollbyte, och hade definitivt ingen lust att blotta mig inför en kamera. Särskilt inte med det praktstånd jag hade utvecklat just då. Men det var inte rätt tillfälle att vägra, så jag klädde motvilligt av mig mina kläder, och lade dem över en stol.

– Wow! Du är ju snygg! Rena fotomodellen…

Jag var inte säker på om hon bara retades med mig, men jag kände mig i alla fall inte som en fotomodell. Jag kände mig klumpig, konstig och obekväm där hon for fram med kameran, men det kunde inte hjälpas. En tröst var det ändå att kameran var min egen, så det fanns ingen risk att bilderna skulle hamna i orätta händer.

Hon gav mig order, och flyttade mig dit hon ville, hela tiden knäppande med kameran. Hon blev mer och mer intresserad av mitt påtagliga stånd, och kom också närmare och närmare med kameran för varje exponering.

– Mmmm… vilken härlig slickepinne!

Hon ställde sig på huk, grabbade tag i min påle och tog den i munnen. Hon lät sin tunga spela runt ollonet, noggrant, som för att inte låta en enda kvadratmillimeter komma undan hennes behandling. Jag drog djupt efter andan och tog tag i hennes hår, men hon föste bara undan mina händer och backade en bit för att fortsätta med sitt fotograferande.

– Jag vill ju bara att den ska bli blank och glänsande, förstår du väl?

Hon gjorde mig galen. Jag visste att jag inte skulle klara det här länge till, och när filmen äntligen tog slut tog jag resolut ifrån henne kameran, lyfte upp henne och bar iväg henne till sängen. Jag slängde ner henne på sängen, och sen kastade jag mig själv över henne, som ett vilddjur. Vi kysste varandra, smekte, bet och rev varandra, och tumlade nakna runt i sängen, på golvet, bordet, soffan, mot väggen och tillbaka i sängen igen. Jag önskade att detta aldrig skulle ta slut, för något så underbart, passionerat, outhärdligt skönt hade jag aldrig någonsin upplevt förut.

– Hämta kameran! Fotografera nu!

Just som jag skulle på det mest underbara sätt tränga in i henne, började hon ropa efter kameran. Vad menade hon egentligen?

– Jag vill att du ska fotografera mig – därnere.

Hon andades djupt, särade på sina ben och öppnade sina blygdläppar med fingrarna, flämtande av upphetsning. Jag fattade äntligen galoppen och skred raskt till verket. På två röda sekunder var jag tillbaka i sängen med en fulladdad kamera, och riktade den mot hennes glödröda sköte. Hon särade sina ben så långt som det var möjligt, spände varenda muskel i hela kroppen och slingrade sig runt i sängen. Varje gång jag knäppte en bild, stönade och skälvde hon, som om jag redan trängt in i henne och stötte med full kraft. Hon njöt verkligen av att bli fotograferad, och bad hela tiden om mer, och mer, och mer…

Jag utgick från att de flesta av dessa bilder skulle bli suddiga, oskarpa och felexponerade, men det kändes inte så viktigt just då. När jag slutligen tömt en hel rulle film i hennes mest intima kroppsdelar, var jag färdig att krevera av lust. Jag nästan kastade ifrån mig kameran, och trängde äntligen in i henne. Hon utstötte ett djuriskt stön när jag utan minsta motstånd obevekligen gled in. Hon tog tag i mina höfter, så hårt att hennes naglar nästan gjorde hål, och så tryckte hon in mig i sig själv, så långt som det överhuvudtaget var möjligt, och det gick nästan omedelbart för både henne och mig.

Nästa morgon vaknade vi sent, och Mia fick fasligt bråttom att komma iväg. Hon samlade raskt ihop sina saker, klädde på sig fortare än hon klätt av sig dagen innan och rafsade ner ett telefonnummer på baksidan av en bussbiljett. Hon sprang sedan ut genom dörren i en farlig fart och lämnade mig kvar i röran. Jag ringde till jobbet och anmälde mig sjuk. Jag var öm, trött och urlakad, och hade förmodligen ändå inte varit till någon större nytta på min arbetsplats.

Efter en något bristfällig frukost satte jag igång operation filmframkallning. Jag hade aldrig tidigare varit så nyfiken på oframkallade bilder som denna gång. När jag väl framkallat alla rullarna upptäckte jag till min förvåning att en saknades. En enda rulle. Den hon tagit på mig. På något sätt hade hon lyckats smussla den med sig.

Hon hörde aldrig av sig, och telefonnumret hon lämnat gick till en gammal tant i Älvsjö. På galleriet hade de en ny utställning, och visste ingenting om någon Mia. Hon var spårlöst försvunnen. Självklart undrar jag var hon tog vägen, och ofta drömmer jag och hoppas att jag ska få träffa henne igen. Men framför allt undrar jag vad hon gjorde med de där bilderna hon tog av mig…

 

Carl Johan Rehbinder 1995

Tillbaka till Noveller av Calle Rehbinder »