Falloskult – en hyllning till mitt kön

kukklippor

Jag är en man. Eller hur jag nu ska beskriva mig. Jag är förstås mycket mer än så, och det där med att vara ”man” är inte en primär del av min identitet. Men jag har i alla fall fötts med en manskropp, med allt vad det innebär. Exempelvis har jag en sån där avlång sak mellan mina ben – en kuk, snopp, pitt, stake, lem, stav, fallos, dragg, påle – eller vad man nu vill kalla den. Själv kallar jag den kuk. Men allra helst betraktar jag den som min Frejstav, alstringskraften och kreativiteten förkroppsligad. Detta i grunden positiva perspektiv är dock inte helt oproblematiskt i det samhälle vi lever i.

I min vänkrets hade jag framför allt under 1990-talet (då det blev mycket populärt) många häxor, wiccaner och diverse ”gudinnefeminister”, som talade lyriskt om Gaia, Inanna, Freja, Moder Jord, det Heliga Blodet (menstruationen), månkraft, det Heliga Kvinnoskötet och så vidare. Det var ju underbart, tyckte jag, och enligt min mening sannolikt för många kvinnor en spännande och fullkomligt logisk väg ur den djupt mansdominerade samhällsstrukturen. Jag och flera av mina vänner anordnade och deltog i hedniska ceremonier av olika slag, vissa med mer erotiska inslag, och det kändes väldigt rätt och organiskt – ett vackert sätt att återerövra den kroppsliga heligheten, och släppa skammen och skulden som så ofta hänger med i allt som har med sex att göra.

Dancing witches

Kvinnors sexualitet har förträngts, förtryckts, begränsats, skambelagts, förfulats och osynliggjorts i sekler. Så – om man har en dragning till det mer religiösa, ceremoniella, mytiska, så är det viktigt att bejaka gudinnorna, i lika hög grad som de manliga gudarna. Vilka berättelser, legender och myter vi återberättar har överlag en mycket stor betydelse för vår människosyn i samhället. De lägger grunden för vår världsbild.

Så länge vi tror att Gud är en man, endast och enbart en manlig gestalt, så kommer kvinnor oåterkalleligen att betraktas som andrahandsvarelser – oavsett om vi tror på guds existens eller ej.

För att vi ska få riktig jämlikhet mellan könen måste dock även männens stigma belysas. Vi män i är själva verket utsatta för ett minst lika tungt socialt tryck, kanske särskilt på det sexuella planet. Det är inte konstruktivt att skylla ojämlikhet på den ena gruppen, och utmåla den andra gruppen som offer. Vi drabbas alla, och måste erkänna att även männens sexualitet utsatts för hård repression. Även om det finns ett macho-ideal som hyllar sexuella män, är även det extremt begränsande, om än på ett annat sätt. Kravet på prestation är oerhört mycket högre på män, generellt, och det är förstås en del av förklaringen till att det är mycket svårare för män att visa sårbarhet, lyhördhet och inkännande. Det misstas tyvärr ofta för att vara svaghet – vilket då är en dödssynd för den traditionelle mannen.

Väggmålning Lingam

Även männen måste lära sig att älska och respektera sina kön. Det duger inte att bara projicera det gudomliga och dyrkansvärda på kvinnorna. I samma grad som kvinnorna lär sig uppskatta sin fitta, sin njutning, sitt månblod, och all den magi som finns i det, så måste männen lära sig att se den oerhörda kraften i den livgivande säden. I samma grad som kvinnor lär sig att uppskatta sin vagina, se skönheten, utforska sina erogena punkter, sköta sin hygien med kärlek och innerlighet, måste vi män lära oss samma förhållningssätt till våra kukar. Och när vi har kommit till den graden av självrespekt kan vi också dyrka varandra, allihop, betrakta varandra med vördnad och respekt, utan att därmed förminska oss själva.

Altaren för lingam och yoni

Vi män betraktas gärna som de förtryckande, ”förövarna”, medan kvinnorna alltjämt är offren för de hemska männen – en kollektivistisk uppfattning som tyvärr förminskar och vingklipper både män och kvinnor. Män förväntas bära någon slags kollektiv skuld för allt från våldtäkter och hustrumisshandel till häxbränningar och sexuella övergrepp mot barn. Det är män som våldtar, misshandlar, krigar, det är män som konstruerar vapen (detta är förstås inte hela sanningen, men det är den idén som styr vår nutida tankevärld). Och det mest fruktansvärda vapnet på denna jord verkar vara mannens könsorgan. Och särskilt om det är erigerat – redo för att penetrera.

Cock gun

Synen på sex har förvisso liberaliserats rejält under de sista decennierna av 1900-talet (med en trist återgång till mer puritanism från mitten av 1980-talet och framåt), men vissa saker är fortfarande ohjälpligt tabubelagda. I sexbilagor i dagstidningarna (som i alla fall finns numera, vilket jag är tacksam över) kan man läsa om hur man ska hitta G-punkter, och man kan få se nakna män och kvinnor, även i mycket heta omfamningar – men en sak får vi aldrig se i Aftonbladet eller Expressen. Kön. Och särskilt inte en ståkuk. De är ju alldeles särskilt farliga.

Satyr

Det är ju egentligen rätt märkligt. En kuk är en kroppsdel, precis som en näsa, en arm, ett knä, en nacke. Men vissa kroppsdelar tillmäts särskild betydelse, och vad gäller just könen har de fått väldigt olika laddning i olika kulturer – ömsom har de hyllats som gudomliga och heliga, ömsom betraktats med avsmak och förakt, och även ren skräck. I vår tid verkar just skräck vara den vanligaste känsla som präglar den allmänna synen på kön, och numera kanske särskilt mannens kön.

Ståkuk

Denna avsmak, denna skam, har historiskt sett varit betydligt mer påtaglig gällande kvinnor och deras sexualitet, deras kön. Kvinnans sexualitet har setts som antingen frestande, ond och djävulsk, alternativt icke-existerande. Kvinnors kön har setts som vedervärdiga, kvinnor som bedömts vara ”översexuella” har könsstympats, tvångssteriliserats, horstämplats. Dockor för barn saknar ofta könsorgan helt och hållet, och fram till dess att RFSU uppfann ordet ”snippa”, har kvinnans kön osynliggjorts totalt för små flickor, eftersom det inte ens har funnits ett ord för det.

Min ambition att hylla kuken är alltså inte att relativisera och förminska det stigma som kvinnor utsatts för i många sekler. Tvärtom. Jag önskar bara att vi kan göra denna resa tillsammans, inte som fiender och kontrahenter. Men vi har lång väg kvar att vandra. Många vill alltjämt spela ut könen mot varandra på mer eller mindre diskriminerande och nedvärderande manér, och våld ses alltjämt som en mer legitim form av underhållning än sex och naket. Rädsla och aggression ses som mer självklara än nyfikenhet och kärlek.

På TV kan du på bästa sändningstid alltjämt visa filmer där män skjuter varandra med stora puffror, så det stänker blod och hjärnsubstans överallt, och i tidningar kan man få se döda och misshandlade människor, brända lik hängande i lyftkranar. Men återigen – kukar ser du aldrig. Vad kan vi dra för slutsats av detta? Jo, att en ståkuk är MYCKET farligare för ett barn att se på TV än t.ex. en Kalashnikov. Och vad för ett slags budskap är det? Är det den mansbilden du vill föra vidare till dina barn?

Kalashnikov

Jag har aldrig slagit min fru. Inte heller mina barn. Jag har aldrig våldtagit, jag har aldrig mördat, och jag har aldrig bränt någon häxa. Jag har aldrig krigat (jag gjorde inte ens lumpen), och jag har inte byggt några vapen. Men jag har ju förstås en kuk. Därför bär jag automatiskt skuld för alla dessa obehagligheter ändå. Skäms på mig! Men jag vägrar faktiskt att anamma denna skam. Jag anser inte att det är konstruktivt att vi människor går runt med irrationell skuld, skam och fobi – baserat på vilka kroppar vi råkar ha fötts i – mot något som inte bara är fullkomligt naturligt, men även livgivande och välgörande.

Personligen förstår jag inte denna skräck. Ingen har någonsin dött, eller på annat sätt tagit skada av att se en naken kropp. Det är verkligen helt ofarligt. Och där ingår könen. De är inte farliga. Ändå denna djupa skräck, denna kollektiva neuros, för de kroppsdelar som i högre grad än alla andra kroppsdelar faktiskt ger oss nytt liv. Men det finns lyckligtvis motrörelser, även i vårt ovanligt sexfientliga samhälle.

Fittor i Vecko-Revyn

Vecko-Revyn gav mig i uppdrag för ett antal år sedan att fotografera ett stort antal kvinnokön, till en bilaga som skulle ingå i tidningen – ett lovvärt och vågat initiativ av denna veckotidning, förstås, i syfte att lyfta fram hur olika kvinnors kön kan se ut, samt för att stärka unga kvinnors självbild. Tyvärr ville de inte gå längre än att det var stående kvinnors kön, högst sedesamt med benen ihop. Det hade förstås varit intressantare rent pedagogiskt sett med särade ben, eftersom könen då syns betydligt bättre, och kvinnor hade i än högre grad kunnat identifiera sig själva, och kanske fått än mer uppmuntran att bejaka sina egna kön. Men vi är uppenbarligen inte där än – anatomi kommer fortfarande i andra hand, efter anpassning till kollektiv skam och skuldprojektion.

Fittor och kukar till LAFA

Det finns dock undantag. 2004 fick jag i uppdrag av LAFA (Landstinget Förebygger AIDS) att fotografera just kön – både kvinnors och mäns kön, och mer ingående än bilderna till Vecko-Revyn. Det var skrevande kvinnokön i närbild, och kukar i både slakt och erigerat tillstånd – allt till en pärm med sexualundervisning i text och bild, för skolelever. Jag vet inte i hur hög grad detta material har använts, men det känns bra att veta att jag har bidragit åtminstone lite grann till sexualupplysning för dagens ungdomar.

Trädkuk

Jag är stolt och tacksam över många saker i mitt liv. Jag är stolt över vad jag kan åstadkomma i mitt yrke, jag är tacksam över att vara pappa till fyra underbara barn, jag är stolt över att jag är duktig på flera nyttiga och roliga ting. Och jag är stolt och glad över att många betraktar mig som en varm och vänlig människa som man känner förtroende för, och trygghet hos.

Och jag är tacksam över min kropp, även om den inte längre ser ut som en 22-årings vältränade och slanka lekamen. Det var länge sedan. Jag är tacksam och glad över vad jag kan göra med min kropp – dansa härligt, lyfta tungt, klättra i träd, simma, cykla fort, spela musik, ge stora björnkramar, älska med en kvinna. Och i det ingår att jag – hör och häpna – är stolt över min kuk.

kukar

Jag tycker verkligen om min livgivande lem, denna min så oerhört föränderliga och förunderliga kroppsdel. Den skänker mig mycket glädje – både på egen hand och tillsammans med andra. Jag tycker att den är vacker, skön att hålla i, ger mig massor med njutning, alldeles gratis, och ställer alltid upp i alla lägen. Jag älskar att den på ett underbart sätt förkroppsligar hela den manliga alstringskraften, kreativiteten, förmågan att skapa och manifestera. Och – den har ju faktiskt bidragit till att jag har mina fyra barn som jag är så tacksam över.

Jag är inte ett dugg intresserad av att tävla med andra män, att mäta längd, tjocklek, mängden säd, och dylika pubertala yttringar av osäkerhet – men jag vill kunna älska mig själv, och det innebär att jag också vill kunna uppskatta min Frejstav, min fruktbarhetssymbol, min mannakraft i fallisk skepnad – utan att för den skull bli betraktad som en pervers typ, kvinnohatare, manschauvinist eller något annat lika charmigt. Jag skulle önska att vi alla kunde älska oss själva mer, helt enkelt. Med kön och allt.

Erigerade kukar x 3

Vi måste se och erkänna att det inte bara är kvinnorna som är offer för det gamla sexualfientliga, straffande patriarkatet – vi är alla offer för det. Även männen. Vi begränsas ALLA av detta rollspel, denna inskränkta könssyn. Så låt oss tillsammans hjälpas åt att lämna denna offermentalitet, låt oss lämna detta stigma bakom oss och blicka framåt. Ett sätt är att ändra vår syn på könen genom att göra dem heliga.

Yoni puja

En indisk hälsningsfras är ”Namas Te”, vilket betyder ”det gudomliga i mig ser det gudomliga i dig”. Om man hälsar så, med inlevelse och förståelse, så kan det stärka den ömsesidiga vördnaden och respekten för de båda. En tantrisk ceremoni för att helga just könen kan se ut som så att ett kärlekspar turas om att dyrka varandras kön, en i taget, som vore könen gudabilder i ett tempel, kanske med en lika utstuderad och ingående ritual. På detta sätt höjer man upp könen till gudomlig status, och får därtill förmånen att både dyrka och bli dyrkad.

Shiva-Lingam

Paradoxalt nog – indier är generellt ohyggligt pryda – så dyrkas kvinnans och mannens kön i tusentals tempel över hela Indien. Visserligen i en stiliserad, symbolisk form, men icke desto mindre hittar man Shiva-fallosar, satta i Parvati-vulvor, i vart och vartannat tempel. Man dekorerar dessa shiva-lingam med blommor, sandelträpasta, eteriska oljor, och häller mjölk på dem, håller puja (ceremoniell dyrkan) för dem. De symboliserar det esoteriska samlaget mellan purusha och shakti, den manliga och den kvinnliga principen i skapelsen – men det har självklart absolut inget med sex att göra. Så kan det gå efter flera hundra års kolonisation av först mongoler, sen persiska muslimer, och slutligen kristna engelsmän. Inkräktarnas puritanism krävde sin tribut.

Rakad kuk

Det finns en poäng i att helga könen, att välja att betrakta dem som heliga och gudomliga. Att referera till gudar och gudinnor kan verka väldigt främmande och mossigt för oss moderna, sekulariserade västerlänningar, men vi glömmer då att hela vår världsbild i praktiken är ett påhitt, liksom alla världsbilder är det. De berättelser vi har, de legender, myter, föreställningar om gott och ont, heligt och oheligt, är alla skapelser av vår fantasi – både individuellt och kollektivt. Och vi påverkas av dem. Våra ideal präglas av de idoler och förebilder vi har – även när vi vet att de är påhittade, som t.ex. litterära gestalter eller hjältar i filmer. Gudar och gudinnor är som regel arketyper som vi kan förhålla oss till som speglar, som identifikationsobjekt, förebilder och fokusobjekt. De egenskaper vi önskar kan vi stärka, genom att välja förebilder med just dessa egenskaper. I samma grad som vi ser oss själva och varandra som gudomliga, ökar vi också graden av självkärlek och självrespekt. Som sagt – Namas Te.

Radha Krishna Tantra

Guden är ingenting utan Gudinnan – och Gudinnan är ingenting utan Guden. De måste finnas i balans med varandra. Gudarna och Myterna är våra lärare – i samma grad som vi kan förkroppsliga Gudarnas ideal kan vi leva i harmoni med varandra. Och vi kan själva vara Gudar och Gudinnor. När jag älskar med en kvinna, så är vi Man och Kvinna, Präst och Prästinna, Gud och Gudinna – då finns det inte längre några ”förövare” och ”offer”. Bara Lek, Kärlek, Balans, Harmoni och Dans.

På väg in i paradiset

Kvinnans sköte är sannerligen en Himlaport – den öppning varigenom vi alla inträtt i denna värld, från det universum som livmodern är – och den port genom vilken vi om och om igen kan få uppleva himmelriket, paradiset. Allt föds ur Jord, och ur Fittan. Så magiskt är livet. Kvinnan är Gudomlig, i det att liv skapas i hennes kropp. Men om vi ska tillskriva könen någon helighet alls, så är mannens lem förstås lika helig. Den kan emellanåt vara just nyckeln till kvinnans Himlaport – från kuken, lingam, Frejstaven kommer den livgivande säden, den Gudomliga gnistan som befruktar ägget.

Låt oss dyrka varandras kroppar, och våra egna.
Låt oss bli hängivna i vår falloskult,
liksom i vår dyrkan av Moder Jord
genom kvinnans sköte.
Låt oss göra älskogsakten till en gudstjänst,
en shamansk ritual,
en Gudomlig förening.
Låt oss mötas i extasen,
låt Gudastav träda in i Himlaport,
låt oss dansa tillsammans.
Låt kvinnorna vara stolta över sin kvinnlighet,
låt männen vara stolta över sin mandom.

Där finns inget över eller under,
där finns inga offer och förtryckare,
där finns ingen skam.

Där finns Frej och Freja,
Guden och Gudinnan,
Yin och Yang.
Där finns glädjen, dansen, balansen,
leken, kärleken, extasen.
Låt oss leka tillsammans.

Hand i hand på en solig strand

Carl Johan Rehbinder 1999 (redigerad och uppdaterad 2016)

tunnlinjeoriginal_584Tillbaka till Artiklar • Erotik & inspiration »

HeartlineCirkus Eros - erotik för finsmakare