Det är inte Fi som gör feminismen den största björntjänsten, det är den socialdemokratiska regeringen som i många år har krympt en frihetlig idé till sipp moralism.
Det menar feministen Manne Forssberg, författare till succéboken ”Kukbruk”.
I en serie artiklar för Sidan 4 gör han upp med svensk statsfeminism.
I dag: Prostitution.

Jens Orback har huvudet djupt nedstucket i sanden. När han i en DN-intervju fick berätta vilka frågor han ville driva hårdast som jämställdhetsminister framhöll han vikten av att skicka sexköpslagen på export ”eftersom den fungerat så bra.” Lagen har inte alls fungerat bra. De prostituerade kvinnornas situation har blivit mer utsatt och sexhandeln har inte minskat nämnvärt.
Första gången jag fick höra talas om sexköpslagen var när jag åkte taxi med socialdemokratiska kvinnoförbundets dåvarande ordförande Inger Segelström i Umeåtrakten för snart sju år sedan. Jag var bara femton år på den tiden, men blev ganska tveksam till påståendet att hon kände alla prostituerade i Stockholm personligen, att de brukade ringa henne och be om hjälp.

En sak vet jag nu. I den mån prostituerade har hört av sig till Segelström så är det inte för att applådera kriminaliseringen av deras kunder. Men förmodligen hade det inte haft särskilt stor betydelse eftersom lagen var symbolpolitisk och kanske kunde ge EU-cred. I brist på andra sociala reformer var det lockande att visa svenska folket att man var starka nere i Bryssel och hade en tydlig agenda. Det måste ha stått klart redan på planeringsstadiet att sexköpslagen inte skulle hjälpa några prostituerade kvinnor.
Domstolsverket, JK, Riksåklagaren, och RFSU var motståndare till kriminaliseringen av sexköpare och socialstyrelsens prostitutionsgrupp ansåg att förslaget var ”ganska korkat”.

Anledningen att ändå driva igenom lagen var att rensa upp på gatorna men framför allt av jämställdhetsskäl. Man ville deklarera att ”i Sverige tycker vi inte att sexköp är acceptabelt”. Frågan kläddes i ideologisk terminologi. Prostitution kallades tvång, övergrepp och könshandel, vilket blir märkligt när det handlar om människor som frivilligt har sex med varandra. Könshandel brukar dessutom avse trafficking som är olagligt i Sverige. Sexsäljarna utmålades som en homogen grupp som alla var missbrukare och hade utsatts för övergrepp.

Vad de prostituerade kvinnorna hade att säga om sin arbetssituation var det ingen som på allvar tog reda på. Men det var tänkt att det skulle bli svårare att ge sig in i prostitution och lättare att ta sig ur densamma. Men om alla sexsäljare nu var missbrukare, var det då rimligt att tro att de skulle sluta med sin verksamhet för att deras kunder kriminaliserades? Det blev en del debatt, men all kritik avfärdades som flumliberalism och regeringens prostitutionsexpert Gunilla Ekberg sa till ROKS tidning kvinnotryck att ”Vissa vill ju bli av med sexköpslagen. Vi kan fråga oss vilka de är. Jag menar att det är män som vill ha tillgång till kvinnor.” Statsfeministerna har utmålat alla motståndare som antifeminister, trots att feminismen är en spretigt heterogen rörelse med starkt kritiska röster även inom de egna leden. I teorin skulle lagen hjälpa en grupp utsatta kvinnor. I praktiken har den inneburit motsatsen.

De prostituerades situation har blivit mer utsatt. Risken för att ertappas har skrämt bort de ”trevliga” kunderna, vilket lett till större oro för våld på gatorna och ökade krav på oskyddat sex. Patrullerande poliser har slagit ut de sexsäljandes interna varningssystem. Prostituerade får inte arbeta inomhus, i lag eller annonsera. De kan inte sammanbo eftersom det är illegalt att ta del av prostitutionsinkomster. De kan inte ha barn då de riskerar att omhändertas.

Ett smärtsamt förhållande för kvinnor inom sexbranschen är horstigmat. Det finns överallt i samhället och är en konsekvens av normerna som dikterar att en kvinna ska vara sexuellt återhållsam. Träder man utanför de givna ramarna är man en hora och de mest uppenbara hororna är de som säljer sex för pengar. Prostituerade kvinnor tillmäts inget människovärde, anses inte kunna fatta rationella beslut, om de vill sälja sex så anser statsfeministerna att det beror på normaliseringsprocessen. Hur kan det vara produktivt jämställdhetsarbete att offra kvinnor för att göra en markering mot män? Det finns ingen som respekterar kvinnor som säljer sex och inga alternativ för dem som vill sluta.

I debatthäftet ”Vad har mitt liv med Lilja att göra” säger Gunilla Ekberg ”Ingen skulle frivilligt våldtas i värsta fall fem till tio gånger per dag.” Om vi säger att de valt det själva så säger vi samtidigt att vi skiter i dem.” Det är en väldigt konstig argumentation för våldtäkt är inte en ekonomisk uppgörelse mellan två parter. Det är svårt att definiera vad som är ett fritt val. Men på samma sätt som man måste hjälpa kvinnor som vill ta sig ur prostitution så måste man inse att alla inte känner sig våldtagna och att det är ett övergrepp att påstå det.

Det är magstarkt av Orback att prata om att exportera en lag som misslyckats i Sverige och skrattats ut i EU. Man har inte velat göra någon utvärdering av lagen eftersom det skulle omöjliggöra eventuella politiska poäng. Är inte det just exploatering av en redan utsatt grupp?

Manne Forssberg 2005

Publicerad 2005-09-16 på Fjärde sidan, Expressen.

Manne Forssberg är föredragshållare, frilansjournalist och författare till bästsäljande ungdomsboken ”Kukbruk” som bland annat sålts till Tyskland och USA.
Det närmaste han har kommit sexköp för egen del var när han i mellanstadiet köpte en kyss för tre stycken Michael Jackson-affischer.

Tillbaka till Artiklar av gästartister »