Vårblot – till Frej & Freja

till Frej & Freja

blodmane

Han blickade upp mot månen. Den var full. Natten var varm och stilla. Han måste gå ut och titta på månen. Han älskade månen. Fullmånen var det vackraste han visste, och han kunde aldrig bara låta den passera obemärkt. Han måste ut. Ut i natten, ut i månljuset.

Klockan var mycket – mellan tolv och ett på natten – och det var alldeles lugnt. Inte en människa på gatorna, inte en bil, inte ett ljud. Ändå hävde han sig över balkongkanten ut på baksidan av huset, för att förvissa sig om att ingen skulle se honom. Det fanns inget att dölja, men det ingick i ceremonin att ingen skulle känna till hans förehavanden.

Bakom de låga trevåningshusen låg en äng, och sen var det skog. Riktig trollskog, där han älskade att vandra, på såväl dagen som natten. Han smög över ängen, nära skogskanten, och gick en bit in, upp på en höjd till en berghäll där han brukade sitta. Han satte sig ner för att meditera på månen, och fick en ingivelse. På samma sätt som man solar sig på dagen, borde man ”måna” sig på natten. Han klädde av sig och lade sig naken på hällen, med armar och ben utsträckta, som för att suga i sig så mycket det över huvud taget gick av det bleka månskenet. Det var den varmaste sommaren i mannaminne, så till och med på nätterna slapp man att frysa, trots lite kläder eller inga kläder alls.

Han låg på den varma stenhällen i månens sken och bad henne, Månen, om en uppenbarelse. Ja, en uppenbarelse, faktiskt. Han hade utvecklat en egen relation till månen, och betraktade henne närmast som en gudom. Mångudinnan. Enligt de gamla myterna sitter där Saga från Söckvabäck samman med Odin och dricker mjöd, och berättar sagor intill tidens ände… Han bad om ett tecken på att han var på rätt väg – och så bad han om… det kändes lite pinsamt på sätt och vis, men… han bad om kärlek – den Stora Kärleken. Han visste inte riktigt vad detta skulle innebära, men det var det han önskade sig. Han föreställde sig sin drömkvinna, och i sin bön sände han denna bild till Månen.

Som vore det ett budskap från Mångudinnan själv fick han en ny ingivelse. Han skulle ta en promenad i skogen, till källan. Men han skulle lämna kvar sina kläder och gå dit naken. Naken genom skogen. Någonstans längst bak i huvudet fanns det en liten röst som sade att det var omöjligt – ”du hittar inte dit, det är mörkt, var inte oförnuftig, du går vilse” – men han struntade i den rösten, och lät istället instinkten styra honom. Ännu längre bak i huvudet, nu nästan ohörbart, fortsatte rösten, liksom mer desperat, ”Nej, du får inte göra så, du kan hamna var som helst – och om du går vilse och blir hittad någonstans helt naken så blir du förmodligen insydd som sexualförbrytare eller sinnesjuk… Du f…” Och så stängde han av den babblande rösten helt och hållet. Han visste att han hittar i skogen. Han går inte vilse. Han vet vad han gör. Han leds av högre makter.

Ny impuls. Plötsligt fick han lust att springa. Springa genom skogen, som ett djur, som ett skogsväsen, som… Han löpte över stock och sten, runt klippor och höga träd, över bäck och dike, genom buskar och snår. Som om han förvandlades till ett djur! Hans syn blev skarpare, hans hörsel likaså. Han kunde springa hur fort som helst utan att snubbla, utan att slå sig. Han sprang och sprang, och tiden försvann. Han kunde ha sprungit i timmar – eller minuter. Ingen vet.

Så var han framme. Där var den porlande källan, utan att han riktigt begripit hur han kommit dit. Han var svettig – så svettig att det ångade om hans kropp – och törstig. Han sjönk ner på mage vid källan, doppade ner hela ansiktet och drack av hjärtats lust. Känslan av att vara som ett djur fyllde honom än mer, och det var gott. Han njöt av att inte tänka så mycket, att bara förnimma, känna och njuta av den varma luften och marken mot den nakna huden, det kalla vattnet mot ansiktet och i munnen.

Ett träd intill källan kallade på honom. Han måste klättra. Njutningen av att spänna sina muskler i klättringen, att känna den släta barken mot huden, att andas, var utan jämförelse. Så här skulle man leva alltid.

Halvvägs upp i trädet stannade han och såg ut över ängen som låg intill källan. Månljuset gjorde ängen till en riktig sagoäng. Det var lätt att föreställa sig älvor och andra naturväsen, dansande och svävande över det höga gräset.

Något fick honom att svaja. Vad var det som rörde sig borta i andra änden av ängen? Var det hans sinnen som spelade honom ett spratt, eller var det faktiskt en älva på riktigt? Hans farmor hade brukat prata om de små, men att faktiskt se en älva på riktigt var långt ifrån vad han ens i sin vildaste fantasi hade vågat föreställa sig. Han koncentrerade sig och skärpte blicken. Jo, visst rörde det sig där borta! Där gick en ung, vacker kvinna över ängen, med händerna behagfullt sträckta utåt sidorna, som för att känna på det höga gräsets toppar – och hon var naken, liksom han.

Vad var detta? Drömde han? Såg han i syne? Kunde detta vara sant? Sakta sipprade minnet av hans bön in i medvetandet, och han tänkte att han kanske faktiskt fick sin önskan uppfylld. Ett tecken. Gud finns. Eller Gudinnan. Kärleken finns… Och så reste sig hans lem, fort och hårt. Där ute på ängen fanns något som väckte hans lust, och han var fortfarande kvar i djurisk kropp.

Sakta, sakta, så tyst han förmådde, klättrade han ner från trädet för att komma närmare, för att se. Han smög sig närmare kanten på ängen, och klev ut i det höga gräset. Liksom för att retas gick månen i moln, och det blev mörkare. Men han hann se henne. Hon var kvar. Hon gick sakta framåt, med inåtvänd blick, som i en dröm. Han gick mot henne, ännu långsammare. Nu var de kanske femtio meter från varandra, och hon hade fortfarande inte sett honom. Men han såg henne, trots att månen var av moln fördunklad. Plötsligt stannade hon till, som om något väckte henne ur en skön sömn. Månen kom åter fram, och där stod de i fullt månljus och såg på varandra. De var bägge fullkomligt nakna och sårbara, och lyste vita i det bleka månljuset. Hans stenhårda, rakt utstående lem var fullt synlig för henne, och hennes ögon drogs dit. Hon såg hans kropp, hans lem, och han såg hennes kropp, hennes armar, ben, ansikte, bröst, mage, sköte…

De stod länge och bara betraktade varandra – en man och en kvinna, vilt främmande för varandra, mitt i natten på en äng i månljuset… Och så som genom ett trollslag försvann all tvekan från såväl henne som honom. De började gå mot varandra, fortfarande sakta, men beslutsamt, som mot något oundvikligt, ett öde skrivet i stjärnorna.

De stannade – bara några få steg från varandra. Så öppnade hon sin mun, och ut kom ett enda ord, ett enda namn:

– ”Frej…”

Han kände hur namnet Frej sjönk in i honom och gav honom kraft. Nu förstod han allt. Varför han gått ut i natten, varför han dyrkat månen, varför han sprungit naken till källan. Hon var hans dröm, hans bön. Hon var det vackraste han sett. Han svarade.

– ”Freja…”

Något spjuveraktigt och lekfullt vaknade i hennes ögon, och det fortplantades i hela hennes kropp – hon spände sina muskler som inför ett språng, log brett och glittrande, och bjöd till dans…

– ”Kom och ta mig då, om du kan!”

Och så sprang hon. Hon sprang – som vinden, som ett rådjur, som en älva på flykt. Och han följde henne. Som en varg, som en osalig ande, som en Gud på jakt efter sin Gudinna.

Jakten gick över bäck och äng, mellan täta stammar, över klippor och genom trånga snår. Allt i månens ljus – ibland som en obruten stråle, ibland som regn. Hon försökte gömma sig, men hans känsliga hörsel och doftsinne avslöjade henne, och hon var tvungen att springa vidare. Han kom närmare och närmare, och halvvägs upp för en mossklädd berghäll fångade han henne. Han tog hennes arm, och fällde henne på den mjuka mossan. Hennes skratt avslöjade hennes lust, och han grep henne med båda händerna. De rullade runt i det mjuka grågröna, och deras kroppar täcktes av mossa, jord, svett och blod från små rivsår. De halkade runt på varandras kroppar, flåsade tungt, höll om hårt, bet och nafsade, slickade, kysste, smekte, grep…

Det hela gick fort, och kändes ändå som om det kunde ha varat i en evighet. Ett evigt NU. Allt hände nu, på en gång, och tiden slutade existera.

Hon slog sina ben runt honom och styrde med ena handen in hans lem i sitt fuktiga och välkomnande sköte, och han trängde in med full kraft. Som brunstiga djur vrålade de ut sin lust och sin njutning, och efter bara en kort stund exploderade de bägge i en ofattbar orgasm. Hennes sköte var som en magnet för hans säd, hans heliga fruktbarhetsoffer, hans blot. De dog och föddes i samma stund. Han var Guden, Frej, hon var Gudinnan, Freja. Han var prästen, hon prästinnan, i en magisk fruktbarhetsrit från förgången tid. Allt var större och kraftfullare än något någon av dem någonsin hade upplevt. Allt var magiskt.

Tystnad. Stillhet. En ugglas hoande. Djupa andetag, pulserande tinningar och ångande kroppar i fullkomlig harmoni. Blickar som säger allt – utan ord. Var detta verkligt? Hur gick det här till? Vem är hon egentligen? Frågorna kom, men fladdrade iväg igen lika fort.

En sval vind svepte runt deras kroppar. Gåshud. De kröp närmare varandra. Nästipp mot nästipp, vibrerande, hungriga, trevande läppar, tungor som törstar efter den andres saliv, den andres svett. Kyssar utan ände. Händer överallt. En lem som blir hård på nytt. En omfamning, en pulserande våg, en total förening. De gungar i varandra, dör och föds än en gång, men denna gång mjukt. De somnar några minuter. Vaknar igen. En evighet har passerat.

De reser sig upp, håller varandras händer. Hon sveper med en hand över hans panna, säger:

– ”Frej. Min Frej.”

Han ser på henne, smeker hennes kind med hela handen, låter handen sjunka, håller i hennes bröst.

– ”Freja. Min Freja.”

omfamningDe släpper varandras händer, och utan ett ord förstår de bägge att det är dags att skiljas åt nu. Sakta, motvilligt går de åt varsitt håll, flera gånger vändande sig om, för att återigen möta varandras blickar, längre och längre bort. Slutligen är de båda osynliga för varandra, långt ifrån varandra.

Som i dvala, som i en annan värld, tog han sig hem. Han visste inte hur han hittade hem, lika lite som han visste hur han hittade till källan. Väl hemma insåg han att han gått hela vägen hem naken, klättrat upp på balkongen och in genom balkongdörren, fortfarande utan ett enda plagg. De var kvar i en grenklyka i skogen.
Han gick raka vägen in i duschen och spolade av sig mossa, barr, jord, blomblad, svett, blod, och könssafter – såväl hans som hennes. Vem var hon? Skulle han få träffa henne igen? Fanns hon på riktigt? Var hon hans drömkvinna?

————-

Nästa fullmåne var det kallt, mulet och regnigt. Han hade gått ut flera nätter utan att möta en enda levande själ, och insåg att han kanske aldrig mer skulle se henne. Han fylldes av sorg, men också av tacksamhet. Att Gudarna – Guden och Gudinnan, Frej och Freja – låtit honom få uppleva denna natt, denna extas, att få ynnesten att samman med denna kvinna få förrätta gudstjänst, blota till Gudaparet, att få förkroppsliga det Heliga Bröllopet – insåg han var det största som någonsin kunde hända honom.

Med tiden skulle han inse att i varje man finns Frej, och i varje kvinna Freja. Att det Heliga Bröllopet finns i varje älskogslek. Att Guden och Gudinnan genomströmmar oss alla. Och särskilt när vi älskar, när vi leker… När vi möts, öppna, nakna, sanna, i kärlek och lust.

Carl Johan Rehbinder 2000

tunnlinjeoriginal_584Tillbaka till Noveller av Calle Rehbinder »

HeartlineCirkus Eros - erotik för finsmakare