”Jag ramlade ner i ett par ögon en gång”, säger jag, ”och jag behövde en jävligt lång stege för att kunna ta mig upp igen.”
”Kan vi inte älska?” säger hon då, för nu vill hon inte höra mer prat.

Hon heter Eva (som Eva i paradiset). Hon brukar komma hem till mig om söndagarna och visa upp sin nya klänning. Varken trosor eller behå använder hon. Håret är tjockt och långt. Ibland flätar hon det och då påminner hon om en fräknig tyska som serverar öl i en kabaréföreställning. Jag dricker hennes bröstmjölk tills det skummar i mina mungipor.
”Jag tycker om att leva”, säger jag efter att vi älskat och hon ligger utfläkt på sängen som ett konstverk med säden som varm jordgubbskräm uppe i livmodern.
”Men jag kan inte dansa”, tillägger jag för säkerhets skull.
”Men du tycker väl om musik?” undrar hon och gäspar.
”Rachmaninov var åttiofem procent pianist och femton procent människa, säger jag drömskt, sedan blir jag brunstig igen och vill välta henne på mage och tränga djupt in.
Hon frustar ner i kudden och jag kan se hur hennes mjölkstinna bröst gungar som svullna lakritsbåtar mot det schackrutiga lakanet. Bröstvårtorna är polkagrisstrutar som man kan suga sig blå på.
Hela hon är en godisbutik, min Eva.

Det är så mycket som måste sägas, men Eva vill laga mat. Hon mixar tonfisk, spanska oliver och röd och gul paprika i grytan och häller blodrött vin i ett smalt glas. Jag vevar igång grammofonen och Eva rör höfterna, rör i grytan, rör om i mitt hjärta. Hon står naken i det renoverade köket, som en tavla.
”Varför måste du lämna mig?” viskar jag för att inte höras genom musiken.
Eva kryddar med citronpeppar och lägger kiwifrukt på våra kinesiska porslinstallrikar. Hon tycker om att dekorera. Själv dukar jag det finaste jag kan och tänder stearinljus gör jag också. Lågorna fladdrar i kvällsdraget. Ute på ängarna sjunger den sista lövsångaren en avdragsgill fanfar och i fjärran hugger Månsson morgondagens ved. Det knakar i huset som jag köpt för egna pengar för att fylla med egna barn.
Men när?
Aldrig, tycks det.

Eva sover sällan över. Hon tar nattbussen från ingenstans till ingenstans. Mörkret, det är det hon gillar. Att stå vid en kolsvart landsväg och vänta på en buss som aldrig kommer. Så speglar hon sorgen hon lärde sig allt om som liten när hennes mamma började arbeta och dagistillvaron blev ett slags verklighet.
Hon är en övergiven kattunge som vill återuppleva livets alla trauman vid en landsväg.
Min jävla Eva. Om jag ändå kunde laga henne en måltid som fick henne att stanna. Men hon släpper inte ut mig i mitt eget kök. Hennes har jag för övrigt aldrig sett. Jag vet bara att hon bor i stan någonstans.
Men inte i vilken stad.

Stefan Whilde, författare
www.stefanwhilde.se

Tillbaka till Noveller av gästartister »