– Kaffe?

– Ja tack. Två espresso – och en konjak. Eller vill du också ha, älskling?

Tomas och Anneli firade sin förlovning, och åt en överdådig middag på en av stadens finaste restauranger. De hade haft en riktig helkväll, och det var nära stängningsdags. De hade inte egentligen råd, men vad gör man inte när man är otroligt förälskad och nyförlovad? De pratade och skrattade, utbytte blickar, åtbörder och små smekningar, och glittrade med ögonen på det där sättet som bara nyförälskade kan. Han var 25, hon var 22, och de hade hela livet och hela världen framför sig.

– Ska vi ta en taxi hem?

– Nej det har vi inte råd med efter den här notan – vi tar nattbussen.

Giulio, den elegante gamle servitören, fick inte särskilt mycket dricks, men det gjorde inget. Han kunde se på deras slitna skor (italienare lägger märke till sådant) att de inte egentligen hade särskilt mycket pengar att röra sig med, men just ikväll fick det kosta. Han njöt av att servera så nöjda och glada matgäster, och fick så många glittrande leenden som belöning av den vackra Anneli, att han nästan kunnat bjuda på hela middagen bara för deras skull. De var verkligen ett vackert par att beskåda.

De var klara, mätta och belåtna, och höll på att resa sig från bordet för att åka hem. I samma ögonblick kom en man fram till bordet och presenterade sig.

– Ursäkta om jag tränger mig på – jag kunde inte låta bli att lägga märke till er där ni satt. Jag heter Hans, och jag… får jag bjuda på något i baren? Det tar bara ett ögonblick.

Tomas och Anneli såg på varandra, höjde på ögonbrynen och ryckte på axlarna, som för att säga att det väl inte var något problem. De följde med Hans till baren och beställde varsin drink. Hans beställde en whisky, och han var noga med märket. Highland Park skulle det vara.

Mannen som kallade sig Hans var i medelåldern, kanske 45, med en ytterst välvårdad och sympatisk framtoning. Han såg bra ut, något kortare än medellängd, men med en slank och välproportionerad kropp, han hade cendréfärgat hår med grå stänk, gråblå ögon i ett känsligt men ändå beslutsamt ansikte, och man kunde se på hans kläder att han var en man med känsla för stil och smak.

– Ni kanske tycker att det här låter konstigt, men jag har en dröm. En liten dröm, men den är inte så lätt för mig att förverkliga. Jag blev så tagen när jag såg er sitta där tillsammans. Det syns på långt håll när två människor är förälskade i varandra, och jag tycker att det är det vackraste som finns på jorden. Ni strålar verkligen. Ta vara på det. Låt inte kärleken bara rinna bort.

Tomas såg att Hans talade av egen smärtsam erfarenhet. Men vad ville han egentligen?

– När jag var ung som ni, var jag också förälskad och lycklig. Den tiden är för alltid förbi, men jag längtar ändå tillbaka.

Hans berättade om sitt liv, sina spruckna äktenskap och sina barn som han sällan träffar. Det var inget vanligt fyllesnack. Han berättade sin historia med finess och esprit, och uttryckte sig så välformulerat och mustigt att det blev oerhört underhållande, och gripande. Det blev många skratt, en och annan tår, och några drinkar till, och slutligen kom Hans fram till berättelsens slutmål.

– Det jag vill be er om är att jag… ska få titta på er igen. Fast hemma. Jag skulle vilja titta på er när ni är med varandra, när ni älskar med varandra, och så att säga återuppleva min egen ungdom. Bara titta, inget annat. Jag förstår om ni tycker att det kanske verkar lite udda, men… ja, det är kanske inte så konstigt, om man tänker på det. Jag är väl lite av en voyeur, en tittare, om man så vill, och ni är så vackra att titta på. Så jag hoppades, och fick en känsla av, att ni kanske tycker att det skulle kunna vara roligt att ha publik nån gång…

Tomas och Anneli såg på varandra osäkert. Det här samtalet hade tagit en oanad vändning, och det kändes som om golvet plötsligt vacklade en smula. Anneli undrade om han kunde läsa deras tankar, eftersom detta var en av deras gemensamma fantasier. De brukade ofta älska på udda och annorlunda ställen, där man kan bli upptäckt, och en ständigt återkommande fantasi var just att ha någon som tittar på, att mer avsiktligt älska med någon slags ”publik”.

– Men ni behöver inte säga något nu. Ni behöver naturligtvis prata om det tillsammans. Här får ni mitt kort. Ring mig om ni vill. Jag skulle verkligen uppskatta det. Och om ni bestämmer er för att strunta i det, så vill jag i alla fall att ni ska veta att jag tyckte mycket om att se och träffa er båda ikväll. God natt, mina vänner.

Och så betalade han bartendern och gick ut.

Tomas och Anneli satt på den glest befolkade nattbussen, mitt emot varandra, tysta och tankfulla. Anneli höll i visitkortet hon fått av Hans, och granskade det med rynkad panna, som för att upptäcka någon dold hemlighet.

– Intressant typ… Man kan ju i alla fall inte säga annat än att han var rakt på sak. Du måste medge att det verkar lite spännande, inte sant?

– Ja, men han är ju ändå bara en fluktis, en tittare.

– Det är väl vi också. Tittar vi inte på porrfilmer med jämna mellanrum, kanske?

– Det är väl skillnad!

– Är det? Och förresten vore det inte första gången någon skulle kunna se oss i aktion, eller hur? Som nu till exempel…

Anneli satte upp fötterna på sätet mittemot, på varsin sida om Tomas ben. Hon lät sin korta kjol bli ytterligare något kortare, och försiktigt särade hon på benen. Hon hade inga trosor…

Tomas hade full insyn. Annelis välansade buske och fuktiga blygd glittrade till innanför kjolen, och hon särade sakta ytterligare på sina slanka ben, för att han skulle se ännu bättre. Hon lät sin ena hand glida ner mellan sina ben för att smeka sig själv. Hon var blöt, och vred sig lätt, nästan omärkligt, av den varma ström av njutning som spred sig i hela hennes kropp och Tomas beskådade koncentrerat föreställningen. Situationen, bussens skumpande rörelser och vibrationer förstärkte njutningen, och gjorde att det snart gick blixtrande, heta vågor genom hela Annelis kropp. Hennes sköte flödade av könssafter – hon log skälmskt och lyfte sin drypande hand och lät Tomas slicka i sig det heliga elixiret.

– Ta fram den…

Han vände sig om nervöst, för att se om någon annan såg vad som hände, men det var glest med folk i bussen, och ingen kunde se dem där de satt.

– Ta fram den, så jag får se den…

Tomas var redan stenhård i byxorna av att se Anneli smeka sig själv, och det räckte i stort att knäppa upp gylfen, så sprätte hans kuk ut som en stålfjäder. Den var större än stor, hårdare än hård, och verkade mer naken och påtaglig än vanligt, sedd mot bakgrunden av kläder och bussäte.

– Smek dig…

Tomas var inte sen att lyda Annelis befallning, och började mjukt att dra förhuden fram och tillbaka över det blanka ollonet. Han tog den lilla sega, klara droppen som hängde vid öppningen längst fram på den hårda lemmen med ett finger på den lediga handen och återgäldade Annelis gåva. Hon slök hungrigt hans finger och sög girigt i sig den lilla dyrbara droppen.

– Jag tror att jag måste sitta i ditt knä.

Anneli reste sig från soffan mitt emot, lyfte mjukt på kjolen och satte sig försiktigt ner över Tomas bultande praktstånd. Han gled in med ofattbar lätthet, och det var liksom mjukt och varmt och ändå trångt och…

En hållplats. Två kliver på. En sätter sig mycket nära, snett bakom de älskande.

– Nu måste vi sitta still! – viskade Anneli fnittrigt i Tomas öra. Men helt stilla blev det inte. Bussens skumpande och krängande fungerade alldeles utmärkt som substitut för samlagsrörelser, och Anneli gungade och gned så mycket hon vågade, utan att väcka alltför mycket uppmärksamhet från de omgivande bussresenärerna.

I en kurva råkade busschauffören komma upp på trottoarkanten med ena bakhjulet, vilket resulterade i en rejäl stöt. Då kunde Anneli inte hålla masken, och hoade till, stönande av lika mycket njutning som förvåning. Då vände sig några resenärer för att se vad som pågick. Anneli rodnade kraftigt, men inget annat vittnade om vad som egentligen pågick – Annelis kjol var ett effektivt kamouflage – så vände de sig om igen och títtade ut genom bussfönstren, eller ner i sina tidningar.

Och så blev det dags att gå av. Med mycket fnitter, smussel och flams lyckades de komma av bussen, förhoppningsvis utan att någon märkte alltför mycket av vad som egentligen hände. Svårast blev det för Tomas – att omärkligt smuggla ner en enorm kuk i ett par tajta byxor, dra upp och stänga igen. Skrattande och pratande gick de hand i hand den lilla vägen hem från busshållplatsen.

– Vi måste nog ta den där Hans på orden, tror jag.

– Men… någon som ser på… jag menar, mer organiserat, sådär, liksom…?

– Det är ju vår favoritfantasi, eller hur? Vi har blivit överraskade flera gånger i alla möjliga olika situationer, och jag tycker mig minnas att du tänder på det. För att inte tala om alla gånger vi nästan blivit ertappade – nyss till exempel.

– Du menar väl inte på allvar att du tycker att vi ska ringa honom, och… jag menar… att han skulle få titta och så…

– Varför inte? Jag tyckte inte att han verkade snuskig eller äcklig. Du hörde väl vad han berättade, om när han själv var ung?

– Ja, men…

– Men, men, men. Jag tycker att vi ska göra det. Jag tänder redan på tanken.

Den sista biten hem till huset de bodde i gick de alldeles tysta bredvid varandra. De visste båda vad den andre tänkte på. Det var ett stort steg. Och ändå så extremt upphetsande, liksom en logisk fortsättning på de exhibitionistiska lekar de redan brukade ägna sig åt.

Ytterporten hade knappt hunnit gå igen, förrän Tomas tryckte upp Anneli mot väggen i farstun och drog upp hennes kjol. De kysstes vilt och hungrigt, och snart hade Tomas sina byxor i en hög runt benen, och den hårda lemmen var återigen på väg in i Annelis vidöppna och välkomnande sköte. Tomas stötte och stötte, och Anneli kved och stönade, i lika delar hämningslös njutning som i smärta av att få sin stjärt röd och rispad av väggens ojämna puts, men hon ville bara ha mer och mer och mer…

Tvärstopp. Trappbelysningen tänds, och någon stänger en dörr.

– Åh, nej – inte nu igen!

– Tror du att någon hörde oss?

– Sschhhh!

Tomas och Anneli fick hastigt på sig kläderna igen. Generat skyndade de upp i trappan, och mötte en granne på väg ner.

– Morrn! hojtade grannen till, hurtig och morgonpigg som få.

– Gomorron, gomorron…

– Han jobbar som brevbärare, viskade Tomas när de kommit utom hörhåll från grannen.

– Mmm… Men tänk om vi inte skulle ha hört honom komma, och han hade kommit ner och sett oss…

– Du skulle gillat det, va?

– Mmmm… kanske det….

Natten blev het, och den påföljande morgonen lång. De satt mitt emot varandra i sängen och åt frukost. Anneli hade en badhandduk som turban runt sitt nytvättade hår, och ett halvätet äpple i sin hand. I övrigt var de bägge helt nakna och som alltid beredda på ännu en het kärleksstund.

– Jag tycker att vi ska göra det.

– Jag vet inte… Det är inte riktigt samma sak som… Jag menar, att ha någon i en stol hemma i rummet som sitter och tittar på, det är ju inte samma sak som när någon ”råkar” upptäcka oss, som på den där stranden i somras till exempel. Jag vet inte om jag skulle kunna koncentrera mig då.

Anneli skrattade till, och äppelbitar flög över sängen.

– Herregud, vi hade kunnat ha tjugo man längs med väggarna härinne i natt, och ingen av oss skulle ha märkt något, så upptagna som vi var.

– Ja, men var ska vi vara då? Vi kan ju inte vara här – jag vill inte att han ska veta var vi bor.

– Vad tror du egentligen? Att han ska droga dig, våldta mig, stjäla dina pengar och kasta dig till lejonen?

– Nej, men jag vill ändå inte… inte här… det känns för privat. Vi vet ju inte ens vem han är.

– Vi kan säkert vara någon annanstans. Men du vill, erkänn!

– Det verkar häftigt på nåt sätt, men… fast det är klart…

– Jag tycker att vi gör det…

– Mmm…

På visitkortet stod bara hemadress och telefonnummer, ingenting om yrke eller arbetsplats. Tomas och Anneli satt en stund tysta vid telefonen. Till slut tog Anneli initiativet, tog upp luren och slog numret.

– Bergvall.

– Ja, hej, det är Anneli. Ja, du träffade mig och Tomas igår kväll…

– Jaa, men så trevligt! Jag hoppades just att ni skulle ringa.

– Vi har tänkt på ditt förslag, och vi tänkte att det verkade så spännande, så…

– Vad gör ni idag? Skulle ni vilja komma och äta lunch hemma hos mig? Ja, alltså bara lunch då, inget annat. Jag tänkte att det kunde vara trevligt om vi får lära känna varandra, och planera… eller prata lite grann, om man säger så.

– Det går nog bra.

– Klockan ett, passar det?

Anneli svalde nervöst.

– Ja… det passar…

– Ni har adressen. Ta en taxi – jag betalar.

De klädde på sig under tystnad, ringde efter en taxi och gick ner på gatan. Först när de satt i taxin började de prata igen.

– Handsken är kastad. Nu finns ingen återvändo.

– Kom igen – det är ju ingen avrättning. Vi gör vad vi brukar göra, och älskar att göra. Den enda skillnaden är att han tittar på, och det är ju liksom tanken med det hela, eller hur?

Anneli smekte Tomas på insidan av låret, och reaktionen kom direkt. Han blev stenhård i byxorna.

– Jag är så kåt… viskade Anneli i Tomas öra. Jag skulle kunna suga av dig här och nu!

– Det låter härligt, älskling, men vi är framme nu, så det får nog bli en annan gång…

– Nej, jag vill! väste hon och vände sig till taxichauffören.

– Kan du ta några varv runt kvarteret?

Chauffören verkade inte ha något emot det, och började en liten rundtur. Anneli lirkade girigt upp gylfen på Tomas byxor, och fick snart fram hans hårda lem. Hon nosade och nafsade på Tomas stolta mandom, lät tungan fladdra överallt, på den känsliga bakkanten av ollonet, och öppningen, det lilla hålet i toppen. Vild av lust hävde hon sig över honom och högg in med god aptit. Anneli sög, slickade och smekte Tomas kuk med en hunger sällan skådad, och när orgasmen slutligen kom, och den varma säden sprutade ur honom, sög hon upp varenda dyrbar droppe i sin mun. Hon älskade hans vita säd, den söt-salta sega vätskan, och kunde låta den ligga på tungan länge innan hon lät den glida ner i svalget, men nu svalde hon glupskt alltihop.

Anneli lät hans lem slakna och krympa i sin mun, och när den stora hårda åter blivit liten och mjuk, stoppade hon försiktigt tillbaka den i byxorna. Hon såg i ena ögonvrån, inte utan tillfredsställelse, att taxichauffören hade smygtittat i backspegeln.

– Nu kan du köra dit vi ska.

De ringde på dörrklockan, och Hans kom och öppnade.

– Välkomna, stig på. Jag står i köket, men gör er hemmastadda så kommer jag snart.

De gick husesyn, och lägenheten var inte så stor som de hade trott, men vacker, och smakfullt inredd. Det var tre rum – ett vardagsrum, ett arbetsrum och ett sovrum. Varje rum var lika smakfullt som de andra, med ett möblemang som var en harmonisk blandning av modernt och antikt, och överallt på väggarna hängde konst och konsthantverk från hela världen. På en vägg i vardagsrummet hängde en tigerfäll och allehanda afrikanska masker, spjut och sköldar, och på en annan vägg hängde samurajsvärd och rispappersmålningar från Japan. Golvet var en lätt knarrande parkett, delvis täckt av tjocka persiska mattor. Tomas kastade ett öga på sovrummet, som låg vägg i vägg med vardagsrummet. Färgerna var varma och behagliga, och där fanns en himmelssäng, ett par stolar och ett stort klädskåp, allt i jugendstil, och erotisk konst på väggarna – alltifrån japanska träsnitt och indiska tygmålningar i rajasthanistil, till modernare motiv i västerländsk stil.

De gick in i köket, som var målat i en varm gul färg, med snickerier och marmorbänkar från tjugotalet, då huset byggdes. Mitt i det förhållandevis stora köket stod ett bord dukat – det såg mer ut som om det var iordningställt till fest än en enkel lunch. Kristallglas på fot, silver, linneservetter med servettringar och allt.

– Varsågoda och sitt ner! Maten är klar om en minut.

De satte sig till bords, och Tomas tog till orda.

– Fantastisk lägenhet! Jag menar, du bor verkligen fint här.

– Jodå det är trevligt. Det är lite litet, men det är väl att betrakta som en övernattningslägenhet. Jag har fler ställen.

– Jag blir förstås rätt så nyfiken på vad du jobbar med.

– Jag är konsult åt UD och diverse ambassader. Kulturutbyte mellan länder och sånt. Det finns fördelar med att vara reguljär diplomat, men det finns också nackdelar. Ambassadfolk måste hålla sig till en massa regler – både faktiska lagar, och så andra av mer konvenansnatur, och det behöver inte jag göra. Jag är med andra ord friare att vara kreativ i mina förhandlingar, så att säga.

– Det verkar lönande.

– Till och från. Varsågoda! Fransk svampstuvning â la Hans!

Maten hade som väntat varit delikat, och medan de åt hade de kommit överens om hur de skulle arrangera en sammankomst. Två dagar senare satt de återigen i en taxi, med samma destination som förra gången. De hade fått en nyckel till Hans lägenhet, och nu var det dags. De skulle disponera lägenheten för älskogslek, så mycket och länge som de ville. Det fanns två dörrar till sovrummet, och den ena ledde till vardagsrummet. Där skulle två skärmar vara uppställda, en på var sida om dörren, och där skulle Hans sitta, dock utan att synas. Han ville vara diskret, och Tomas och Anneli skulle kunna få känna sig som om de var ensamma i hela lägenheten.

De låste upp dörren och gick in. Redan i hallen möttes de av levande ljus, och någonstans inifrån lägenheten strömmade mjuk jazzmusik. De hängde av sig sina ytterkläder och gick in i vardagsrummet. Där stod ett bord dukat för två, med champagne i en ishink, ett antal skålar med diverse smårätter, ett fruktfat och en rejält tilltagen ostbricka.

– Wow!

– Ja, säga vad man vill om den där Hans, men han har stil!

Anneli omfamnade Tomas, kysste honom och viskade försiktigt i ena örat.

– Tänk på vad du säger nu älskling – han är nämligen här…

Tomas viskade tillbaka.

– Så låt oss ge honom en fantastisk föreställning…

Bakom skärmarna satt Hans och tittade på. Han var lycklig och olycklig på samma gång. Hela hans liv kretsade kring att tillfredsställa andra människor, och han njöt av att se andra njuta, särskilt om han själv var upphovet till njutningen. Han kunde bli tillfredsställd av att se någon frossa i hans matlagning, utan att själv äta något. Och ändå… Hans kände sig ibland som en andrahandsmänniska – han kunde inte njuta direkt, inte leva i nuet, inte vara tillfredsställd i sig själv. Han behövde andra som ställföreträdande subjekt, och detta bekymrade honom. Men aldrig hade han haft så vackra och tacksamma substitut som Tomas och Anneli. De var perfekta. Han visste att de tände på att vara betraktade, och anade att det skulle bli en speciell kväll – och natt…

– En sak har jag lärt mig om champagne, skrävlade Tomas. Det är vulgärt att smälla korkar i taket. Så går man ju miste om en del av de dyra dropparna. Nej, man ska öppna fint och försiktigt, och hålla emot, så att det inte ens blir en puff.

Med hjälp av en linneservett öppnade Tomas flaskan med ett diskret väsande, och fyllde de höga glasen.

– Wow, jag blir impad! Så, vad ska vi skåla för nu då?

– Jag tycker att vi skålar för… Hans! Hans som har ordnat det så fint för oss här ikväll.

– Kör för det.

De stod tätt intill varandra och skålade i den dyra champagnen, och Tomas lät sin hand smeka Annelis rygg genom den silkiga, tunna svarta blusen, och vidare ner innanför den lika tunna, lika svarta kjolen.

– Du har inga trosor!

– Det har jag aldrig vid så här speciella tillfällen, vet du väl.

– Mmmm…

Tomas lät sitt ena pekfinger lirka sig upp innanför den högt slitsade kjolen, och hade nederkanten i sin hand, när Anneli avbröt hans upptäcktsfärd.

– Vi ska äta lite också…

– Ja, men jag vill nog ha en aptitretare först, svarade Tomas, och lät sig inte hindras av Annelis lama protester. Han drog upp kjolen över stjärten, och blottade hennes nakna skinkor, och hennes alltid så åtråvärda sköte. De kysstes hungrigt, och Tomas knådade hårdhänt hennes bakdel, för att strax sjunka ner på knä för att kyssa hennes nyrakade, ljuva nedre läppar och lapa hennes sav.

– Mmmm… dina ljumskar… dina läppar, din lilla pärla… mmmmm… Åhh, din sköna, sköna bak, dina höfter, dina muskulösa lår… din… mmmmm…

Med undantag av en vackert friserad trekant alldeles ovanför hennes springa, var hon helt renrakad, och dessutom insmord med en svalt doftande hudkräm som gjorde henne alldeles särskilt len och mjuk. Ingenting, absolut ingenting, kom emellan hennes lena hud och hans krävande tunga.

Tomas ömsom kysste, ömsom slickade, och mellan orden kunde han ta hela hennes sköte mellan sina läppar, och liksom suga in alltihop i munnen för att sen med tungan massera varje litet gömsle, varje flik av hennes längtande kön. Anneli ryckte till och flämtade tungt varje gång han nuddade hennes svullna, rosa lilla rosenknopp, hennes njutningspärla, hennes korn av sanning. Han lät sin tungspets tränga djupare och djupare in i hennes slida, för att få känna den lite skarpare smaken av hennes sköte längre in. Hennes vätskor flödade, och Tomas blev alldeles blöt i hela ansiktet, allt av hennes lust, hennes omättliga begär.

Fördämningarna brast helt, och Tomas visste att han bara måste ta henne fullt ut, på en gång. Maten fick vänta. Han ställde sig åter upp, lyfte upp Anneli och nästan kastade henne framstupa över en soffrygg, slet av henne kjolen och efter att ha släppt sina egna byxor till golvet, i en hög runt fötterna, så körde han bara in den. Han knullade henne, han tog henne brutalt, och hon hade ingenting att säga till om.

Det hela var över på några få minuter. De var båda genomblöta av svett och könssafter, och andades tungt. Tomas drog på sig byxorna, men när Anneli skulle ta på sig kjolen, hindrade han henne.

– Nej, nej. Nu är du min slav, och du ska göra som jag säger.

Hon hade fortfarande sina långa strumpor, sina skor och sin blus på sig, men blusen var väldigt kort, så nu var hon helt naken från naveln till mitten av låren. Så ville Tomas ha det. Han ville se hennes alabasterbleka vithet i kontrast till det svarta, och han ville ha hennes stjärt och hennes kön i full frihet. Han beordrade henne att stå upp, och att snurra runt inför hans skärskådande och befallande blick. Med en eldgaffel från den öppna spisen daskade han lätt hennes skinka, för att få den att dallra, och sen petade han på henne med de vassa spetsarna. Anneli njöt av den förödmjukande behandlingen, och lät honom rispa henne.

– Hmmm… bra hull. Gapa! Bra tänder… Kan duga som avelssto. Sträck på dig! Får jag se dina händer! Bra. Nu ska du lyda min befallning. Först ska du mata mig.

Tomas lade sig i soffan och lät huvudet vila mot armstödet. Anneli, som hade gjort sina knipövningar, fick då en galen idé. Hon fnissade belåtet och stoppade först in några marinerade oliver mellan sina blygdläppar, och klämde sen fast ett par sparrisar som fick hänga ut.

– Ät!

Rollerna var plötsligt ombytta. Nu var det Anneli som bestämde. Hon ställde sig grensle över honom, och lät honom först äta sparrisen, för att sen få överraskningen av oliverna, som plötsligt bara ploppade fram ur henne, ner i hans mun. Helt oförberedd på oliverna, satte Tomas i halsen av skratt, och började dessutom hosta. Det slutade med att de båda låg på varandra i en hög och skrattade. I tystnaden efter skrattet kysstes de mjukt och innerligt, och andades tillsammans.

Betydligt mer lättklädda än tidigare satte de sig till bords, för att denna gång äta på ett lite mer konventionellt sätt. De matade varandra, slickade på varandras fingrar och hade allmänt kul med maten. Där fanns marinerade oliver och vitlöksklyftor, läckra ostar, kex, exotiska frukter som de knappt visste namnen på, små friterade grönsaker, spännande såser, färsk potatis med dill, kallskuret, små vackra hembakta rosettbröd med vitlökssmör – och så förstås champagne. Riktig årgångschampagne. Allt, allt med ett enda syfte – njutning. Sinnlig, ren och skär njutning.

– Nu är det min tur.

Anneli tog en bit av en mjuk, krämig Brie-ost i ena handen, och lät den försvinna under bordet. Plötsligt kände Tomas var den tog vägen. Busigt leende drog Anneli ner hans gylf med den ena handen, lirkade fram hans alltid lika lättväckta kuk, och kladdade fast osten runt den med den andra handen. Det var en mycket märklig upplevelse. Hon dök sen ner under bordet, kröp fram till Tomas och började äta. Ost. Återigen pendlade Tomas mellan stark upphetsning och svårbehärskat skratt. Situationen var på många sätt skrattretande absurd. Under bordet satt Anneli och slickade hans nerkladdade mandom ren från Brie-ost, en situation som i sig var komisk, och samtidigt fanns där den fysiska sensationen, som fick honom att nära på explodera av lust.

– Kom.

Anneli ställde sig upp och drog ut Tomas på golvet, drog av honom alla kläderna, kysste honom på munnen och viskade i hans öra.

– Vi får inte glömma att vi har publik…

Tomas hade redan glömt Hans bakom skärmen, men det var förstås inte så konstigt, eftersom han ju inte hade gett ifrån sig ett endaste litet pip som antydde att han var där. Nu stod de mitt på golvet, och allt de gjorde syntes tydligt för var och en som kunde tänkas gömma sig i kulisserna.

Anneli fortsatte med sitt ostätande. Hon slickade noggrant varenda kvadratmillimeter av denna dyrkansvärda lem, och när Tomas var i stort sett ren, orkade han inte hålla igen längre. Han lyfte upp Anneli i famnen och gick beslutsamt ut i hallen, och in i sovrummet. Han dråsade ner på sängen, med Anneli under sig, och än en gång tog han henne, våldsamt, pulserande och rytmiskt. Han frustade som en björn, och trängde in i henne med hela sin längd, hela sin tyngd, och varje muskel i hela hans kropp syftade bara till en enda sak – längre och längre in i det himmelrike, det paradis som var Annelis kokande heta gryta till sköte. Hela sängen gungade och riste, gnisslade och gnällde, Anneli slog sina ben runt Tomas och gav sig hän, gnydde, stönade, frustade och ropade efter mer, mer, mer…

De kom nästan samtidigt. Tomas grymtade som den björn han var, och Anneli vrålade ut sin orgasm. De låg kvar en stund bredvid varandra, svettiga, flåsande och lyckliga. Tiden var borta, allt existerade bara här och nu. Deras unga kroppar, så levande, så pulserande, sammansmälta till en enda kropp, ett enda harmoniskt virrvarr av armar, ben, hår, tår, munnar, under, över, högt, lågt, runt och igenom.

Tomas kysste bort en liten bit kvarlämnad ost från Annelis kind, och bestämde sig plötsligt för att måltiden nog inte var över än.

– Vänta här.

Tomas sprang ut i köket. På kylskåpet satt en lapp – Dessert finns i kylen – smaklig måltid! – och han öppnade kylen för att titta efter. Där stod en skål med smultron, och en skål med vispad grädde. Fantastiskt! Han tog med sig bägge skålarna tillbaka till sovrummet, där Anneli låg och väntade.

– Efterrätt! ropade Tomas glatt och klättrade upp i sängen med skålarna i högsta hugg. Han ställde dem ifrån sig och började klä av Anneli. Själv var han redan naken, men Anneli hade fortfarande på sig sina nu nedhasade strumpor och sin blus. De åkte raskt av, och hamnade i en liten hög på golvet. Sen började Tomas garnera Anneli med grädde. Eftersom den hade stått i kylen var den kall. Hon rös och fick gåshud, men lät honom ändå fortsätta. Han slevade upp sked efter sked med grädde, och täckte strategiska delar av hennes kropp med denna söta vita substans. Hennes runda, lagom tunga bröst blev vita av grädde, hennes navel likaså. Det varma skötet fick en rejäl klick av den kalla grädden, och här och där på armar och ben fanns stråk av grädde. Hennes fingrar och hennes tår blev också föremål för denna välsmakande garnyr, och en liten klick på näsan fullbordade konstverket. Anneli rös av vällust och skrattade tyst med hela kroppen.

Tomas var emellertid inte färdig än. Han tog skålen med smultron, och spridde omsorgsfullt ut dem över hennes gräddbeklädda kropp. Tomas smyckade Annelis sköte med ett hjärta av smultron, och en skål med chokladpraliner bredvid sängen fick ta del av leken när smultronskålen var tömd. Och så började Tomas att äta.

Kombinationen av Annelis heta hud, den kalla grädden och smultronen, och Tomas varma tunga, blev närapå outhärdligt, himmelskt skön för dem båda. Anneli ansträngde sig till sitt yttersta för att ligga still under Tomas fladdrande, gräddlapande tunga, men när han med sin tungspets tryckte ett smultron mot hennes svullna klitoris, liksom retande, darrande smekande, gick det inte längre att ligga passiv.

Hon reste sig till sittande, tog en handfull grädde och smultron från sin kropp och kladdade tillbaka. Något överrumplad av Annelis tilltag tryckte Tomas fast en chokladpralin i pannan på Anneli, vilket i praktiken utlöste ett veritabelt matkrig. De kladdade på varandra, brottades, slickade, åt och skrattade om vartannat. Det en gång så rena och vita överkastet blev till slut alldeles rödrosabrunfläckigt. Kladdiga och färgfläckade av grädde, smultron och choklad ramlade de till slut ner på golvet i en skrattande, frustande hög.

När de lugnat ner sig en smula låg de en stund på golvet och såg varandra i ögonen. Kärleken var så självklar, så total, och ingen av dem kunde förstå hur de över huvud taget kunnat överleva utan den andre, innan de träffades. Aldrig, aldrig skulle de skiljas åt, och alltid, alltid skulle de älska varandra.

Anneli lät sin hand vandra över Tomas lår, och mjukt lät hon den landa på hans pung, och smekte mjukt hans testiklar. Dessa märkvärdiga små behållare, som i sig innehåller frön till liv, små, små frön som tillsammans med ett för ögat lika osynligt litet ägg i en kvinnas livmoder skapar det mest fantastiska av mirakel – nytt liv. Sannerligen är vi Gudar och Gudinnor, tänkte Anneli med en plötslig känsla av högtidlighet, och lät sin hand mjukt snudda vid hans halvslaka lem, som vid hennes beröring snabbt hårdnade. Detta ständigt återkommande mirakel, denna otroliga förvandling från liten skrynklig mjuk till stor hård lång stolt. Detta slutade aldrig fascinera henne. En galen idé föddes då i Annelis alltid lika kreativa hjärna.

– Bailey’s! Jag vill ha Bailey’s, så det så!

Hysteriskt fnittrande sprang Anneli upp, och rusade tillbaka in i vardagsrummet för att hitta ett barskåp. Efter att ha öppnat ett antal skåpdörrar hittade hon en sådan inrättning, som naturligtvis var synnerligen välutrustad. Där fanns bland annat en flaska Bailey’s.

– Bingo!

Hon grabbade med sig flaskan, och i farten fick hon med sig champagnen också. Tomas satt i sängen och åt smultron och grädde med fingrarna, och log brett vid åsynen av Annelis medhavda flaskor.

– Lägg dig ner! beordrade hon honom, och han var inte sen att lyda. Hon klättrade upp på sängen, ställde ifrån sig champagnen och öppnade likörflaskan. Hon lade sig sedan med huvudet på hans mage, tog hans lem mellan tummen och pekfingret och började sakta hälla ur den lilla flaskan. Hon studerade intresserat kakaolikörens väg via ollonet ner på hans hårda, upprättstående lem.

– Vet du att jag fullkomligt dyrkar din kuk? Den är så enormt vacker, och jag kan aldrig få nog av den. Jag vill bara ha den, och ha den, och ha den igen. Jag tror att jag måste låta en bronsgjutare göra en avgjutning av den nån gång!

Och så slickade hon rent den igen, denna gång från likör. Denna gång blev det så gränslöst skönt för Tomas, att likören strax blandades upp med varm säd som pumpade upp ur hans inre. Anneli verkade inte tycka att det blev mindre delikat (snarare tvärtom), och slickade i sig allt som rann ned från hans ejakulerande vulkan till lem…

De låg tätt intill varandra, trötta och tillfredsställda, något berusade av champagnen Anneli tagit med sig in i sovrummet, och som de nu delade på, halsande ur flaskan. Varje gång någon av dem spillde, slickade de av varandra de dyra dropparna och fnissade barnsligt. Tomas hörde plötsligt att det klickade till i ytterdörrlåset.

– Hans! Det måste vara han som gick.

– Tänk att han har sett oss hela tiden…

– Det har jag glömt helt och hållet!

– Jag med.

– Jag går och tittar.

Tomas gick ut i hallen. På ytterdörren satt ett kuvert fasttejpat, adresserat till Tomas och Anneli. Tomas gick tillbaka in i sovrummet, och öppnade kuvertet.

– Vi har fått post.

– Vadå?

– Det är ett brev. Jag ska läsa.

”Hej Tomas och Anneli. Tack för en underbar och oförglömlig kväll. Jag kan bara säga att det var långt över förväntan. Helt enkelt fantastiskt! Jag har säkert haft lika roligt och härligt som ni. Ni får gärna sova kvar här i natt, och ha sovmorgon så länge ni vill. Det finns både frukost och lunchmat i köket. Känn er som hemma. Jag skulle väldigt gärna göra om det här fler gånger, om ni vill. Skriv en lapp och säg om ni vill, så hör jag av mig. Hans. P.S. Än en gång – Tack!”

– Vad säger du om det då?

– Hmmmm…

De stapplade upp ur sängen, vek av det matkladdiga sängöverkastet och gick tillsammans ut i badrummet för att ta en dusch. De stod länge stilla och bara höll om varandra, i det ångande heta vattnet som strilade i kraftiga och blöta strålar från taket. Nakna, röda av det heta vattnet (och av mosade smultron), och lite eftersvettiga, gick de sakta hand i hand runt i lägenheten och släckte alla stearinljus och lampor, för att sedan treva sig tillbaka till sovrummet, krypa ner mellan lakan och somna i varandras armar. Förälskade. Nyförlovade. Tillfredsställda. Lyckliga.

 

Carl Johan Rehbinder 1995 (rev. 1997)

Tillbaka till Noveller av Calle Rehbinder »