Shortbus • Recension Sköna grejer

Sköna Grejer
Tillbaka till Sköna grejer »
Tillbaka till Sköna grejer • film »
linje
Shortbus

John Cameron Mitchell 2006

Shortbus

Det här är filmen som jag länge hade önskat mig, men som jag aldrig trodde att jag skulle få se. En spelfilm om kärlek och relationer, med en bra story, bra manus, bra regi, goda skådespelarinsatser, intressanta karaktärer – OCH i vilken man faktiskt får se allt, och som tar sex på både allvar och lek, där man inte tonar bort så fort det ska knullas.

John Cameron Mitchell regisserade denna varma, roliga, fascinerande och kärleksfulla historia om några olika personer och deras kärleksliv 2006, och jag önskar verkligen att den ska bli sedd av många, och inte bortglömd.

SHORTBUS

Det är ytterligt fascinerande att denna film ses som så kontroversiell – jag tycker bara att den är snäll, varm, kärleksfull och mysig. En riktigt underbar feelgood-film om olika människor och deras livsöden. Och den är dessutom väldigt rolig! Det är lätt att känna sympati med de olika rollfigurerna – det känns snart som att man känner dem personligen allihop. En av orsakerna till att stämningen är så god är förmodligen för att regissören höll workshops med gänget i två och ett halvt år innan de började filma, så de kände varandra väldigt bra. Baserat på erfarenheten av dessa workshops kunde många scener improviseras fram, vilket lett till en ovanlig, nästan dokumentär här- och nukänsla.

”Remember dear, that voyeurism is also participation…”

Det som anses som kontroversiellt är förstås att det är så mycket sex i filmen – och det är verkligen sex på riktigt! Det knullas, runkas, sugs och slickas så det står härliga till. Men det blir ALDRIG porrigt, spekulativt, ytligt eller poserande. Det känns precis så nära och äkta som i verkligheten, och det tar aldrig över. Personernas livsöden är alltid i förgrunden. Och den har till och med ett lyckligt slut, något ovanligt i en film som så påtagligt kännetecknas av rollfigurernas sexliv.

SHORTBUS

Amerikanska filmer med sex som tema är annars extremt neurotiska, spekulativa eller kissnödigt P.K. Alla som är lättfärdiga skall straffas, och särskilt kvinnor. Om en kvinna är lättklädd och sexuellt öppen kan man ge sig den på att hon kommer att slaktas av någon galning med machete, eller något annat bisarrt. Den amerikanska synen på sex är t.o.m. ännu mer skruvad och skräckladdad än vår svenska, lutheranska lagompuritanism, vilket förstås gör att alla skildringar av sex präglas av skam, stigma, synd och skuld – eller så är det gelehallon i motljus och bröllopsklockor – den ultraromantiserade varianten med sedesamt hudpussande utan minsta antydan till könshår. Och älskande par (som knullat vilt hela natten) har ändå en massa underkläder på sig när de vaknar på morgonen. Yeah, right.

”New York is the town where everyone comes to get screwed…”

Nej, tacka vet jag lite äkta erotik! och det får man i Shortbus. Ordentligt. Inget är för skämmigt för att visa – från hela katalogen av samlagsställningar, onanistunder och kissövningar på toaletten för att träna PC-muskeln, till bögtrekant. Och ändå känns det aldrig för mycket. bara naturligt och självklart. Denna självklarhet, denna insikt om att sex faktiskt är något härligt, nyttigt och skönt, ett trevligt sätt att umgås och komma nära, och att sex inte är farligt, är väldigt befriande att se gestaltad på film.

SHORTBUS

”I’m preorgasmic”
”Does that mean that you’re just about to have one…?”
”No, I never had one”

En av de allra starkaste personligheterna i Shortbus är klubbinnehavaren Justin Bond (som spelar sig själv), den moderna motsvarigheten till konferencieren i Cabaret – en manierad, sjungande showman, men med mycket mer personlighet och medkänsla än Joel Greys maniska och cyniska estradmarionett (genialisk rolltolkning, javisst, men kolla in Justin Bond – mannen äger!). Annars är det väldigt fina rollfigurer, och väl valda skådisar hela vägen. Alla känns väldigt rätt i sina roller, sig själva, och ingen känns som en spelad rollfigur. Det gulliga bögparet Jamie och James, relationsterapeuten Sofia och hennes man, den skruvade dominatrixtjejen Severin – alla känns helt organiska i sina roller, och fullt trovärdiga.

SHORTBUS

Allt är inte bara skoj, förstås. En av huvudpersonerna är starkt självmordsbenägen, och en annan är sexuellt frustrerad eftersom hon inte kan få orgasm (vilket är lite kul, eftersom hon är relationsterapeut) – men det är allmänmänskliga problem, som får sin lösning, vilket är vackert. Jag har hört somliga bli störda på att filmen har ett lyckligt slut, men det tycker jag låter onödigt cyniskt. Det är väl härligt med lyckliga slut? I alla fall ibland?

”When I was young, I wanted to change the world. Now I just want to leave the room with some dignity left. Excuse me when I crawl out of here…”

Jag ÄLSKAR den här filmen, och går nu runt här hemma och nynnar på Justin Bonds teatraliska sång i slutet av filmen ”And we all get it in the end…”

Hyr den, köp den, låna den, sno den – men för tusan – se den!

Carl Johan Rehbinder 2008

SHORTBUS

linje
Tillbaka till Sköna grejer »
Tillbaka till Sköna grejer • film »
Heartline

Cirkus Eros - erotik för finsmakare