Dagarna blir allt kortare, temperaturen faller, himlen är mulen oftare än solbemängd, tröjan åker på vid skogspromenaden, och snart går det inte att ha shorts utan att frysa om knäna.

Det är lätt att tappa modet när man vet att det dröjer nio månader innan vi kan vandra nakna i gräset igen, nio månader innan vi kan hälsa värmen åter efter den bistra, tunga, mörka årstidens långa välde över oss små stackare i den kyliga Nord, ta av oss kläderna och kullra in vårens makter, fruktbarhetskrafter i uppvaknad jord.

Det blir nu särskilt viktigt att skapa vackra minnen av den ljusa och varma tiden. Att verkligen sätta sina spår, andas djupt, låta tårna gräva sig djupt ner i myllan innan rimtursarna, köldjättarna, obevekligt bevisar kängornas och sockornas existensberättigande.

Att ta det sista doppet i den mörka tjärnen, att sniffa en extra gång på sensommarblomster, gå barfota i fuktigt gräs (utan att frysa!) – och – att älska.

Att mötas i helig magisk älskogslek i Moder Natur, gå i dansen, älska i de sista dallrande solstrålarna, bli ett med Jorden, Luften, Alltet. Sätta Eld i köttet, låta passionens lågor hetta upp stenarna och jorden, låta luften svaja av lust, sippra mellan fingrar och hud.

Nakna låter vi elementen dansa oss – grenarna, gräset, vinden, stenen, rötterna, kottar, barr, blommor, skalbaggar, din kropp, min kropp, allt i ett, ett i allt, dansen, dansen, elden, elden.

Den lilla döden, föjt av en större pånyttfödelse. Döden-döden-glöden-glöden. Sejd i skymning, makterna dansar oss – vi dansar makterna.

Störst av allt är Kärleken.